Läget är trött och slokande, men jag är här…någonstans bland alla nationella prov, slutprov och slutbetyg. Vi hörs och syns…
Oh, I’m here, somewhere in the mess of final tests, National Tests and final grades. I’ll try my best to keep in touch…
Tid är veckans resetema, och tiden är inte min bästa vän. Jag vet att det är jag själv som måste hantera den rätt, men jag tror att många av oss kämpar varje dag med att få den att räcka till. Trots att vi säkert har all tid vi behöver! Vi bara använder den på fel sätt.
Olika kulturer ser på tiden på olika sätt. Vår kultur ser tiden som linjär, några kulturer ser tiden som vertikal, medan gamla kulturer som Inca, Maya, Hopi och andra amerikanska stammar, liksom babylonier, greker, hinduer, buddhister och jainister ser tiden som ett hjul där allt återkommer cykliskt.
Jag är inte så säker på hur jag själv ser på tiden. Jag anser dock att den förslavar oss. Som barn, och de första sex, sju åren i skolan, tog jag av armbandsklockan första dagen på sommarlovet och tog inte på den igen förrän till höstens skolstart. Det var en lång, härlig tid av frihet. Mina egna barn har faktiskt gjort likadant…
Jag hörde en gång en underbar liten historia om tiden, som jag tycker visar mycket av hur jag själv uppfattar problemet med den. Jag ska försöka återberätta den här:
Några västerländska forskningsresande med en rad infödda bärare försökte följa sin uppgjorda tidsplan och nå destinationsorten för sin forskning på utsatt tid. Forskarna skyndade på sitt följe och gruppen avancerade snabbt och säkert. Tills plötsligt en dag när de infödda bärarna – utan förvarning – satte sig ner på marken och gjorde ingenting. Timme efter timme.
Alla försök att få upp bärarna och få dem att gå vidare var fruktlösa.Varken påminnelser om ingångna avtal eller hotelser om straff hade någon effekt. Vad skulle de göra?
Medan forskarlaget dryftade den uppkomna situationen reste sig bärarna plötsligt upp och fortsatte vandringen – som om inget hade hänt. När forskarna frågade varför bärarna så plötsligt ändrat sig, fick de svaret: ”Vi bara inväntade själen.”.
Time is this week’s Travel theme from Ailsa. Time is not my best friend. I know that the trouble of handling it is all inside me, but on the other hand I think many of us are struggling to find time enough every day. We all have enough time, I’m sure, we are only doing the wrong things with it.
Our culture, the Judeo-Christian, based on the Bible, sees time as linear, and the general Christian view is that time will end with the end of the world. Other cultures don’t necessarily look upon it in the same way. Some cultures see time as vertical, some have a cirkular, cyclical view of it.
Ancient cultures such as Incan, Mayan, Hopi, and other Native American Tribes, plus the Babylonians, Ancient Greeks, Hinduism, Buddhism, Jainism, and others have a concept of a wheel of time, that regards time as cyclical and quantic consisting of repeating ages that happen to every being of the Universe between birth and extinction.
I’m not sure of how I look upon time. It must exist in some sense, but I wish it hadn’t. Time is enslaving us. When I was a child, and during my first six or seven years in school, I used to take off my watch the first day of my summer vacation – and I didn’t put it on until school started again. Those were happy days of freedom. In fact my own children have done the same thing…
I once listened to a beautiful story about the concept of time, and I believe this story captures my feelings as in a clear drop of dew. I will try to retell it here:
Some western explorers and their native carriers tried to follow their time schedule in order to reach their research destination on time. The explorers tried to hurry their carriers and the group advanced fast and steadily. Suddenly one day, without warning, the carriers just sat down on the ground and did nothing. Hour after hour. Every effort to get them up and going was futile. No reminder of contracts or threats of punishment had any effect. What where they to do?
While the explorers were discussing the difficult situation, the carriers suddenly rose and continued the walk – as if nothing had happened.
When the explorers asked why they so unexpectedly had changed their minds, the answer was: ”We were just awaiting the soul.”
