Hur kan allting gå så fel under en enda dag? How can so many things go so wrong in one single day?

Nåja…såhär efteråt kan vi väl skratta åt det…Here’s a short review…

I had so much looked forward to this trip to Maria and Yarri in Jämtland – and here’s what happened… The storm, Sven, swept over our country and all trains were cancelled and no extra buses were left. I checked before we drove to the airport that the flight was not cancelled, but, ten minutes before we reached Sturup (the airport in Skåne), I got the sms: ”Your flight is cancelled due to heavy weather. There will be buses going to Bromma airport.” But, there were no buses, and no flights to Östersund the day after either. So…I called Maria and we just laughed and laughed – what could we do? She said these things happened to her allt he time…And Yarri who had had to take a Bath as well…

My packing was all jam and marmalades and Swedish glögg made from elderberries – and of course a big pack of tasty things for Yarri and his friend Rita (they are happy dogs both of them…). For the cold up there I had packed some really warm clothes too…because Maria and I agreed on the importance of real winter (disagreed on the small detail of temperature though…Winter for Maria means 20 degrees below zero…but I can take 5 or 10 instead if I may…).

On our way back home again I started planning for a second try for Jämtland. I also thought about what to do with my days down here instead of this wonderful trip I should have had. My children were both coming home – we could do some Christmas baking and sit by the fire and just feel good. My journey up north was gone with the wind and there was nothing to do about it.

Then the text messages started…My son was stuck in Skövde – every train cancelled. My daughter was stuck in Lund – every train cancelled- In fact half of Sweden was stuck and standing still because of the storm. I realized that there would be no cosy evening either…

Pizza was the solution this evening – let’s buy pizzas from the new restaurant! I volunteered to buy for myself, my husband and my daughter (we were still hoping for her to come home somehow. Lund is not more than an hour away…). But, I had to wait for 40 minutes in this cold weather before I could get the pizzas…My feet and hands were all numb and lost. Carrying the pizzas without dropping them was a feat.

Then there was a new text message from my daughter – stuck in a traffic jam , road closed because of an accident. We ate the pizzas alone, my husband and I. The next text message said she was coming to Kristianstad and hoped to be fetched there by us. We gladly did so, and 10 pm we were finally the three of us together. My son arrived by train this afternoon, 2 pm.

This was a looong day, but finally with a happy ending. And as one of our actors from my childhood movies used to say: This day – a life time.

Jag hade sett fram emot att äntligen åka upp och hälsa på Maria och Yarri i Östersund. Ett fantastiskt skönt par som man bara måste älska…Jag hade närmast okontrollerat kontrollerat vädret varje dag med början tre veckor innan avfärd, för jag visste att jag skulle få spännande dagar i Jämtland och hade turen att komma upp samtidigt som den fina marknaden på Jamtli gick av stapeln. Maria och jag hoppades på snö och vinter – vinter som den ska se ut. Kanske har vi något delade meningar där – men i stort var vi överens…(Vit enligt mig – vit och 20 minus enligt Maria.) Och så Yarri, förstås. Hur skulle vårt första möte bli? Världens coolaste drever – och en krulltottsmorsa som jag?

Packningen kan förefalla något ensidig, för till största delen bestod den av hemgjord sylt, marmelad och glögg. Kryddat med hundgodis i flera former och färger. Vi har nämligen Sveriges enda fläderodling alldeles runt hörnet där jag bor. Resten underställ och termo.

Men det här går ju som smort? tänker du kanske. Vart tog det eländiga vägen? Jodå, här börjar det:

Dagen Ö var kommen och allt klart. Det såg ut att bli fint i Östersund, enligt SMHI. Men här nere i Skåne, här drog stormen Sven in under torsdagsdygnet och svepte med sig en massa träd, plastbackar, hönsnät, studsmattor och soptunnor.

Det sista jag kollade var att flyget inte var inställt. Så, efter vederbörligen hjärtliga farväl, medelst godisletande för Milles och Tottis del, anträddes färden mot Sturup. Halt och blåsigt, men vindarna skulle ju sakta ner under dagen, enligt SMHI. Vi tog det lugnt och beräknade vara där en timme före flygavgång.

10 minuter före Sturups flygplats kom ett sms: ”Tyvärr är ditt flyg mot Stockholm kl.11.00 inställt. Vi hoppas kunna finna ersättningsbussar till Bromma.” Jaha. Buss i 8-10 timmar utan någon bok (jag skulle ju bara koppla av de här dagarna…) och hur hitta passande flyg till Östersund så dags? Mmmen, jag kunde ju smaska i mig sylt och glögg på vägen i alla fall…Jag muttrade alltmedan mannen styrde vidare mot flygplatsen och menade att vi bokar om när vi kommer fram. ”Men, nu tycker jag inte att jag känner igen mig här…vart tog avfarten vägen? Och den här rondellen har väl inte varit här förut?”

