Tillbakalutad frukost i ljum morgonsol och det knackar försiktigt snett bakom mig. Sakta ställer jag ner kaffekoppen, vrider långsamt på mig och tittar i riktning mot ljudet. Nötväckans ungar prövar sina färdigheter på det gamla plommonträdet. Ungarna är mörkrufsiga men man kan inte ta miste på vilka som måste vara deras mor och far. Plommonträdet, det yngsta äppelträdet och bigarråträdet har sen ett par år tillbaka bara halva kraften kvar. Stora delar av dem är döda – ingen vet varför. Men de hyser livgivande liv!
Hundarna ligger avslappnat på sidan och njuter i värmen. Fågelungarnas ihärdiga hackande och intensiva klättrande på stam och grenar avbryts bara av rödstjärtens timida visslingar. Aldrig har jag sett nötväckans små så nära och så tydligt. Visst har de sitt hem här någonstans i vår vildvuxna trädgård, men denna stilla morgon knackar de oblygt på min dörr.
Och jag öppnar grinden mot sommaren.
Leya 
Lika målande skrivet som alltid!!…
Sv: ja de var ett tungt beslut men för Lilltrolls skull så orkade jag inte hålla henne kvar…att behöva ta beslutet gjorde så fruktansvärt ont, samtidigt som jag vet att hon mår bra i sin själ nu…hon behöver inte gå på helspänn…och hon fick sin frihet på allra bästa sätt på ängen dör inga orosmoln fanns utan en ren glädje och frihet…hon kommer stå där vid regnbågens bro och möta upp de själar som kommer efter henne för hon var en fantastisk fin vän! ❤
Tänker på dig och de dina! kramiz
Ja, så är det.
Underbar betraktelse utav en sommarmorgon 🙂
Det var en underbar morgon!