The Rainforest – Protecting rainforests with Cool Earth Action – Keeping carbon where it belongs.

2006 läste jag en artikel om den för de flesta svenskar okände Johan Eliasch. Hört talas om ”Cool Earth”?

Eliasch står för en i mina ögon osannolik kombination:  en internationellt framgångsrik affärsman som även är starkt engagerad för miljön. Han har en mängd viktiga uppdrag, politiska och andra, i bland annat Storbritannien. Enligt artikeln arbetade Eliasch till synes oegennyttigt för just – att kyla ner Jorden.  I Sydamerika köpte han in regnskog, som annars var i farozonen för skövling, och startade samarbete med urbefolkningen där. Tillsammans med Frank Field står han bakom organisationen ”Cool Earth”.

Jag läste allt jag kom över om honom och om ”Cool Earth”, men beslöt mig trots allt för att vänta ett tag med att gå med, för jag tyckte att det helt enkelt verkade för bra för att vara sant. Affärsmän ligger inte i topp på min attropålista.

Nu har det gått några år, och organisationen verkar hålla vad den lovar. Den har fått ett tydligare ansikte och är allmänt erkänd av tunga namn inom miljövården. Och jag tror på Johan Eliasch. Mina barn kommer att få varsin gåva i år – en gåva de kommer att känna starkt för, och som de kommer att kunna njuta av i tanken, från Google Earth, och kanske någon gång i framtiden – på plats.

Johan Eliasch är en man jag gärna hade samspråkat med över en god lunch. En man som får mig att gråta positivt. Det är inte många som lyckas med det.

http://en.wikipedia.org/wiki/Johan_Eliasch

http://www.realtid.se/ArticlePages/200603/27/20060327151009_Realtid006/20060327151009_Realtid006.dbp.asp

Flygtrafiken och utsläppen ökar kraftigt – Vagabond.

Statistik från Iata visar att vi flyger mer än någonsin – samtidigt ökar utsläppen. Bara i januari ökade det globala flygresandet med över 8 procent. Inom 10 år kan flygtrafiken gå om biltrafiken när det gäller utsläpp av växthusgaser.

Alarmerande nyheter förmedlade av DN. Beräkningarna levererades av trafikforskaren Jonas Åkerman vid KTH i Stockholm.

Jag tillhör i högsta grad de skyldigas skara. Vår familj flyger oftast på utlandsresorna, och vi flyger mer än ett par gånger om året. Även om vi inte flyger till exempelresmålet, Thailand, så talar siffrorna sitt tydliga språk: Ca 2,5 ton koldioxidekvivalenter per person för en resa till Thailand – motsvarar ungefär 1500 mils körning med en bensindriven bil av normalstorlek.

Kommer vi att sluta resa? Nej, säkerligen inte. Inte ens med dessa siffror och den miljö- och verklighetspåverkan de snabbt omsätts i. Svensken älskar att resa och att få komma bort från mörka, kalla Sverige. Bort från förpliktelser och grå vardag.

Det enda språk som kan hoppas på respons här, är penningens. Höjda priser. Det enda språk människan förstår. Kärlekens språk spelar inte längre i samma division – om det någonsin har gjort det.

Alla vet att eventuella prishöjningar inte kommer att bli tillräckligt stora för att uppnå önskat resultat. Därtill är för många intressen involverade. Vi får väl fortsätta leva i en skenvärld med skygglappar för de virtuellvana ögonen. Sikta på rådet i artikelns kommentar: ”Fler måste börja använda Teleportering.”

Finns det någon billig kurs?

BBC News – Plagiarism: The Ctrl+C, Ctrl+V boom.

Den tyske försvarsministern fick gå efter avslöjanden om att ha plagierat stora delar av sin doktorsavhandling. Gaddafis son Saif kan ha plagierat sin PhD avhandling.

De är säkert många, om vi vill gräva vidare, många fler än vi tror av de stora och berömda som sysslar med detta.  James Morgan och Brigitt Hauck står för skrivandet av denna artikel som behandlar de ökande problemen på våra universitet och högskolor. Men plagieringen börjar längre tillbaka under skoltiden och finns inom flera andra områden.

Jude Carroll, på Oxford Brookes University, har skrivit en handbok om hur vi ska arbeta med problemet. Hon säger att ”Google gave students access to a much greater library of texts”.  Sen referar hon till lord Byron,  att han aldrig lät någon komma in i sitt bibliotek eftersom han inte ville att de skulle se vilka han kopierade ifrån. ”The difference now is that we can all copy each other´s libraries.” säger Carroll.

För att komma till rätta med problemet använder kanske 98% av de brittiska universiteten ett datorprogram som analyserar misstänkta uppsatser. ”Turnitin” heter det, och förra året kontrollerades tre miljoner uppsatser mot databasens hundratals miljoner studentuppsatser och dokument, och miljarder websidor.

Intressant är, att det enligt skaparna av Turnitin  ”… takes a human to detect a cheat.” Jude Carroll menar att avslöjandet ofta kommer när en lärare läser uppsatsen och känner att någonting är fel med texten. Det kan vara att den är ojämn och har partier med olika ton eller att den rent grammatiskt förändras.

Problem som tas upp i artikeln är också hur man definierar vad ett plagiat är, och vem som egentligen är plagiator. Författarna beskriver också andra drabbade än skolor och universitet – fenomenet frodas till exempel inom  journalistiken.

Röster höjs för att tillåta mer i den här vägen – att bland annat inte slå ner så hårt på ”nybörjarna” på universiteten. Lingvisten Dr John Olsson menar att dels är det svårt att kastas in i den akademiska världen och snabbt tvingas producera stora textmängder, och dels måste de unga få chansen att ”hitta sin egen röst”.

