En speciell affär – eller konsten att ha tillit

Det började med ett skyltfönster. Vi gick förbi och – vände. Förälskelsen var omedelbar för oss alla tre.

Mitt skåp

Jag tyckte att det stod mitt namn på skåpet. Jag tyckte att det talade till mig. Jag ville bara öppna det, lägga fint, kallmanglat linne i det och ställa mina allra finaste vaser i det.

Vi bara måste gå in.

Vi blev inte besvikna

Alldeles ensamma kunde vi strosa runt bland alla speciella föremål – underliga, vackra och annorlunda. Vi kände alla att vi ville köpa allting!

Fler ljuvliga skåp

En trång trappa ledde en våning ner, och där fanns fler fantastiska möbler och speciella inredningsdetaljer.

Drivved

Konsten på väggarna beundrade vi länge, men till slut var det dags att dra sig uppåt igen.

Inte minst lamporna var originella

I trappan hängde en drivvedslampa av det mera otroliga slaget, vilken vi beundrade några minuter. Väl uppe hade vi så smått börjat bli hungriga och gick motvilligt mot dörren. Bara för att finna att den var låst. Tystnaden var total när vi försökte ropa på någon och gick runt för att om möjligt komma in på något kontor. Ingen där. Kontorsdörren stod på vid gavel och kassan stod framme. Ingen svarade. Vi insåg att klockan nog var dags för middagsstängt några timmar – och att vi var inlåsta. I ryggsäckarna hade vi bara våra vattenflaskor, för vi skulle ju bara gå en runda på stan.

Vi hittade inget telefonnummer annat än det till butiken heller. Nåja, man kan bli inlåst på sämre ställen, tyckte vi, och slog oss ner i närmsta sköna fåtölj. Hungern var värst. Det var bara att vänta. Inte kunde vi hitta några öppettider heller…tänk om de hade stängt för dagen? Ägaren måste ha trott att vi gått ut tidigare istället för att gå ner i källaren. Att vara tyst och beundrande är kanske inte alltid en fördel.

Som vi satt där och hade börjat acceptera vårt öde, såg vi affärsinnehavaren – en medelålders dam – komma gående utanför fönstret. Vi for upp ur fåtöljerna när hon låste upp och meddelade att hon bara hade varit i en grannbutik och lämnat tillbaka en sak. Och, hon hade inte vetat att vi var kvar.

Mycket lättade och med förklaringar och ursäktanden från bådas håll lämnade vi butiken med mat i blicken. Efter någon minut saktade vi ner på stegen och insåg att hon inte för en sekund hade övervägt att be oss visa ryggsäckarna eller på något sätt sett misstänksam ut. Vi kunde ju ha tagit med oss en del, både pengar och saker. Och det var inte någon 10-kronorsaffär. Undrar om förloppet skulle ha varit detsamma i Sverige?

Longboard och Millesupport

I all vänlighet...

 

…så tycker jag att det är härligt att du är piggare igen!

Vi har busat lite idag och matte ler förnöjt mellan host och snyt. Äntligen är Mille på bättringsvägen! Dessvärre har matte åkt på den där förfärliga snuvan, och precis till helgen. Hur ska det gå med promenaderna? Husse kapar träd i skogen och lillmatte och lillhusse bara jobbar med sitt. Nåja, det blir kanske en skateboardweekend. Det är kul om man bara håller sig undan värsta fronten och ser upp med flankerna. Lite svårt med tricken bara…men de står lillhusse för. Så, långboard är det väl det blir för min del. Och Mille får vara hemmasupport.

Snabba vårhälsningar

Totti

 

På sträckbänken

Kan du vakna skönare?

Vilket uppvaknande! En halv decimeter snö och krokusar och scilla snusar åter under duntäcket. Men, det är som vanligt i mars, april – vi får ge oss till tåls…

Två glada gossar for runt i yrsnön med nosen i backen och sprättade upp det lilla snötäcke som fanns. Mycket har redan tackat för titten, men i kväll har det frusit på och gatan bjöd både på livat och glatt under sena promenaden. Det var enkelt att plantera rovor och rundan blev varken rund eller annat – den gick i retur.

Ingen trastsång till blek morgonsol eller klar fullmåne. Nu är väntans tider.

Bara vanligt vatten

Den blå planeten – Jorden. Dess yta består till största delen av vatten och vatten betyder att vi lever och överlever. Men, vatten betyder så mycket mer för oss än bara överlevnad. Vi tänker ofta på vatten och vistas gärna vid det, på det – eller till och med i det. De flesta av oss tycker att det är vackert, många dras ständigt till havet, medan andra är rädda för det. Några tankar om vårt förhållande till vatten vill jag försöka förmedla i bilder.

