På morgonpromenaden hör jag lärkan. Borta vid åkermarken sjunger hon – högt och jublande. Solen skiner klar hela promenaden och, nu då? Ska våren äntligen bli verklighet?
Vad har hänt idag? För en sådan solig, stilla morgon måste våren visa mig något nytt. Alldeles säkert. Fågelsången kan inte vara förgäves! Jag ökar på stegen något för att nå fram till skogen.
Jag går och tänker på en kär vän som är svårt sjuk och på hur tunn gränsen är mellan liv och död, mellan lycka och svartaste sorg, mellan framgång och motgång. Mina ögon vilar mest i marken medan jag grubblar, och först en bit längre fram längs bäcken ser jag vad hon har i beredskap åt mig idag, moder natur.
Hon visar mig hur det gamla lämnar plats åt det nya, hur hasselns knubbiga skott har en egen vagga, ett brandsegel för trygghet innan det stora steget.
Någon gång måste vi alla släppa taget och våga kasta oss ut i det okända. För, det finns något nytt och alldeles underbart som väntar därute!
Hemåt går jag med lätta steg. Allt jag behöver veta finns här ute. Naturens bok lever – för den som vill öppna sina sinnen och läsa den.






Hoppas din vän kan bli frisk igen…
Hoppet är det sista som överger dig.