Det hade snöat när jag steg upp ur värmen. Sex minus ute och nitton plus inne, men när jag tassar ut i solen ligger puder på varma golvbräder.
Plommonflingor
En nöjd Mille ligger i morgonsolen och viftar sakta på svansen. Hemma igen! Vilken dag vi hade igår och vilken glädje vi alla känner över att han är med oss fortfarande.
MorgonMille
När jag går tillbaka genom storarummet är de naturligtvis där båda två. Radarparet. Och Mille får ostört och utan diskussion behålla bästa platsen.
Kompisar
Totti är annars en liten bråkstake och brukar få sin vilja igenom mot sin genomsnälle vän. Men, idag är han noga med att visa sin bästa sida mot Mille… Du ser! Matte! Visst vet jag min plats när det gäller!
...som gör det mesta ihop
Leya 
Hej Ann-Christine!
Har läst i fatt mig i din blogg och njutit av vackra bilder och fina bilder. Jag har sagt det förut och säger det igen: Du gör det så bra! Med sådan närvaro och man känner sig med på dina promenader, hemma i ditt hus osv.
Tänker på din egen Stålman, Mille. Hoppas han får må bra nu. Det behöver både han och familjen. Oro gör ont i själen på oss, när vi oroar oss för nära och kära, som mår dåligt, oavsett hur många ben de har!
Pussar till dina fyrbenta och en varm kram till dig!
AnnaLena
Tack för dina fina ord! Jag blir så glad att du läser och tycker om! Millemannen är idag som en femåring igen – jag vet inte hur de gör i Näsum på veterinärmottagningen. Han bara blir som ny och jag är naturligtvis lycklig. Totti är superlycklig och vi alla njuter av att se dem tillsammans igen. Som du säger – den allmänna påverkan är stor när en familjemedlem inte är kry. Vi hoppas det håller!
Hej där!! läste inlägget innan, vad har hänt med Mille??…Tack för dina rader…ja de här med sömnen e en brist vara…besviken blev jag oxxå då de bara skrevs ut en ny medicin, kan snart öppna ett eget apotek här hemma med mediciner som inte funkar…men men vädret har vi iaf haft de skönt av!
Mille drabbades av en svår inflammation i magen – hur man får en sådan vet inte ens veterinären. Den tros ha kommit med något han ätit, men vad? Han är expert på att äta det mesta han hittar och vi har ständiga problem eftersom han går mycket lös. Även om han är mycket lydig och duktig, så hinner man inte med när han sväljer saker han får tag på. Det går inte att få bort detta beteende ens med bytesaffärer.
Men, som min gode vän och lagottointroducerare har sagt en gång – en lagotto tål allt! Nu är Mille så gammal dock, att vi bestämt kommer att ha honom kopplad mer så att han slipper så många veterinärbesök.