BBC News – Dalai Lama cancels South Africa Tutu trip over visa.
Kinas hysteri över och bojkott av Dalai Lama skapar rubriker igen. Vad är de rädda för, kineserna? Värme, ödmjukhet, medmänsklighet? Rädsla är en naturlig reaktion på sådant som känns obekant och främmande.
Hej!
Matte har terroriserat oss alla i flera dagar. När hon inte tronar i sin pappershög, så springer hon runt med det nya skjutjärnet på magen.
Privatlivet är ett minne blott. Ingen går säker. Det hjälper inte att du smyger, för ”storebror” ser dig. Värsta psykologiska thrillern utspelar sig på vår gata. I vårt hus. Nu.
Ingenting är heligt. Smit snabbt under sängen – hon är där; smyg in på toa – och hon hinner inom dörren innan du ens tänkt tanken att puffa igen den. Sneaka runt hörnet till storarummet när hon har ryggen emot – och jag lovar att den fula mojängen fäller ut ett periskop, i vinkel. Du har inte en chans. Alla dina gömställen blottläggs och dina hemliga skatter avslöjas. Allt från lillhusses vänstra skatesko (med väl renommerad doftsocka i, hålad, rutig) till en smaskig gaffel räddad direkt ur diskmaskinsgapet.
Det går an utomhus – säckmörkt/ingen blixt – så det fixar vi. Värre är det när man glidit in igen, in i det förrädiska inomhusmörkret. Andas, och du har en spotlight mitt i plytet. Ingen pardon. Nitad direkt. Till och med lillhusse reagerade ikväll och pläderade för vår sak, han tyckte verkligen synd om Totti och mig. Svaret satt blixtsnabbt och mitt i fejset – på lillhusse.
Undrar vad terroristlagen säger egentligen? Eller ska man gå på Posten? Allt började ju med att den här lådan kom i en annan, välemballerad, brun papplåda i torsdags. Annars blir det Blocket vi får gå på, för det var av dem hon handlade, det vet jag bestämt. Killen som sålde grejen var väl bara jäkligt glad att kunna lura den på någon…för att inte tala om lyckan hos hans stackars fyrbenta vänner – om han har några, kvar.
Godnatt nu från två luttrade, upplysta gossar, Mille och Totti
Höst
Svamprikt
Amiral
Granne med kalhygget
Tjärnen
Väder – en viktig sak. Vad skulle vi annars prata om? Svenskens favoritämne, kanske, åtminstone om man är ingift i en bondesläkt.
Dessa dagar, när jag arbetar extra mycket och vikarierar därtill, då passar solen på att ge oss den sköna eftersläng vi aldrig fick förra hösten. Och den är så välkommen, även om jag själv inte kan utnyttja den så mycket. Jag sitter och tittar ut genom mitt fönster och ler. En kort rast har jag vänt ut i den ljumma vinden. Det är så gott att bara stå stilla, med blicken i den lysande blå himlen och känna vindens lätta, ljumma hand över ansiktet. Den slätar ut bekymmersrynkor och den öppnar mina sinnen.
Beroende är vad jag är. Beroende av att få årstidsskiftningar och av att få solljum vind på hösten. En sista gång före mörkret.
Tyvärr blev jag bryskt påmind om att jag också är beroende av dator och tillgång till Internet. Jag åkte hem med föresatsen att rätta väldigt mycket material inför morgondagen och nästa vecka – men de utskriftsarbeten som jag hade skickat till kopiatorn glömde jag att plocka ut. ”Jag tar det hemifrån då”, konstaterade jag lite missnöjt med en blick i backspegeln.Väl hemma låg Internet nere, och jag förlorade ett antal timmar på att försöka få ordning på det. Utan att lyckas.
Inget rättat, humöret i botten och lätt huvudvärk. Men sen, sen när jag släppt det hela och tankarna glider ut på en länk till mitt förra liv – livet före Internet – då är jag minst sagt euforiskt lycklig en god stund. Jag kan! Jag kan fortfarande släppa måsten och känna oberoende! En lite snålköpt, men stillsam seger över IT-samhället ger mig en plats i höstsolen undan Internets slagskugga. Vi behöver de där avbrotten. Absolut ska jag tänka så nästa gång. Tack Telia.
Och Tack, alla härliga elever, som trots mina tillkortakommanden bjöd på kladdkaka och grädde idag! Tala om beroendeframkallande…
Denna sköna höstdag har jag vandrat nära trädens nyansskiftningar. De är inte så märkbara ännu, men de är på väg. Mina tankar gick till ett särskilt träd, på Madeira, som inte egentligen har med hösten att göra, men som står så tydligt för mig att jag bara måste ta fram bilden och se det igen. För nästa gång jag kommer till denna gröna ö – om jag kommer dit fler gånger – så är trädet bortforslat eller i alla händelser multnande. Skönheten är i sanning förgänglig.