Jag fram med kartan och letade – ”Har vi passerat Svedala?” Jodå, det hade vi…Det var bara att vända igen. På tillbakavägen upptäcker vi att det var vid den nya rondellen vi skulle ha svängt av mot flygplatsen…en stor vägtavla låg hoprasad i vägrenen bland fallna träd och bråte – ”Sturup” stod det på den. Lite längre bort hängde en förlupen studsmatta på en fortfarande upprättstående vägskylt.

På flygplatsen fanns ersättningsbussar uppställda, men de skulle köra direkt till Arlanda. Av vänlig men stressad personal fick jag veta att de omöjligt kunde få fram fler bussar – alla var upptagna. Då ville jag boka om flyget. Smått desperat uppgivet log killen mot mig och läste från monitorn att det skulle kunna gå, men i morgon då. ”OK, hur dags?” viskade jag med ett svagt hopp fladdrande – ” Fast vi flyger inte på Östersund i morgon.”

Plötsligt blev allting enkelt – min resa var borta med vinden.

Ut i blåsten igen, som nu hade tilltagit och kryddats med massivt hagel. Jag ringde Maria. Hon skrattade. Vi skrattade båda och mina tårar rann. ”Det här händer alltid mig!” klingar hon på sin vackra jämtska. (Ett tungomål som jag längtat att få lyssna till i dagarna fyra…). Jag relaterade allt elände och vi var nog lika besvikna båda två. Vi pratade länge, och efteråt kändes det faktiskt ganska gott. Båda var fast beslutna att fixa en ny träff så fort det gick.

Haglandet fortsatte, men jag började planera nästa försök till besök, samt vad jag nu skulle göra med några lediga dagar hemma…baka lussekatter och städa var det lysande alternativet till en fantastisk resa. Men, barnen skulle ju komma hem, så vi kunde mysa lite! Sonen skulle jag inte fått träffa förrän till jul annars.

Hemfärden gick bra och solen tittade också fram lite – vädret var betydligt bättre hemmavid. Men, men…då ringer telefonen. Sonen har stor packning som ska hem och han har förberett noga. Nu undrar han över tågen…vilka som är inställda. För det verkar svårt från Nässjö och hem? Han skulle komma ifrån Skövde, men sen? Vi letar. På informationen från SJ ser jag att alla tåg är inställda söderut – det sista som gick var två timmar före sonens tåg. Västtrafik, som han åker med första sträckan, meddelar att de nu ställt in alla tåg. Sonen är arg. Han vill hem. Och jag blir besviken över fler uteblivna nöjen…

Vi ringer och kollar på nätet – det är tydligen så att han kan gå på vilket tåg som helst i morgon…inga bokningar behövs. Nej, hur skulle det gå att hantera när halva Sverige är strandsatta?

Dottern då. Hon måste väl i alla fall komma hem? Det är ju bara ifrån Malmö? Eller…kommer det fler telefonsamtal? Som vanligt har hon väl inte laddat mobilen…

Jodå. Alla tåg är inställda i hela Skåne också. Ersättningsbussar ska komma. Var är hon? Hon har tagit sig till Lund och hoppas på buss därifrån, sms:ar hon. ”Dåligt batteri” – jo, som vanligt då…Efter någon timme sitter hon på en buss mot Höör, men vet inte hur hon ska komma därifrån. ”Hör av dig så hämtar jag!” skriver jag. Bara hon har batteri nu då…

Nu var vi rejält hungriga, mannen och jag. Vi köper pizza! Jag åker ner och hämtar. Ny ägare till den gamla pizzerian!…kö till dörren och öppen dörr ut till ovädret. De jobbar hårt och är på nummer 32 – jag har 44…Jag fryser fast i trappan och står stadigt kvar i 40 minuter tills pizzan är klar. Jämnmod kallas det. Men den pizzan var god. Jag lovar. Jag satt i kängor och jacka och åt.

Då kommer nästa meddelande: ”Sitter fast på vägen någonstans mot Hörby. Trafikolycka och vägen är blockerad.” Om jag hade vetat exakt var dottern var hade jag kört söderut och hämtat i det läget – men det gick ju inte…Efter en halvtimme kommer nästa: ”På väg mot Kristianstad. Kan ni hämta där, snälla!!!” Härligt att höra – och att hon ber om att bli hämtad – det händer aldrig. Hon klarar allt själv…

Vi åker alla till Kristianstad – Mille och Totti också. Nu kan det väl förhoppningsvis inte hända mer? Vi hittar henne på stationen. Då har hon rest, åkt och väntat i snö och hagelstorm i sammanlagt 5 timmar för en sträcka på 10 mil. Ingen mat på hela eftermiddagen. Vi är hemma i huset klockan 22.

En kvar innan vi är samlade. Sonen. Honom hämtade jag idag på stationen kl.14.02.

Denna dagen – ett liv.