Min mor tog upp affären Carema under vår gemensamma promenad med hundarna. Hon funderar en del, och är rädd för att bli så sjuk att hon hamnar på något äldreboende utan att kunna klara sig själv. Det är vidriga saker vi läser om i media och det är obegripligt för en sund människa att försöka förstå – hur kan vi behandla våra gamla så ovärdigt? Alla blir vi gamla – om vi har tur. Eller kanske om vi har otur? Mamma har länge pratat om att hon hoppas dö ” frisk” så att det aldrig blir tal om någon äldrevård för hennes del. Jag förstår henne.

Nu är jag några år yngre än hon…men jag tänker i samma banor. Det är ingen garanti att ha barn eller andra anhöriga som pratar för en och kontrollerar så att man har det bra. Du kan inte se och höra allt. Det kan gå lång tid innan du får veta hur din gamla mor eller far egentligen har det.

Hur har det blivit så? Det är väldigt svårt att växla in på gamla spår, det är klart, men: Vi får aldrig spara på barn och gamla. Vård måste få kosta! Min bestämda uppfattning är att den då inte kan vara privatiserad och vinstdrivande. Människosläktet klarar inte det. Vi är dessvärre felkonstruerade där. Kanske en bugg? Tyvärr kan vi inte konsultera konstruktören.

Hur många misstag måste vi begå innan vi förstår? Naturligtvis förstår vi aldrig – eller rättare sagt saknar vi förmåga att lära av misstagen. Samtidigt har vi alla varit små och många av oss kommer även att bli gamla.

Återinför ättestupan. Det är snart enda möjligheten att undvika en ovärdig död.

Ungefär där befinner jag mig nu. Genomgrått och disigt – och i morgon är det måndag. Nu gäller det att hitta tillbaka till motivationen och glädjen några veckor till. Orka. Det är vad vi alla måste.

De flesta av oss känner ett visst vemod när naturen är i höstvila, när alla färger följt med vinden och det som återstår är kala grenar och prasslande, rödbruna stigar. Jag packade min ryggsäck och gick på jakt efter bättre humör och tappade sugar. Se vad jag fann!

Skimrande daggdroppar, och tunna strålar som smyger in mot stigen, trots allt. I förlängningen lyser de upp resterna av en stormfälld bok.

 

Jag fann någon underlig utväxt…men slutligen också små flygare som, precis som jag själv, laddade i det bleka ljuset.

När jag svängt av mot betesmarkerna och de öppna fällena, ljusnade det ytterligare. Lagom hemåt hade jag plockat på mig i alla fall något av det borttappade.

Med öppna ögon och öppet sinne orkar jag säkert kämpa på några veckor till – om än på sparlåga. Vi måste ju lita på att naturen har rätt! Lyssna och känn efter. Vila om du kan. Tids nog ska också du blomstra igen.