Stormfälle och Agapanthus på Madeira
Mässa för själen och själamässa är inte riktigt samma sak. Den årliga bokmässan i Göteborg är kanske ett mellanting? Jag längtar länge dit och sen njuter jag av det läckra kreativitetsbruset på plats. Men aldrig lär jag mig att planera in en dag för mässmingel och en annan för seminariesug. Slutresultatet blir alltid att jag dyngsvett och aparmad släpar intryck och bokkassar i knätyngd expressfart till centralen, för att precis hinna på tåget och trycka in mig själv och sagda kassar på en ledig plats, förhoppningsvis stor nog för att överskådligt kunna hysa dagens skörd, innan jag klämmer in en macka före bytet i Lund. Och kanske hinner jag blunda en stund.
Framme på hemstationen ska alla pinaler packas, samtidigt som jag febrilt sms:ar – med hjälp av någon ledig kroppsdel – efter en förstående och föreställningsklar familj. Under min walkabouts sista etapp gör jag mitt bästa för att inte snubbla över armarna eller skräpa ner längs vägkanterna, för väl hemma vill man ju visa upp dagens alla fynd – förhoppningsvis till folkets jubel.
Bokmässan pågår ännu någon dag, men för mig och många fler är den nu ett härligt minne. Dock inte blott.
Höstens andedräkt pustar mig i nacken. Den doftar än frostnupet – än bedrägligt solvarmt. De sista fjärilarna kämpar i buddlejan. Många vinglar framåt, uppåt med trasiga vingar, och de flesta måste värmeladda sin fjäderlätta kropp inför varje blomkolvsbesök. De har mitt hjärta, dessa små.
För en frusen amiral duger den nötta stolskanten
Nässelfjärilen förbereder sig för den sista föreställningen
Än lyser solbruden i det tilltagande mörkret. Jag nänns inte ta in någon mer blomma. De får fortsätta lysa och stråla utanför mitt fönster. Druvorna blev färdiga, trots allt, och de smakar ljuvligt. Helst solljumma och ”daggiga”. Vänta, vänta bara lite till…fuchsian står full av knoppar – än är inte vintern här!
Lite naggade i kanten, men lysande rost ändå
Mmm
Fuchsians farväl är en fest i lilarosa nyanser
BBC News – US court rules against Chevron in Ecuador oil case.
Texaco/Chevronaffären är långt ifrån över. Jag har skrivit minst ett inlägg tidigare om hur Chevron dumpat tonvis med giftigt avfall i Amazonas och dragits inför domstol i Ecuador. Chevron dömdes i februari 2011 till gigantiska ersättningssummor – vilka senare frystes av en New Yorkdomare. Denna måndag har nästa domstolsinstans i New York upphävt frysningen.
Många turer återstår säkert än, och utgången kan vi bara spekulera om. När det gäller storfinansen och oljebolagen, så brukar utgången inte vara positiv för den lilla människan. Ord står mot ord. I det här fallet gäller det 30.000 ecuadorianer och för världen ovärderlig regnskog.
Somliga nätter drömmer jag om en ny medeltid. Att all energi tog slut, att alla sladdar drogs ur och att återstoden var mörker. Jag vet vem som skulle resa sig ur askan först.
”Han kom som ett yrväder …” – DN.SE.
Är det 7 sekunder du har på dig att göra ett första, bestående intryck? Att fånga publiken och sedan fortsätta hålla greppet? Jag vet inte hur vetenskapligt bevisat det här är, så jag gjorde helt sonika om påståendet till en fråga. Utifall att. I skrift brukar det vara första meningen som gäller. Om man inte talar om gamla ryska författare – för då måste du som läsare igenom de första femtio (50) sidorna innan du möjligen är fast. Eller i alla fall begriper vad det är romanen handlar om.
Inte bara berömda författare kan stå ångestfyllda inför en blank pappersyta utan även vi vanliga dödliga. Du ska skriva till kommunen, du ska skriva och klaga eller beklaga något, eller du ska skriva till ditt ex och begära tillbaka saker du glömt kvar i huset. I skolan ska du skriva mycket – och nästan alla dessa skrivelser är beställda av någon som ska bedöma dig. I samtliga fall gäller det att inte felbedöma din mottagare/läsare, eftersom misstaget till och med kan vara irreparabelt.
Tro aldrig att det du skrivit är klart när du väl skrivit ner det på den där blanka ytan. Det tål att tänka på hur du formulerar dig, hur du vill fånga, vad du vill uppnå, hur du vill bli emottagen och kanske hur du för evigt kommer att bli betraktad.
Skriv och skriv om tills du är nöjd. Lämna det du skrivit en stund, eller kanske till dagen efter – eller ännu längre. Läs igenom igen. Jag kan lätt garantera att du behöver ändra på något. Därefter – bli nöjd och vidaresänd.
Tidskriften American Book Review har listat de hundra bästa inledningsmeningarna på www.americanbookreview.org . Där finner du också de hundra bästa sistameningarna och de 40 sämsta romanerna…Try it out – just for fun! Ta det för vad det är. Du har säkert en del kanonmeningar på lager själv. Alla kategorier.
Leya 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.