Familjen är tillbaka från Indien. Hela. Skönt. Indien är långt borta. Mina minnen därifrån kan sammanfattas i endast ett par ord: hetta och elände. Jag var på genomresa, och mitt mål var Nepal. Året var 1986.

Nepal hade länge varit ett drömresmål för mig – och tanken var att kunna komma vidare därifrån till Tibet och Världens Tak. Ett kort stopp i New Delhi ingick i resan, och detta korta möte mellan staden och mig har för evigt etsat sig fast på näthinnan och i mitt minne. Människor, överallt människor. De myllrade fram längs gatorna, de rullade fram på egenhändigt tillverkade brädlappsfordon och de kom mig så nära, så nära. Tätt inpå, så tätt att jag omöjligt kunde värja mig för alla bedjande ögon, lyfta armstumpar och obrukbara, förkrympta ben. Ända in i cykeltaxin förföljde de mig, för att sedan befolka mina värsta, nattliga drömmar.

Och så hettan.

Det var en befrielse att komma till Nepal, närmare bergen, närmare kylan. Nepal är ett av världens fattigaste länder, men den intensiva skillnaden mot Indien är väsentlig för ditt välbefinnande. Känslan när du flyger in mot det mäktiga Himalaya går inte att beskriva. Men alla vet, alla som har haft en stor dröm och sett den gå i uppfyllelse.

Vi hyrde cyklar i Kathmandudalen och njöt av alla tempel och vackra byggnader, av den vänliga befolkningen och av det sköna klimatet. Visst såg vi en del övervintrade hippies, men mest var det nepaleser i sina vackra kläder, ständigt leende och hjälpsamma. Jag ville aldrig åka därifrån. En natt vandrade vi mot Nagarkot och soluppgången över Mount Everest. Vi var några stycken, och vi vandrade mestadels tysta, sida vid sida och på rad. Ett äldre par, jag vill minnas att de var engelsmän, fångade mitt intresse. Vi småpratade medan ljuset mjuknade, och tillsammans såg vi solen stiga upp vid Chomolungma, på tibetanska – eller Sagarmāthā, på nepalesiska – och det var alldeles overkligt. Vad var jag? 29 år och vandringssugen.

Vi åkte vidare mot Annapurnamassivet, en ruskig lokalbussfärd med föga lugnande vyer över hädangångna bussar nere i mäktiga raviner. Några nätter bodde vi i en bungalow hos en gammal gurkhakrigare. På morgonen kunde vi sitta under ett grönskande liantak och beundra ”Fishtail mountain”, som stack upp sin vitstrimmiga stjärt alldeles intill. Stora varaner gled klumpigt fram längs de lummiga trädgårdsgångarna, och min man och jag – vi njöt lugnet. Hela området kring Pokhara är välkänt  för vandrare, och det är härifrån man drar vidare upp emot de riktigt höga höjderna.

1986 och Olof Palme hade just skjutits i Stockholm. Overkligt. Nästan ännu mera overkligt var, att när vi en vecka senare färdades med oxkärra över en flod i djungelområdena i Shitwan i Nepal, så förstår mannen med oxkärran att vi kommer från Sverige, och säger mjukt – på stapplande engelska:  ”Olof Palme dead”. ”Good man”. ”Sad”. I det ögonblicket såg jag min egen litenhet i världen. Min plats och mitt liv som det lilla kommatecken det är. I den stora berättelsen.

Taj Mahal

Taj Mahal

Taj Mahal

Bakgrund: Dalai lama besöker IM – IM, Individuell Människohjälp.

http://www.skanskan.se/article/20110416/LUND/110419779/1012/-/visdom-varme-humor

http://www.brainyquote.com/quotes/authors/d/dalai_lama.html

Så har vi återigen haft förmånen att få lyssna på Dalai Lama, i Lund. Det var 1990 senast, alltså för 21 år sedan. Alltid lika mild, alltid lika vis och alltid lika fnissigt småklurig.

Den här gången var våra ungdomar med, och vi hade alla verkligen sett fram emot eftermiddagens möte. Vi ville knyta ihop alla intryck och minnen av vårt besök i Tibet förra sommaren, med hjälp av visdomsord direkt från landets legendariske ledare.

Lite funderingar hade vi över valet av intervjuare – Johan Wester, komikern från bland annat ”Hipp Hipp”. Men tanken från IM:s sida var att en rolig man med djup skulle intervjua en man med djup som är rolig – och så blev det. Och, man får säga att tanken bar ganska bra! Lars Winnerbäck framförde först några fina låtar innan Hans Helighet kom in på scenen, och sedan var allt igång.

Efter en lite tam frågestart, så tog Dalai Lama mer eller mindre över helt. Han är oerhört välutbildad och stark, men mycket ödmjuk. En buddhistmunk i traditionell rödgul klädsel, som, sittande i en enkel vit stol, med svepande högerarm flera gånger dämpade ner Wester när denne ville avbryta och gå vidare. Istället levererade laman anekdoter från sina många resor och möten med media, journalister och politiker. Han målade upp bilder över hur vi kan leva för att må bra, och över hur vi, för att skapa en bättre värld, måste få människor att vara medmänskliga och ”compassionate”. Mötet människor emellan är viktigt. Du måste se att det inte finns några skillnader mellan oss – inga alls. Vi är alla bara människor. Oavsett pengar, religion eller hudfärg.

Enligt Dalai Lama är det främst två faktorer som spelar stor roll för hur vi ska lyckas skapa en bättre värld för människor att leva i: De uppväxande barnens familjer, och media. Centralt för honom är tanken att allt börjar med den lilla människan. Du kan inte bestämma denna förändring uppifrån, genom lagar och förordningar, och du kan inte lösa problemen genom böner. Du själv och din familj måste börja vara goda och medkännande människor – sen sprider sig kanske detta förhållningssätt till dina vänner, och förhoppningsvis vidare ut över världen. Det kan gå, det kan bli en bättre värld – men du måste börja jobba för det! Nu!

Själv stiger han upp 3.30 varje morgon för meditation. Frukost 5.30, sedan fortsatt meditation någon timme till. På senare år har det blivit allt viktigare för honom att meditera över hur vi människor fungerar, hur han själv fungerar. Framåt dagen väntar en diger agenda med föreläsningar och samtal – över hela världen. Han går till sängs redan vid 7- tiden varje kväll. Och äter bara två mål mat varje dag. Frukost och lunch.

Dalai Lama låter inte längre föra protokoll över sina möten och sammankomster. Då tappar du fokus på människan, på mötet mellan dig och en annan människa, menar han. Det informella låter dig växa och förstå. Så fnissar han lite. Och på frågan om nästa reinkarnation av Dalai Lama skulle kunna vara en icketibetan eller en kvinna, svarar han ”Of course!”, att det är mycket möjligt. En kvinna vore ju dessutom mycket mer attraktiv att se på än en man…

Det är underligt, men denne enkle buddistmunk från ett mycket litet land långt uppe i Himalaya, får oss alla där i arenan – några tusen personer – att andas lugnt och djupt, och att se det enkla i vårt komplicerade liv.