Ibland faller sanningen som ett milt, uppfriskande vårregn i ditt ansikte – andra gånger landar den som en käftsmäll utan förvarning – och du får jäkligt ont på vissa ställen. Och så finns det ju fler varianter förstås…de där som lägger sig lite lagom mitt emellan njutning och plåga.

Häromdagen blev jag mig tilldelad en sådan… snällsmäll. Som visserligen la sig som bomull kring hjärtat…men som först omlokaliserade hakan ett par våningar nedåt.

Jag har många härliga ungdomar omkring mig. Nästan varje dag rattar jag glatt skrålande mitt lilla fordon de där tråkiga milen till jobbet, för jag har den enorma förmånen att få dela en del av det tonåriga släktets bråda liv och tankar. Även om det ibland blir lite för mycket av både tankar och liv – om man säger.

Hursomhelst, så händer det sig ibland att någon ungdom inte riktigt har planerat in sin verksamhet rätt i den stora övergripande Planen (Min plan alltså…), utan måste få lite längre tid på sig eller kanske lite extra stöd eller kanske lite extra – lyssnande eller något, för att allt ska gå i lås. Men, på något underligt sätt brukar allting ändå sluta med Kiss off  istället för Tragedi. För att nu köra storyn i författartermer.

Någon gång kan jag få ett tacksamhetsbevis, i form av ett mejl eller ett sms kanske – eller till och med i kramform (obs – ej i kram form). Jag uppskattar detta väldigt mycket. Alla människor som får ett ”tack” på något sätt,  blir glada – åtminstone på det planet är jag själv inte ett dugg konstigare än andra.

För att komma till saken, så fick jag, per mejl,  en oväntad eftersläng till ett sådant ”tack” förra veckan. Jag hoppas att tjejen ifråga inte har något emot att jag nu citerar hennes grymma mejlchock?:

Jag brukar säga till pappa att du är som en extra mormor för mig, det är nog faktiskt en riktigt bra beskrivning!

I mejlöppningsögonblicket gick mitt minspel av för minst en halv Oscar, det svär jag på…(Men, var fanns kameran i detta mitt stora ögonblick?) Jag har väl kanske möjligen absolut Aldrig någonsin betraktat mig som en mormor precis…Mina egna barn är lika lastgamla som den ljuva författarinnan till ovanstående rader. Och fåfängans marknad har heller inte stängt för säsongen…

Man får väl helt enkelt acceptera stötdämpande fakta. Att, jodå, det är dithän det barkar – åt mormorskapet till!