Framtiden – ja, vad vet vi om den? Hopp och önskningar om den kan vi ha, men vi kan aldrig veta vad den bär med sig. Hösten 2011 hade Wanås slott Yoko Ono på besök. Hennes utställning innebar att du fick vara delaktig, och egentligen var det du själv som gjorde utställningen. Hon hade bara försett oss med ramarna för den.
Unga träd fyllda av våra önskningar och förhoppningar inför framtiden – det kändes mäktigt.
Two years ago Yoko Ono had an exhibition at Wanås Castle, close by where I live. Every year they have great outdoor exhibitions and they are often interactive. This time we could write down our hopes and wishes for the future and hang them in rows of young trees. It was a silent morning and the sun was just peeping through from the raindrops fallen.
Be sure to visit all the other entries this week at WordPress: Future Tense!
BBC News – Goblinproofing wins Diagram Prize for oddest book title.
Ja, vad ska man säga…men jag anser att humor kan man inte få för mycket av. Det här är ju en form av smart marknadsföring också. The Curious Incident of the Dog in the Night-Time är också en intressant titel, och jag har själv läst denna mycket tankeväckande bok. Den är skriven av Mark Haddon och ur den 15-årige Christopher John Francis Boones synvinkel. Förmodligen har han Aspergers syndrom eller liknande och ställs inför smått oöverstigliga problem för att lösa gåtan med den mördade hunden. Oerhört tänkvärd. Författaren gör ett lysande trovärdigt porträtt av hur en ung kille med detta problem kan resonera med och övervinna sig själv.
Jag borde väl åtminstone bläddra lite i Goblinproofing också…
Searching for Sugar Man är ett måste för alla att se! Storyn är outstanding och Rodriguez röst och texter är något långt utöver det vanliga. Man vill mena att han är bättre än Dylan. Rösten är definitivt makalös och någon jämförelse med Dylan kan inte göras…Dylan når aldrig upp till Rodriguez! Att Rodriguez aldrig blev en megastjärna är omöjligt att förstå. Största anledningen måste vara att världen helt enkelt inte var mogen för honom…
Denna dokumentär är helt otroligt välgjord och bär hela vägen fram. När eftertexterna rullar klarar man inte att resa sig upp utan sitter kvar helt uppfylld av filmen – och av mannen Sixto Rodriguez. Fantastiskt arbete av Malik Bendjelloul som är så välförtjänt av sin Oscarsstatyett. Även om det har diskuterats varför han utelämnat delar av Rodriguez karriär, så kan detta ändå både förklaras och förlåtas. Bendjelloul har gjort ett enastående arbete med dokumentären och byggt den så att spänning och känsla ständigt stegras. Ingenting behöver filas på mer här – det vi ser är helt enkelt ett mästerverk. Och – om det är möjligt ska jag köpa Rodriguez plattor. De bör ges ut på CD efter det här.
Jag älskar kyrkogårdar och gamla ruiner, så när temat för onlinetidningen LetsBeWild den här gången var Svart och Vitt – då var mina bilder givna. Scarborough med Bram Stokers Whitby som kuliss för greve Dracula och Haworth med den fantastiskt vackra kyrkogården intill den prästgård där systrarna Brontë växte upp. Här står de vittrade gravstenar som kantade Lucys nattliga vandringar och här slingrar de stigar som andades av Cathys och Heathcliffs förtärande kärlek. Vandra med mig i Bram Stokers och Emily Brontës fotspår!
I love to visit churches, ruins and old graveyards, so when the theme from LetsBeWild this week was Black and White there was no doubt where I would go…to Scarborough in England. Haworth and the parsonage, where the famous Brontë sisters lived, and Whitby with its Dracula setting from Bram Stokers legendary novel. My photos were not in black and white from the start, but it was allowed to change them for the challenge. So, walk with me in the footsteps of Stoker and the Brontës!
Here in Whitby Bram Stoker found a setting worthy of count Dracula, and in this graveyard Lucy was sleepwalking and sitting in the night on one of the benches high above the sea.
The Brontë parsonage with its beautiful graveyard… I could feel the prescence of Cathy and Heathcliff – their consuming love for ever alive in Emily Brontës masterpiece Wuthering Heights.
BBC News – Oscars 2013: Full list of winners.
