Engelsmännen är ett hundälskande folk. Kanske älskar de alla djur, precis som jag. Alla utom fästingar förstås. Var någonstans i näringskedjan de är nödvändiga är för mig en gåta.

Aldrig har jag sett så många hundar per capita. Säkert varannan flanör hade en hund i andra änden av snöret. Ofta hittade jag två eller till och med tre stycken där.

Inte finns det bara många hundar, utan de får också följa med överallt. På pubar, i affärer, på stranden – ja överallt dit husse och matte går.

Någon begränsning finns det dock… tydligen samma som för barn!

Trots den anmärkningsvärda mängden hundar såg jag bara en enda hundbajskorv ligga på gatan. En enda. Kanske har detta sin grund i vad som finns anslaget på den här lyktstolpen?

Jag säger inte att det är toppen att få ta med hunden in överallt där mat serveras, men jag tror knappast engelsmännen är sjukare än vi. Lite överkänsliga är vi allt, en del av oss. Och som sagt, kanske det finns något att dra lärdom av i engelsmännens hundvärld.

Här hemma ser jag ofta lämningar som borde tagits upp av hundägaren, och mycket ofta ser jag också hundbajspåsar –  med innehåll(!) – slängda både på gator och i buskage. (Inte en enda sådan såg jag under hela veckan i Yorkshire.) Kan någon förklara hur folk tänker där?