Bygget fortskrider…
Tankar
En plötslig ljusning i det grå
Plötsligt syntes en svag sol där bakom någonstans. Bakom det jämngrå och råkalla. Ingen vind idag, men snöflingor och nära noll. Bara detta svaga skimmer gjorde sinnet något lättare och dagen till en bättre dag. Vad gjorde vi utan solen och ljuset?
Promenad
Aldrig att det kan bestämma sig, vintervädret. Så kommer det någon decimeter snö – så regnar det. Förra helgen var fantastiskt fin och jag tänkte bjuda på en liten kavalkad!
Rödhaken kikar försiktigt – är hon där?
Tickorna klär i mössa
Fjolårslöv på den slanka boken
Hackspetten trummar i kvällssolen.
Betet är lite klent
Uppgörelse
Uppgörelse med ett kringelkrokigt liv – DN.SE.
Jörn Donner är fortfarande ett intressant namn. Jag minns när han satt i svensk TV med sitt whiskyglas, pratade om kvinnor och film på det där oefterhärmliga, Donnerska sättet. Han var både älskad och hatad av svenskarna. Det var svårt att förhålla sig till denne självsäkre, provokative karl.
Nu är det några år sedan jag såg honom i media, men namnet bränner till när jag ser det, hör det. Han påverkar fortfarande.
Tydligen har han skrivit en halvt fiktiv roman om sig själv – Mammuten. Ett passande namn ur flera aspekter. Jörn Donner har gjort mycket av sitt liv, i sitt liv. Som att vara hypermanlig och ha ett vidlyftigt privatliv med sprit och kvinnor, som att inneha viktiga positioner inom kulturlivet, som att… Tror man. I den här intervjun är han lika kryptisk i sina svar som alltid. Vem är mannen Jörn Donner bakom all arrogans och alla kringelkrokar? Vad är egentligen sant? Måste vi jaga fram den så kallade sanningen eller är det bättre att mannen får leva bilden av sig själv to the end?
Jag ska definitivt läsa hans bok. En mammut är ändå en mammut. Var papputen är förblir en gåta.
Hundväder?
Så kom ändå snön tillbaka! Hurra! säger vi, men, men… Snötemperaturen idag var inte den mest gynnsamma för skogspromenader. Det tog inte tio minuter förrän vi såg ut som snöbollar hela vi.
Värst är det för mig som har så mycket päls, för Mille går det lite bättre. Han fyller snart 11 år så hans päls är inte så tjock längre.
Härligt är det i alla fall förstås… Men, här klipper matte in lite hur vi ser ut idag! Jag tror inte att du vill byta med oss…det var ganska krångligt att ta sig fram på slutet.
Weekly Travel Theme: Shadows
Ailsa’s travel theme this week is Shadows.
WordPress Weekly Photo Challenge: Unique
This week’s challenge from WordPress is Unique.
Unique to me means just what it says – and of course we are all unique. That’s only one of the beautiful reasons for us to take care of our planet and ourselves.
My choice for the challenge was simple – as a tree lover it had to be the New Zealand Kauri tree. They are endemic to NZ and a great treasure to the Maoris, who used to build their war canoes from them – and one canoe from one single trunk. Kauris are among the biggest trees in the world and the great trees we visited, in silent reverence, were 1000-2000 years old.
Jag har skrivit i ett tidigare inlägg om just Kauriträden i ett inlägg kallat Skogens Fader (mera under Maori waka – ett konstverk) och lånar delvis text från detta inlägg. Dessa träd är ikoner för alla nya zeeländare och en Taonga – en stor skatt – för maorierna. Kauri tillhör de största träden i världen och kan bli upp till 6 meter eller mer i diameter. Ofta är det kanske 18 meter till första grenen på den släta, raka stammen. Maorierna byggde sina krigskanoter av stammarna, vilka kunde ta 100 krigare. Och då var kanoten alltså byggd av en enda stam.
Kauris täckte från början stora delar av Nya Zeeland, men finns nu bara kvar längst upp i norr. De är fredade för avverkning, men har drabbats av kauri dieback, en svampliknande sjukdom som kan angripa och döda det största träd. När vi gick in i området fick vi noggrant decinficera våra skor och vi ombads att hålla oss på de anlagda träspänger som fanns. Trädens rötter är också mycket känsliga, vilket är ytterligare en anledning att hålla oss på broarna.
Det är ganska mörkt inne i regnskogen, och kauriträdens bark är blåaktig med röda märken. Stammen är ganska slät, men har vackra små lavar och andra växter som i sin tur lever och växer på dem.
Tane Mahuta
”Vördnad fyller mig till bredden inför honom, skogens herre, men jag vet också att en ännu mer vördnadsbjudande jätte väntar oss längre fram – skogens fader.”
”Inne i regnskogens dunkel begrundade var och en av oss mötet med den högste av dem alla – Tane Mahuta – medan vi tysta vandrade vidare framåt mot – ja – hur skulle han möta oss? Den vackraste av dem alla skulle han vara, så stod det om honom, Te Matua Ngahere. Ett lugn sänkte sig över oss när det långt borta syntes en ljusning mellan träden. Jag ville inte gå fortare, jag ville dra ut på längtan och väntan, dra ut på mötet med den vördnadsvärde. Bara en svag krökning i spängerna, och så….”
Te Matua Ngahere
Te Matua Ngahere – Skogens Fader
Wild Weekly Photo Challenge: Flowers
Veckans utmaning i LetsBeWilds nättidning handlar om blommor – ingen utmaning kunde passa mig bättre. Blommor är en av mina stora passioner och jag väljer att plocka några från mina vandringar i Pyrenéerna. Vi har fantastiskt vackra blommor i Sverige, men jag gör det lätt för mig och väljer från ett och samma ställe, en och samma resa. Här finns flera av mina stora favoriter: Kvanne, krollilja, martorn, stjärnflocka, ängsull – och orkidéer förstås…
LetsBeWild’s online magazine has sent us the challenge Flowers for this week. Flowers are one of my great passions and I have chosen a bouquet from the Pyrenées. These pictures are all from my hikes in the enchanted valleys of northern Spain. Many of my absolute favourites are here, such as lilium martagon, angelica, great masterwort, sea holly (big blue?), cotton grass – and of course wild orchids.
Bygge
När jag körde till arbetet igår var tomten en bit bort öde och tom. Ett gammalt eternitklätt hus hade stått där så länge jag kunde minnas, men revs ner före jul. Jag vet att jag funderade över asbest vid rivningen – hur man hanterar det. För många år sedan slogs det ju upp stort angående eterniten och hur mycket asbest det innehöll. På den tiden hade vi en del eternitklädda hus här – nu är det inte många kvar.
På kvällen när jag kom tillbaka stod på tomten väggarna till ett nytt tvåvånings lägenhetsbygge, gråspretande mot den mörka himlen. Idag gick jag med hundarna där förbi. Det var full aktivitet och jag slogs av den enorma precision med vilken man fogar in de nya väggblocken.
På samma hundrunda står detta något bedagade träd, märkt av tidens tand men ändå skönt. Hoppas det klarar sig igenom nattens och morgondagens storm. Undras hur de nya husväggarna ska klara det?
Efteråt
En bättre middag kräver vacker dryck och skön vila efteråt
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.