Det blev några Oscars till Life of Pi och till Django Unchained, precis som man trodde. Och – en svensk Oscarsstatyett blev det till Malik Bendjelloul för bästa dokumentärfilm: Searching For Sugarman och en delad statyett till sound editors Per Hallberg och Paul NJ Ottosson.
Inte illa!
Stort Grattis!
Uppgörelse med ett kringelkrokigt liv – DN.SE.
Jörn Donner är fortfarande ett intressant namn. Jag minns när han satt i svensk TV med sitt whiskyglas, pratade om kvinnor och film på det där oefterhärmliga, Donnerska sättet. Han var både älskad och hatad av svenskarna. Det var svårt att förhålla sig till denne självsäkre, provokative karl.
Nu är det några år sedan jag såg honom i media, men namnet bränner till när jag ser det, hör det. Han påverkar fortfarande.
Tydligen har han skrivit en halvt fiktiv roman om sig själv – Mammuten. Ett passande namn ur flera aspekter. Jörn Donner har gjort mycket av sitt liv, i sitt liv. Som att vara hypermanlig och ha ett vidlyftigt privatliv med sprit och kvinnor, som att inneha viktiga positioner inom kulturlivet, som att… Tror man. I den här intervjun är han lika kryptisk i sina svar som alltid. Vem är mannen Jörn Donner bakom all arrogans och alla kringelkrokar? Vad är egentligen sant? Måste vi jaga fram den så kallade sanningen eller är det bättre att mannen får leva bilden av sig själv to the end?
Jag ska definitivt läsa hans bok. En mammut är ändå en mammut. Var papputen är förblir en gåta.
Som väntat: ”Äta, sova, dö”!
Twenty seven years ago I watched the first performance of Les Miserables at the Barbican directed for Cameron Mackintosh and the Royal Shakespeare Company by Trevor Nunn and John Caird.
Colm Wilkinson originated the role of Jean Valjean and it seemed wholly appropriate that Wilkinson should play a small but vital part in the picture. Hooper cast him as the Bishop of Digne who shows Valjean uncommon kindess telling him, rather singing to him, ”I have bought your soul for God!”
viaLes Miserables first review: Hugh Jackman gives the screen performance of his career | Mail Online.
Med en sådan kommentar som ovanstående vill jag börja mitt inlägg om Les Miserables. Jag var nämligen också där i London – för så många år sedan – och blev så fantastiskt tagen och imponerad av föreställningen och av just Colm Wilkinsson som Jean Valjean. Vilken röst! Vilken styrka och vilken föreställning! Jag minns att jag vacklade ut och tyckte att jag aldrig sett något så starkt.
När så Victor Hugos roman skulle upp på vita duken, med sång, ville jag först inte se den. Jag var rädd att förstöra minnet av denna fantastiska föreställning jag såg som ung. Men, plötsligt satt jag ändå där bakom ratten på väg in till närmsta stad för att se den, Les Miserables. I ärlighetens namn var anledningen till stor del den att få se Hugh Jackman i denna paradroll. Han är en av mina favoritskådespelare när det gäller att vara en MAN. Jackman är en MAN i alla bemärkelser. Jag hade också läst att han var fantastisk i denna filmroll – vilket jag väl kunde föreställa mig. Hans personliga styrka och resning, ödmjukhet och stil gör honom som klippt och skuren. Men sjunga? Jo, jag hade läst att han var fantastisk på det – också.
Hugh Jackman och Anne Hathaway (Fantine) samt Eddie Redmayne (Marius) gör lysande både skådespelar- och sånginsatser, men det finns fler. Den ende som var något medioker var Russel Crowe (Javert), men helt OK. Och, de sjunger live, i extrem närbild. Inget fusk här…istället kryper smärtan och glädjen, orden och tonerna in under huden på dig. Strålande! Naturligtvis kändes det också speciellt att få se Wilkinson igen, även om han inte hade något stort sångnummer den här gången.
Om du läst romanen eller sett teaterföreställningen förut så tveka ändå inte – gå och se den här filmen! För de fantastiska skådespelarprestationerna, för känslan, för de fina rösterna, för storyns styrka, för att den är en klassiker i ny tappning………och för Hugh Jackman!
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.