Det är vilsamt att lyssna på

...och att se på

Du kan glida över det och hoppa ner i det

Du kan åka båt på det

Kanota

...eller ge dig ut på flotta äventyr

Du kan åka snålskjuts över det

Doppa fötterna eller huvudet i det

...eller varför inte hela kroppen?

Du kan leka i det

Fika ovanför

...eller fiska i storslagen ensamhet

Vandra längs med på ändlösa stränder

...eller bara beundra ovanifrån

Du kan häcka på klipporna, nära

Spegla dig

Falla i och drunkna

...eller ta med mamma

När dagen går till ro är det gott att sjunka ner i en skön stol, med utsikt

...och bara njuta skymning

Spider silk strands spun into violin strings

BBC News – Spider silk strands spun into violin strings.

http://www.bbc.co.uk/news/world-16695774

Spindlar ligger inte på min tio-i-topp-lista över mest älskade djur. Istället är det nog det djur i världen som jag undviker mest.

Visst är de lika fantastiska som alla andra levande varelser, men de har ingen rolig effekt på mig. Om en dylik dyker upp plötsligt och är av någorlunda storlek så undslipper jag mig ett ljud och tar mig därifrån fortast möjligt. Värst är de spindlar som har grova ben och stora kroppar – som källarspindlar. Vi ska inte tala om tarantel och fågelspindlar eller andra riktigt stora bjässar.

I Nepals djungler, närmare bestämt i Chitwan, året var 1986, sov vi i ler- och halmhyddor med hundratals stora spindlar som täckte innertaket fullständigt. Då gällde det att intala sig att spindlar sällan hoppar ner på dig, utan nog sitter kvar där de är tills fram på natten när deras rätta byte kommer fram. Eftersom vi sov i hängmattor med moskitnät så lyckades jag tränga undan tankarna på vad och vilka som huserade ovanför mig. Inom bara en meters räckhåll, men, de borde inte kunna ta sig ner och in till mig.

Allt förlöpte lyckligt, men jag var ännu lyckligare när vi kom därifrån. Det som skrämde upp oss mest var prasslandet på natten och att inte veta vem det var som prasslade…tills jag lyckades rikta ficklampan rätt, rakt mot kexpaketet som vi placerat uppe på en stol mitt i hyddan. Efter ett par försök var jag ganska svettig och hjärtat bankade så det var svårt att prata med den hopsnörda halsen. Kexpaketet blev alltmer uppskrynklat för varje gång jag träffade det med ljusstrålen…och slutligen var jag snabb nog med lampan för att upptäcka råttan. Den pilade blixtsnabbt upp längs väggen och trängde sig in mellan spindlarna. Då flyttade vi kexpaketet och kunde sova gott.

Det var en fantastisk plats med ljuden från bengalisk tiger tvärsöver floden och djungelfärder med elefant för att få se de sista kvarlevande noshörningarna på nära håll. Vi hörde talas om någon galen tysk som gett sig ut ensam för att gående möta noshörningarna – som ju kan vara livsfarliga – och om hur han drabbats av amöbadysenteri och sånär mist livet av det istället.

Nu var det spindlarna jag skulle berätta om! Länkarna ovan leder till fantastiska användningsområden för spindelns trådar och vävförmåga – läs, lyssna, se och beundra, förundras och njut.

– och än slank hon ner i diket!

Jag bestämde mig för en sista vandring till bäckarna längst in i skogens skuggor. Kanske fanns någon is kvar, för natten bjöd på 6 minusgrader. Det är en spännande resa, den mot isfritt. Över stättan och vidare mot bäcken.

Det gäller att hålla sig i den här för att svinga sig över

På väg längre in i skogen har plötsligt mossan skjutit upp små mörkgröna tentakler överallt. De fanns inte där förra veckan.

Utkik

På andra sidan stigen finns det fler som betraktar min figur – eller åtminstone känner jag mig betraktad.

Lillebror ser dig...

Framme vid bäcken glittrar både vatten och iskristaller alldeles oemotståndligt med sina stjärnögon.

Sockerkristyr

Bara den där ute på kanten också...

Men, då frestade jag min lycka alltför hårt, visade det sig. Den som gapar efter mycket…

De sista iskristallerna ger vika för det porlande vattnet

Ett kort brinner av i fallet, men, kamera och det mesta av mig klarar sig ganska bra.

Porträtt av nedslunken fotograf

Vårtecken

Krokus och snödroppar – till och med scillan blommar. Videkisarna tittar fram och en och annan vitsippsknopp. En enda liten blyg, rosa blomma tittar fram på tibasten. Men det säkraste vårtecknet är kanske ändå att den lille mannen börjat gräva i sin stora skogsträdgård.

