Krokus och snödroppar – till och med scillan blommar. Videkisarna tittar fram och en och annan vitsippsknopp. En enda liten blyg, rosa blomma tittar fram på tibasten. Men det säkraste vårtecknet är kanske ändå att den lille mannen börjat gräva i sin stora skogsträdgård.

Idag kunde jag fråga om den vackra fröställningen, den som finns på bild i ett tidigare inlägg i veckan. Det är en vit jättelilja som växer vilt i Himalaya och bildar blommor av flera decimeters storlek. Den förökar sig med hjälp av små rotknölar/lökar som kan planteras ut för att växa till sig några år innan en stängel skjuter upp för blomning. Jag önskade genast, försynt, en sådan lök om han fick någon över, och att denna önskan skulle villfaras mig log han med en liten hostning och en nick under mössan. Sen lutade han sig över spaden och fortsatte vända jord.

För övrigt är grävande ett mycket gott tecken.

Och badande är ett annat gott tecken.

Alla känner det. I solens värme, i den allt ljummare vinden, i fåglarnas morgonsång, i dofterna från jorden och löven. Nu kommer den!