BBC News – Spider silk strands spun into violin strings.

http://www.bbc.co.uk/news/world-16695774

Spindlar ligger inte på min tio-i-topp-lista över mest älskade djur. Istället är det nog det djur i världen som jag undviker mest.

Visst är de lika fantastiska som alla andra levande varelser, men de har ingen rolig effekt på mig. Om en dylik dyker upp plötsligt och är av någorlunda storlek så undslipper jag mig ett ljud och tar mig därifrån fortast möjligt. Värst är de spindlar som har grova ben och stora kroppar – som källarspindlar. Vi ska inte tala om tarantel och fågelspindlar eller andra riktigt stora bjässar.

I Nepals djungler, närmare bestämt i Chitwan, året var 1986, sov vi i ler- och halmhyddor med hundratals stora spindlar som täckte innertaket fullständigt. Då gällde det att intala sig att spindlar sällan hoppar ner på dig, utan nog sitter kvar där de är tills fram på natten när deras rätta byte kommer fram. Eftersom vi sov i hängmattor med moskitnät så lyckades jag tränga undan tankarna på vad och vilka som huserade ovanför mig. Inom bara en meters räckhåll, men, de borde inte kunna ta sig ner och in till mig.

Allt förlöpte lyckligt, men jag var ännu lyckligare när vi kom därifrån. Det som skrämde upp oss mest var prasslandet på natten och att inte veta vem det var som prasslade…tills jag lyckades rikta ficklampan rätt, rakt mot kexpaketet som vi placerat uppe på en stol mitt i hyddan. Efter ett par försök var jag ganska svettig och hjärtat bankade så det var svårt att prata med den hopsnörda halsen. Kexpaketet blev alltmer uppskrynklat för varje gång jag träffade det med ljusstrålen…och slutligen var jag snabb nog med lampan för att upptäcka råttan. Den pilade blixtsnabbt upp längs väggen och trängde sig in mellan spindlarna. Då flyttade vi kexpaketet och kunde sova gott.

Det var en fantastisk plats med ljuden från bengalisk tiger tvärsöver floden och djungelfärder med elefant för att få se de sista kvarlevande noshörningarna på nära håll. Vi hörde talas om någon galen tysk som gett sig ut ensam för att gående möta noshörningarna – som ju kan vara livsfarliga – och om hur han drabbats av amöbadysenteri och sånär mist livet av det istället.

Nu var det spindlarna jag skulle berätta om! Länkarna ovan leder till fantastiska användningsområden för spindelns trådar och vävförmåga – läs, lyssna, se och beundra, förundras och njut.

Så bygger bergen glaciärer och glaciärerna formar berg och dalar. Fascinerande – precis som alla naturens under.

Vi vandrade under en dryg timme upp mot Franz Josefs Glacier. Det var lättgånget den här dagen, men det är viktigt att kontrollera de skyltar och rapporter som talar om is- och väderläget för stunden. Om du har otur kan du råka ut för en isälv eller svår dimma. Inget av det är bra för din säkerhet.

Vi hade alltså tur med vädret och kunde njuta hela vägen i det storslagna landskapet. Vi går väl en bit på stigen tillsammans!

Som vanligt när det gäller bergen känns det som om det alls inte är långt till den där punkten eller kullen eller toppen du är på väg till. Du ser den, men…den tycks aldrig komma närmare. Och över nästa höjd kommer – en ny.

Många vattenfall kastar sig ner från bergskammarna och fyller på där isälven dragit fram.

Glaciärerna här är de enda i världen där regnskogen går ända fram till dem och de kan existera sida vid sida. Fantastiskt.

Färg och form överraskade hela vägen. Här har stora ismassor och stenar dragit fram och de kvarlämnade hällarna är magnifika.

Men, alldeles nära detta sterila stenlandskap växer vackra ormbunkar. Koru är maoriernas namn på den hoprullade ”knopp” som ska bringa nytt liv.

Han står där, högt ovanför isälven, knappt synlig vid glaciärkanten. Vi gick inte upp på isen den här gången, för vi har gjort glaciärvandringar både i Norge och på Grönland. Det är speciellt, men upplevelsen är större på håll.

Vi vänder oss om en sista gång innan vi går tillbaka in i regnskogen.

På väg till Franz Josefs Glacier och Fox Glacier i Sydalperna vandrade vi genom glaciärgrus av allra vackraste slag. Blicken vilade hela tiden mer intensivt i marken än i fjärran.

Det är något visst med stenar. Många ord och fraser som innehåller ”sten” har en mycket negativ klang. Tung som en sten, stendöd, det var som hugget i sten. Men, för mig är stenar något positivt.

I en del stenar kunde jag se universums spiralgalaxer och The Milky Way – andra var mer jordnära.

De flesta stenar var mycket dekorativt slipade av isen, en del så dekorativt att jag direkt såg vad de föreställde.

Som barn samlade jag på vackra och underliga stenar. Min mor kan fortfarande berätta om hur jag varje kväll radade upp de finaste bredvid mig på kudden. Sen sov jag blickstilla hela natten för att inte rubba dem.

Fortfarande går jag aldrig ifrån en strand utan någon liten sten med mig i fickan. Att krama en stund och kanske lägga på en bricka med små ljus att tända i skymningen. Att se hur ljuset spelar i ytans struktur, och att så småningom sakna den speciella glans som stenen nog lämnade kvar på den plats där den ursprungligen låg.

För sanningen är väl att allting är beroende av sin rätta omgivning för att den inneboende skönheten ska komma fram.