Idag kunde jag fråga om den vackra fröställningen, den som finns på bild i ett tidigare inlägg i veckan. Det är en vit jättelilja som växer vilt i Himalaya och bildar blommor av flera decimeters storlek. Den förökar sig med hjälp av små rotknölar/lökar som kan planteras ut för att växa till sig några år innan en stängel skjuter upp för blomning. Jag önskade genast, försynt, en sådan lök om han fick någon över, och att denna önskan skulle villfaras mig log han med en liten hostning och en nick under mössan. Sen lutade han sig över spaden och fortsatte vända jord.

För övrigt är grävande ett mycket gott tecken.

En halv hund - Mille

Och badande är ett annat gott tecken.

Totti i vårbadet

Alla känner det. I solens värme, i den allt ljummare vinden, i fåglarnas morgonsång, i dofterna från jorden och löven. Nu kommer den!

Vi är på väg

Naturkrafter igen

Så bygger bergen glaciärer och glaciärerna formar berg och dalar. Fascinerande – precis som alla naturens under.

Vi vandrade under en dryg timme upp mot Franz Josefs Glacier. Det var lättgånget den här dagen, men det är viktigt att kontrollera de skyltar och rapporter som talar om is- och väderläget för stunden. Om du har otur kan du råka ut för en isälv eller svår dimma. Inget av det är bra för din säkerhet.

Vi hade alltså tur med vädret och kunde njuta hela vägen i det storslagna landskapet. Vi går väl en bit på stigen tillsammans!

Som vanligt när det gäller bergen känns det som om det alls inte är långt till den där punkten eller kullen eller toppen du är på väg till. Du ser den, men…den tycks aldrig komma närmare. Och över nästa höjd kommer – en ny.

Många vattenfall kastar sig ner från bergskammarna och fyller på där isälven dragit fram.

Glaciärerna här är de enda i världen där regnskogen går ända fram till dem och de kan existera sida vid sida. Fantastiskt.

Färg och form överraskade hela vägen. Här har stora ismassor och stenar dragit fram och de kvarlämnade hällarna är magnifika.

Koru

Men, alldeles nära detta sterila stenlandskap växer vackra ormbunkar. Koru är maoriernas namn på den hoprullade ”knopp” som ska bringa nytt liv.

Den lilla människan

...och den stora glaciären

Han står där, högt ovanför isälven, knappt synlig vid glaciärkanten. Vi gick inte upp på isen den här gången, för vi har gjort glaciärvandringar både i Norge och på Grönland. Det är speciellt, men upplevelsen är större på håll.

Vi vänder oss om en sista gång innan vi går tillbaka in i regnskogen.

En somlig dag

Somliga dagar går allting lätt. Du känner dig nästan oövervinnligt stark och allt går din väg. Du tänjer på stegen och känner ingen friktion mot marken – för dina fotsulor rör helt enkelt inte vid den.

Denna dagen har varit en sådan, en somlig dag. När kvällen sakta glider in har den en liten jolle i släptåg. I den ligger jag utsträckt på rygg och tittar upp i himlen – gungar sakta på vågorna.

Ett hjärta av sten

På väg till Franz Josefs Glacier och Fox Glacier i Sydalperna vandrade vi genom glaciärgrus av allra vackraste slag. Blicken vilade hela tiden mer intensivt i marken än i fjärran.

Det är något visst med stenar. Många ord och fraser som innehåller ”sten” har en mycket negativ klang. Tung som en sten, stendöd, det var som hugget i sten. Men, för mig är stenar något positivt.

Somliga stenar verkade rymma hela egna världar

I en del stenar kunde jag se universums spiralgalaxer och The Milky Way – andra var mer jordnära.

f

Stigar, träddungar och svallande vågor

De flesta stenar var mycket dekorativt slipade av isen, en del så dekorativt att jag direkt såg vad de föreställde.

Vulkan med flödande lava

Som barn samlade jag på vackra och underliga stenar. Min mor kan fortfarande berätta om hur jag varje kväll radade upp de finaste bredvid mig på kudden. Sen sov jag blickstilla hela natten för att inte rubba dem.

Somliga är mer lagom för kudden än andra

Fortfarande går jag aldrig ifrån en strand utan någon liten sten med mig i fickan. Att krama en stund och kanske lägga på en bricka med små ljus att tända i skymningen. Att se hur ljuset spelar i ytans struktur, och att så småningom sakna den speciella glans som stenen nog lämnade kvar på den plats där den ursprungligen låg.

Nästan helt i gråskala

Varmare toner

Ännu mera eldfängt

För sanningen är väl att allting är beroende av sin rätta omgivning för att den inneboende skönheten ska komma fram.

Lämningar från Fox Glacier