Vid skogsgårdens gärde

Mannen i skogsgården samlar på växter från jordens alla hörn. Han är sällan där på vintern, så jag kan inte fråga om denna pampiga fröställnings ursprung. Den är två, tre meter hög. När mannen kommer tillbaka framåt våren brukar vi språka en stund om hans senaste resor och fynd. Sist vi talades vid hade han samlat alpina växter i Kina och i Anderna. Hans trädgård är en oas och ett paradis för alla växtintresserade, och besök ordnas för entusiaster, som kommer i bil från hela landet. Men, hans gärning för naturen häruppe pågår ständigt. Han röjer och vårdar sig om de sällsynta växter han hittar. När nattviolen höll på att försvinna på grund av sprättande kreatur, så utverkade han av bonden att få stängsla av området. Han röjde fram och har lyckats få tibasten att leva och frodas igen – tills några tokiga björnbärsröjare jämnade nästan alla buskar med marken.

Den lille mannen är även ornitologiskt intresserad, och gör en stor insats för fågellivet i området. Lämpliga holkar sätts upp på lämpliga ställen – uggleholkarna i de jättelika bokarna måste han fått upp med livet som insats. Jag tror att han håller räkning på alla häckningar, inte bara de mera sällsynta.

Nu har ett besvärligt problem uppstått. Bonden som äger marken häruppe släppte inga djur på markerna förra sommaren, så allting växer igen. Jag uttryckte min stora oro för detta och den lille mannen kände samma som jag – vi måste hitta någon som kan hålla betesdjur där. Markerna är vidsträckta och betet gott. Vatten finns i bäckarna och det är stängslat – men behöver ses över. Bonden själv tycker tydligen att det är för arbetsamt att titta till djuren så långt iväg. Ändå skogade han av många fina träd bara häromåret för EU-bidragets skull.

Snart kommer han tillbaka till sitt hus, den lille mannen. Då får jag höra om senaste resorna och om vi kan vara till hjälp med att finna hugade kreatur, för ängarnas skull. Han behövs – denne naturens man. Jag brukar påminna honom om det.

Tigerlilja

Ibland undrar jag om blommor har förmågan att vänta. Tigerliljan blommar alltid i slutet av advent, men ingen stängel eller andra tecken syntes när vi lämnade huset före jul.

På några dagar har den ganska tunna stängeln vuxit upp till över halva mitt fönster, och igår vecklade hon plötsligt ut sin första praktfulla knopp. Hon står nu med ansiktet vänt mot mig, förstrött stödd mot fönstrets handtag för att inte tappa balansen. Och det är februari. Väntade hon på oss? Ville inte blomma utan beundrande åskådare…

Ett par av orkidéerna har också väntat, men nu finns dignande stänglar även på dem. Fast…vissa har inte blommat alls. Naturligtvis kan detta bero på att någon annan än jag har skött om dem i en månad, men jag tror ibland att vi kanske har ett lite annat band till varandra också, blommorna och jag.

Det är ju ingen idé att klä upp sig om ingen ser dig – eller hur?

Bestående skönhet

Min mor tog upp affären Carema under vår gemensamma promenad med hundarna. Hon funderar en del, och är rädd för att bli så sjuk att hon hamnar på något äldreboende utan att kunna klara sig själv. Det är vidriga saker vi läser om i media och det är obegripligt för en sund människa att försöka förstå – hur kan vi behandla våra gamla så ovärdigt? Alla blir vi gamla – om vi har tur. Eller kanske om vi har otur? Mamma har länge pratat om att hon hoppas dö ” frisk” så att det aldrig blir tal om någon äldrevård för hennes del. Jag förstår henne.

Nu är jag några år yngre än hon…men jag tänker i samma banor. Det är ingen garanti att ha barn eller andra anhöriga som pratar för en och kontrollerar så att man har det bra. Du kan inte se och höra allt. Det kan gå lång tid innan du får veta hur din gamla mor eller far egentligen har det.

Hur har det blivit så? Det är väldigt svårt att växla in på gamla spår, det är klart, men: Vi får aldrig spara på barn och gamla. Vård måste få kosta! Min bestämda uppfattning är att den då inte kan vara privatiserad och vinstdrivande. Människosläktet klarar inte det. Vi är dessvärre felkonstruerade där. Kanske en bugg? Tyvärr kan vi inte konsultera konstruktören.

Hur många misstag måste vi begå innan vi förstår? Naturligtvis förstår vi aldrig – eller rättare sagt saknar vi förmåga att lära av misstagen. Samtidigt har vi alla varit små och många av oss kommer även att bli gamla.

Återinför ättestupan. Det är snart enda möjligheten att undvika en ovärdig död.