Har du också en biljett?

Gun debate figures into storyline of ‘The Dark Knight Rises’ – CNN.com.

The Dark Knight Rises har premiär här i Sverige natten till onsdag och jag sitter med en biljett på handen. Som barn älskade jag den tecknade Batmanserien och som vuxen har jag sett alla filmerna. Nu kommer den sista i trilogin.

Fredagens skjutning vid filmpremiären i USA har förstört många människors liv och påverkat många människor inför premiären här hemma. Galningens motiv är ännu oklart. Gott är dock att filmens budskap gås igenom och analyseras. Det är med blandade känslor jag läser artikeln och tänker på hur jag själv alltid sett på Batman – som en man som står på rätt sida om lagen, för Det Goda och mot Det Onda. Vid en närmare analys stämmer detta till och med så långt som att han aldrig tar till vapen utan slåss med kroppsteknik och mannakraft. Filmerna innehåller dock ganska mycket våld och vapen och även om CNN-artikeln är en spoiler så är den läsvärd för att reda ut begreppen. (Läs alltså inte om du inte tål förhandsinformation.)

Varför då ”flasha” så många vapen när filmens huvudperson säger att vi inte ska bruka dylika? Kontentan av artikelns analys är att du inte behöver vapen för de vanliga små konflikterna, men när det kommer till regelrätt krig är vapen den enda lösningen. Jag konstaterar också att samtidigt som Batman själv är en vapenlös hjälte så tar den kvinnliga huvudkaraktären gärna till vapen. Något som jag antar ligger i tiden – att visa aggressiva kvinnor som är  minst lika råa som män.

Ett lyckat filmkoncept i den här genren består alltså av en alltigenom God Hjälte,  en massa action, vapen och onda karaktärer – plus en snygg, aggressiv kvinnlig medhjälpare. (Slår det också dig vad det är som skiljer Batman från Bond?) Risken är ganska stor att ett eventuellt gott budskap – som att inte bruka vapen – försvinner i det allmänt publikfriande luddet. Filmer görs oftast för att tjänas pengar på. Redan på Shakespeares tid visste man hur – krydda för alla smaker.

Personligen orkar jag inte läsa de eviga trätorna mellan oliktänkande  grupper i vapenfrågan. Jag håller med förre polischefen i Los Angeles, William J. Bratton, som till CNN i fredags uttryckte att landet behöver ”some sanity in our gun control laws. Gun control can reduce these numbers of incidents,” said Bratton. ”These incidents will continue to occur. We are a country in love with our guns.”

USA kommer aldrig att desarmeras.

Jag ser fram emot att använda min biljett.

Filmer i mitt hjärta

Somliga filmer sprider en varm och stark känsla inom mig bara jag hör titeln. Eller läser den någonstans.

När vi åkte genom Whitby, Scarborough, i våras, dök en skylt upp som fick mig att snabbt slänga iväg en bild, i farten innan vi var förbi. På skylten stod det WHISTLESTOP Café & Bistro. Om du inte har sett Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café, så rekommenderas du härmed att ge denna filmberättelse någon timma av din tid. En sådan regnig sommar har du ytterligare ett motiv – förutom att det är en fantastiskt bra story som är vackert filmad i tjusande miljöer och med lysande skådespelare.

Filmen kom 1991 och jag vill minnas att den blev genombrottet för Kathy Bates. Underbara Jessica Tandy gör här en av sina sista roller – och gör den som vanligt lysande. En film om Livet.

Egentligen har du nog inget skäl alls att inte se den.

En bok är en bok är en bok

Ambitiöst bokprojekt kan läggas ner – DN.SE.

Nationalnyckeln köps in på vår skola och är ett fantastiskt fint projekt. Nu ser det ut att kanske läggas ner – många år och många verk före det enligt planerna skulle avslutas.

Synd. Om det nu bara är pengar det handlar om, så verkar en övergång till digital utgivning inte innebära några besparingar alls. Vän av böcker och papperskänsla som jag är – det kan aldrig bli detsamma med digitala verk! Dessutom är tanken att denna samlade vetenskapliga kunskap ska förmedlas till gemene man – men alla har faktiskt inte en dator.

Jag vill citera Kajsa Glemhorn, projektledare för Malaisefälleprojektet, den stora insektsinventeringen som gjorts inom Svenska artprojektet:

Jag har många internationella forskarkollegor som blir helt lyriska när de får se de här böckerna, det finns en sådan stolthet i att Sverige som Linnés hemland kan göra det här. Vi är skyldiga att göra det.

Som sagt. Vad ska stoppa projektet om det inte är pengar som är haken?

The Artist

The Artist 2011 – IMDb.

Igår kväll var det dags. The Artist, den mångfaldigt Oscarsbelönade, svartvita stumfilmen skulle beses. Det var med blandade känslor och ovissa förväntningar jag satte mig i biofåtöljen – kunde det här vara något värt så många utmärkelser?

Jag hade läst en del om filmen och var mycket nyfiken – en smal film eller en nostalgisk film eller en artistisk film eller en…Ja, vad skulle jag tycka? Bara namnen...Valentin och Peppy, ruskade liv i min barndoms titt på Rudolph Valentino och Errol Flynn, min mormors idoler.

Filmen är fransk, och bara det ett ganska säkert kort. Men en fransk film om Hollywoods stumfilms glansdagar? Att porträttera den tidens stjärnor och prestera vad som krävs av kroppsspråk och yvighet för att ge liv åt tystnaden? Inte minst ögonbryn och smalmustasch. Visserligen spelas musik, precis som under stumfilmseran, men nog måste väl talet komma med talfilmen – i alla fall ungefär mitt i?

Det blev en alldeles särdeles speciell upplevelse. Filmen är otroligt skickligt gjord, välspelad och med massor av anspelningar på gamla filmer som bland annat Singing in the Rain. Smarta metatricks och igenkänningsfaktorer som sänder varma ilningar ända ut i hårrötterna. Aktörerna är briljanta och miljöerna perfekta – detta kunde utan tvekan ha varit en autentisk gammal stumfilm, återuppstånden ur något dammigt arkiv. Huvudrollsinnehavarnas slickade hår och vita leenden, bekymrade pannor och skräckfyllda blickar som övergår i smäktande ögonkast och modesta kindkyssar. Steppdans och charlestonkjolar, trånga hattar och läckra gamla bilar. Och en alldeles, alldeles charmerande liten hund.

Kanske filmen hade vunnit på att övergå till ljud tidigare än vad den gjorde. Rättare sagt, så satt jag och önskade att…nu kommer väl ändå ljudet? Här är precis ett lämpligt ögonblick…och det fanns flera sådana. Men, det blir bara slutreplikerna som har ljud. Det kan tyckas märkligt att filmskaparna håller fast vid den stumma gestaltningen även när de berättar om hur verklighetens talfilm tagit över på 30-talet. Kanske för att hålla en rak linje och få in en sista punch line? Och, en del sekvenser kunde ha kortats ner. Som det nu är kan man känna en viss otålighet framemot slutet.

Det finns många sekvenser som är obetalbart snygga, obeskrivligt skickligt inlagda och hisnande smart gjorda. Men, jag tänker inte avslöja mer om dem. Om du är filmintresserad och har rötter i gamla tiders film, i alla fall om du någon gång har tittat på stumfilm från förr och uppskattat den – lägg ett par timmar på The Artist!