Godmorgonkor i gryningsdiset
Förbi den stilla ån
Delicious cupcakes med drömfrosting…
En bild säger mer…men vilken fredag! Jag stannade flera gånger på väg till arbetet för att ljuset var så underbart, korna så ljuvliga med ångande andedräkt och ån så rofyllt flytande under bron.
Väl på mitt arbete gjorde eleverna strålande prestationer – och bjöd dessutom på egenhändigt nybakade cupcakes. Vad kan man mer begära?
Idag har jag inte tittat ut mycket, utan häckat inomhus på mitt arbete. Inte för att jag sitter ner hela tiden – jag sitter nog inte mer än kanske 15-20 minuter på hela dagen, någonstans mellan 8 och 16. Det brukar ske i samband med någon form av matintag.
Hösten har varit ganska ljum i sina erbjudanden i år, och har till exempel ännu inte salufört någon av de där sprakande dagarna med strålande sol och krispig luft. Dagar då livet känns nytvättat och uthängt att fladdrande torka i vinden. Då doftar det gott att finnas till.
Det borde snart vara dags …jag längtar starkt – när kommer den, Brittsommaren?
http://www.smhi.se/polopoly_fs/1.694!webbbrittsommar%5B1%5D.pdf
Mulet och småregnigt var det ikväll – men har du hund finns det inget att välja på…och det är väl delvis därför man har hund!
I min by har vi många fina, gamla hus. Stilla promenader får jag mer tid att titta på dem. Mycket vackert finns runt knuten, så att resa bara en liten smula räcker gott.
Lite Villa Villekulla
Det här tegelhuset i fint arbetad stil har jag alltid beundrat. Jag känner att jag nästan vill gå och knacka på…få komma in och se hur det ser ut inuti. Men, jag rundar hörnet för att beundra det framifrån. Det ligger i en stor, parkliknande trädgård.
Om jag skulle …
Det lyser inbjudande i ett fönster, nu i skymningen. Tänk att få komma upp på ovanvåningen och gå ut på den lilla, skamfilade balkongen…kanske kliva allra högst upp i ”tornet”?
På väg hem
Men, nej, jag går vidare längs gatan och över stenlagda gränder. Det börjar småregna lite…
Någon är uppe
Jag ökar på stegen för att hinna innan det strilar alltför mycket. Förbi det pampiga stenhuset slänger jag en blick upp mot tornrummet.
Kort uppehåll
Regnet hättnar något och vi är inte genomblöta i alla fall. Skönt att komma in i värmen!
Ibland går hundpromenaden inne i samhället istället för i skogen. När regnet fått övertaget eller när jag har osedvanligt bråttom. Eller…när någon av herrarna tydligt meddelar att han vill förlägga promenaden åt ett visst håll och inte alls åka bilen en bit.
Cotoneasterkaskad
Längs vägen växer många häckar och buskar som fortfarande har behållit sommarfärgen. En tålig och vacker häck bildas gärna av olika sorters cotoneaster. Här som ett friskt sommarregn!
Liljekonvalj
I vägkanterna falnar vårens liljekonvaljer – nu övermogna med giftiga bär.
Rönnbärsljus i parkens tak
Ett av mina favoritträd är rönnen. Den är vacker hela året med sitt skira bladverk och sina vita blomklasar. Den verkliga prakten är förstås här och nu – om hösten.
…och på dess botten okända kamrater
Lilla stigen
Hemåt på den lilla stigen längs med husen ser jag björkarna få guldslantar och några få har redan singlat ned.
Ljuv syrénhortensia
Den är nästan över, syrénhortensian, men fullständigt ljuvlig. Minner om romantik och gamla spetsar. I min ungdom kallades färgen för gammalrosa, vilket är passande än idag. Höstens sista klasar har lagt sig att vila mot det grå stengärdet. Jag måste bara stanna en stund och njuta. Några svaga solstrålar vågar sig fram och jag lutar mig mot de gamla, trygga stenarna.
Vidare igen och det mörknar snabbt nu. Det blir en kall natt.
Det är något visst med vissa djur. Ekorren är en sådan filur. Många gånger hör jag honom utan att se mer än en svanstipp runt ett hörn (ett runt hörn…), eller ofta ser jag ett par stycken jaga varandra under livligt tjattrande. Men därifrån till att få ekorrar på bild är steget långt.
Om vintern syns han gärna vid fågelbordet. Jag har väninnor som har de märkligaste foton…så jag blir alldeles avundsjuk. En vinterhistoria har jag dock När vi bodde en vecka i fäbod i Dalarna, var vi övertygade om att det var inbrott på gång. Ett fruktansvärt bråk verkade pågå på vår lilla träveranda…men efter en blick ut genom fönstret fick vi klart för oss att fem till sju (5-7) ekorrar huserade bland våra utställda kylskåpsrester. Faktum är att de bodde under taknocken på vedboden intill, så vi bevittnade flera slagsmål under veckan – men inga bilder blev det…
Såhär års är de i samlartagen, och idag kunde jag stå stilla tillräckligt länge och vänta ut honom eftersom det var jag som såg honom först. Med en nöt eller ett ekollon, eller kanske ett bokollon, i munnen rusade han runt en tallstam och plötsligt var vi öga mot öga. På bråkdelen av en sekund frös han till en liten stenstod – till och med med ena benet lyft – och jag kunde långsamt glida fram mot trädet och fotografera.
Got you!
