”Han är ju en kopia av sin far!” Tottis son! Vi sågs för första gången igår,  och jag fumlade fram mobilen för att snabbt fyra av ett klick när de två stod upp på bakbenen med frambenen om varandras hals.

Blixtsnabb var jag knappast, för när jag väl fumlat färdigt, var det magiska ögonblicket förbi. Jag knäppte pliktskyldigast något kort ändå, men missade ju höjdpunkten. ”Too late, too late…”, som drottning Victoria så snyggt undslipper sig ( i Shakespeare in Love).

Väl hemma förevisades övriga familjen de suddiga foton som skulle bevisa att det var stört omöjligt att se skillnad på de två hundarna. Valpen är 10 månader, men har samma ovanliga teckning som sin far och är precis lika stor. Sensationen blev liksom inte densamma för övriga familjen…men ändå. De kunde se det. På suddet.

Lustrött efter en lång dag i Malmö, stupar jag i säng på kvällen – för att väckas prick klockan 02.00 av att mobilen ringer. Käpprätt upp – det måste vara dottern som ringer någonstans ifrån och vill bli hämtad. Men, jag känner inte riktigt igen signalen…är det verkligen min telefon? Det har väl inte hänt något? Jag snubblar grusögt ut i köket och vidare till jackfickan. Trevar därifrån till arbetsrummet och glider vidare in i hallen. Var finns den fördömda mobilen? I morgondimman visste jag ju att jag visat hundbilderna kvällen före. Var hade jag lagt den sen?

Sonen kommer nedramlande för trappan i minsta möjliga plagg och tar upp jakten på den försvunna tingesten. Den slutar ju aldrig! Då – blir det tyst. I mörkret greppar jag den ordinarie telefonen och ringer upp min egen mobil. Inget pling. Slamrar på tangenterna igen – och nu hör vi att det ringer. Men, Var?

Sonen, falköra,  slänger upp städskåpsdörren och svingar upp den återfunna  saken i luften. Den hade legat i min förklädesficka. ”Hur i all världen hamnade den där?” klämmer han huttrande ur sig, medan han räcker över den. ”Jaa du, alltså, jag visade ju er bilderna medan jag lagade maten…” slet jag den till mig. ”Fattar inte vem som ringer mitt i natten…”

”Du hade ju väckningen på…klockan 02.00…vad sjutton hade du det för?” gäspar sonen på väg upp i trappan. Jag hade inte satt på någon väckning, det visste jag bestämt. När jag öppnar munnen för att bekräfta detta en gång till – ringer den ordinarie telefonen.

Mannen – som nu även han är på benen – greppar luren, så snabbt det nu går klockan 02.06, och svarar med namnet. Mina tankar på dottern tickar på. Jag förstår dock hyggligt snabbt att i andra änden finns en dam uppe i Norrland, som ganska hövligt, med tanke på tidpunkten på dygnet, frågar varför någon från detta nummer ringt upp…Mannen förklarar och ber om ursäkt flera gånger. Vilken jag förstår godtas – inte minst eftersom mannen har all möda att försöka klargöra både för sig själv och för damen det invecklade sammanhanget.

Sonen försvann upp efter att ha förklarat att systern låg i sin säng och – inte längre sov. Med telefonsignalen rakt i vänsterörat är detta inte helt oförklarligt. Mannen mumlade något obegripligt på väg ner under täcket. Och jag själv, jag förstod äntligen varför jag inte känt igen ringsignalen och hur jag, på något märkligt sätt,  måste ha fumlat fram en ny väckningstid när jag skulle fotografera hundarna igår. Dessutom – hur jag i ilskan måste ha missat någon siffra när jag knappade in mitt mobilnummer där i hallmörkret.

En enklare lösning vore förstås att någon bara snott min telefon och ställt om den, som ett jobbigt skämt, och sedan gömt den i städskåpet. Undrar vad damen i Norrland tror?