I samlartagen!
Flera av dessa bilder kan jag säkert ha publicerat tidigare, men några är nog nya. WordPress foto-utmaning ger många nya kontakter och det är fantastiskt intressant att se hur människor i olika delar av världen tolkar samma tema!
This is my entry for the Weekly Photo Challenge Solitary
Solitary is a word of many interpretations. Here are some of mine, ranging from north to south, east to west, including not only people or animals, but other connotations worth mentioning. As you understand, this was a difficult task, but a wonderful way of making me remember things and places I have seen or visited. Hope you want to come visiting again with me:
Quietly floating ice in a glacier pool – Iceland
Mille by a mountain lake, Norway
Svartisen glacier, Norway. My family.
Man standing in delta landscape. Photo shot from train, two minutes before arriving in Lhasa, Tibet.
The Potala palace seen from my window, Lhasa, Tibet.
Old monk leaving a sacrificial white silk shawl on the Dalai Lama throne, Tibet.
By The Holy Lake. Interior of Tibet.
Forgotten and deserted graveyard, Auckland, New Zeeland. Most stones were broken or lying down in the dusk. Many a name was followed by a story from the violent 19th century. Strange finding a single red rose.
Te Matua Ngahere – Father of the forest, New Zeeland, North Island. Girth 16,41 m. Trunk volume 208,1 m. Total height 29,9 m. Trunk height 10,21 m. Kauri trees are among the biggest trees in the world, and they are endemic to NZ.
Morning concert! Thrush sitting outside my window, Lake Taupo, New Zeeland. North Island.
Solitary island of The Pancake cliffs off the west coast of New Zeeland, South Island.
Man, reading and talking to his canary bird. Viela, The Pyrenees, Spain.
Resting by a mountain lake, The Pyrenees, Spain.
Graveyard where members of the Bronte family are buried. Yorkshire, England.
The long, winding road up to Top Withens, where the remains of the farm said to have inspired Emily Bronte´s ” Wuthering Heights” still stand. Yorkshire, England.
One of the last summer sunsets. Our summer house, Sweden.
Blekingeeka
Mot höst
En bild jag säkert publicerat tidigare, men nu för WordPress foto-utmaning. Det verkar vara en både rolig och intressant idé, så, om du bloggar själv – häng på du också och knyt nya kontakter!
This is my entry for this week’s WordPress photo challenge Everyday Life.
I don´t live in a busy city and I don´t have a crowd of unknown, interesting people to photograph. I lead a quiet life in the countryside when I´m not working or travelling near and far. This is my retreat and recovery place – out in the woods with my dogs – every day.
Walking by the giant beech
Somliga dagar får liksom ett eget tema. Just denna söndag har det mesta haft ett speciellt och stilla skimmer över sig. Kanske på grund av det lilla rådjuret – jag vet inte. Men, plötsligt har jag bara haft öga för det vackra och utsökt skira dessa ljusa timmar. För det som ska vila och dö och för det nya liv som fröna bär med sig.
Kaskader av små, små blommor
På tråd
Fjärilslarven räddas från mittpåvägen
I ett spindelnät
Frön – akleja
Frökapsel – iris
De sista malvorna
Hortensians skönhet är evig
Vi har just kommit tillbaka från skogen. Lättade och glada. Idag har vi fått vara med om ett naturens drama – i det här fallet med ett lyckligt slut.
Efter en lång, härlig tur närmade vi oss utgångspunkten för vandringen igen. Då hör vi långa, utdragna skrik som låter som från en fågel, snarast en trana, men inte borde de vara här nu? Vi ökar på stegen. Mot slutet på stigen ligger en äng till vänster om oss, och där får vi se ett rådjur med kid, som oroligt rör sig mot staketet på andra sidan. Det klagande skriket tilltar och min hals snörps åt av en stigande rädsla för att ett av hennes kid har blivit påkört och ligger på grusvägen bakom fårstängslet.
Snabbt mot bilen och mannen springer i riktning mot skriket. Jag hinner slänga iväg ett kort på de två därute på ängen.
Jag halvspringer mot bilen för att låsa in hundarna. Det finns inte råd att riskera ytterligare stress hos rådjuren. Jag får igen bakluckan om hundarna och fortsätter mot det klagande ljudet. Vad skulle vi hitta? Om det är ett skadat djur måste vi ringa – jag klarar inte att göra något själv.
Nästan nere vid vägen är min man redan framme vid kidet, som har fastnat olyckligt i fårstaketet. En ögla har dragits åt och han ligger på rygg med benet rakt upp i snaran. Nu säger förmodligen instinkten honom att ligga fullkomligt stilla istället för att krångla. Allt ser fint ut, inga skärsår eller annat. Försiktigt ut ur öglan…
…och han far blixtsnabbt iväg efter mor och syskon, som flytt in i skogen när de hörde våra hundar. Min rädsla att det hela skulle få ett olyckligt slut gör att jag fumlar med kameran och får inte igång filmningen. Men vad gör det!
Mot skogskanten och räddningen flyger han! Jag är säker att han knappt nuddar marken – och han verkar helt oskadd.
Med tårar i ögonen och ett lyckligt leende på läpparna ser vi honom elegant segla över stengärdet och vidare in i den skyddande skogen. Förhoppningsvis står mamman och syskonet därinne och väntar på honom.
Se, det var en riktig solskenshistoria. Den värmer långt in i hjärtat, länge, länge.
Leya 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.