Några tycker att vi bör ha en mer generös syn på plagiering i vår digitala tid, men både Olsson och Carroll är överens om att en sådan eftergift inte vore bra för den högre utbildningen. Akademiker vill hålla den stramare linjen. Jag måste säga att jag håller med. Genom alla tider har det kopierats texter, och teknologins frammarsch betyder inte att vi måste omdefiniera vad plagiering är.

BBC News – Ecuador Amazon oil: Legal battle far from over.

Så är vi där igen. Västvärlden och oljeindustrin förstör ovärderlig miljö och vägrar erkänna  sina misstag. Den här gången är det Texaco och regnskogsbefolkning i Ecuador som står mot varandra. Herr Curipoma och 30 000 andra boende i området, däribland 5 av Amazonas indianstammar, kräver sin rätt. Ovärderlig regnskog, vatten och luft, djurliv och människoliv har gått och går till spillo för vinnings skull. De stora magnaterna, de jättelika bolagen mot naturen och den lilla människan.

Den 14 februari dömde en domstol i Ecuador oljejätten Chevron (som köpte upp Texaco 2001) till den högsta straffsumman hittills för miljöförstöring – $9bn. ExxonMobil, i Alaska 1989, landade på $5bn. Chevron menar att allt ansvar ligger på den ecuadorianska staten och bolaget Petroecuador. Själva säger de sig ha gjort vad som på dem ankommer för att återställa området. Alltså erkänner de trots allt att området skövlats och förstörts.

Pengar kan inte avhjälpa allt. Men, å andra sidan är pengar det enda språk som utsugarna förstår.

När ska vi människor lära oss? Skapelsens krona? Vi är inte ett dugg bättre än conquistadorerna eller andra skövlare, som sedan tidernas begynnelse dragit fram över urinvånare och jungfrulig mark. Det går varken att försvara eller förlåta dessa människor, i dessa stora bolag eller konsortier eller vad de kallar sig, för de vet i högsta grad vad de gör. And they don´t give a damn.

Ibland känns det mycket svårt att hjälpa en ny generation att växa upp till bra människor. För barn gör inte som du säger. Barn gör som du gör.

‘King’s Speech’ rules at the 83rd Oscars – CNN.com.

Nu måste jag se den!

BBC News – British sangfroid: An outdated stereotype.

Jag väntar med återhållen spänning och längtan på att få se ”The King´s Speech”. Oscarsgalan är i faggorna, och filmen och dess skådespelare har fått en del nomineringar.

Sällan har jag läst så fina recensioner som Colin Firth fått för sin rolltolkning av George VI. Mannen som föddes till kung med svår stamning som handikapp.

Som anglofil har jag många vänner med samma vurm. Vi njuter av ”engelskheten” i form av stramhet, sval elegans och ett idylliskt landskap. Och naturligtvis språket – icke att förglömma. Men denna kliché av ”dispassionate sangfroid” stämmer inte längre med verkligheten. I Michael Goldfarbs artikel får läsaren en både rolig och intressant vinkling på hur engelsmännens ” stiff upper lip” har ersatts av ”passion” – ungefär sedan Lady Di så tragiskt omkom.

Goldfarb menar dock att engelsmännen nog alltid varit passionerade till sin karaktär, men att någonstans mellan sent 1700-tal och tidigt 1800-tal trycktes denna karaktär tillbaka. Under Romantiken kopplades passion ihop med revolution, och man ville gärna se det som att ”We British are so much more reasonable.” Än till exempel fransmännen…

Efter att ha levererat flera underhållande exempel och anekdoter, så kommer artikelförfattaren fram till att ”The Victorian era locked native British passion into a strong box and threw away the key.” […] ”The person who finally forced the box open was Diana, Princess of Wales.”

Goldfarb skriver också lite syrligt att prins Charles för den passionerade inriktningen vidare, genom att säga sig följa sina känslor. Bland annat brinner han för att figurklippa växter…

Själv är Goldfarb inflyttad från New York för 25 år sedan, och det han tyckte om hos engelsmännen var just tystlåtenheten och diskretionen. Vilket han numera saknar, eftersom den inte längre finns kvar – mer än kanske på film. Men, det är bara att vänja sig vid nyordningen…trots de goda oddsen att old style Firth tar hem en Oscar.

Den blomstertid nu kommer! Omplanteringstiden är till ända, och om några dagar – och veckor – spirar det i husets alla vrår. I alla fall i fönster och  fönsterkarmar. I år tog det tre fulla arbetsdagar att gå över mina inomhusväxter. Sen är det bara finliret kvar. Och njutningen.

Begonia och fjädersparris tackar för omsorgen

Kan dylika evenemang gå under uttrycket ”jordslaget”? Att smyga sig på någon är dock omöjligt…det knastrar avslöjande under strumpor och skor, och risken är överhängande att trampa i mer än klaveret. Närmare bestämt i plantor, vattenkannor eller påpromenadväntande hundar.

Några fick höjas upp

Andra fick klippas ner

Att äta är också svårt under den här tiden. Man får röja egen mark. Mannen gjorde tappra försök att muta in ett område före lunch. Saltkaret vajade likt en stolt nationsflagga, men fick se sig slaget av en låda tillandsia och ett gäng sekatörer. Maten fick intagas i skydd av en vattenspruta.

Välanvända blomsterbiblar kan läggas åt sidan för den här gången

Inte alla uppskattade heller att bli förbisedda i tre hela dagar. Mannen är van, men när väntan på att få komma ut blev för lång, så slocknade Totti. Själva promenaden dröjde dock inte i tre dagar…så, lugn, lugn. Det blev en extraalltpromenad. Med soldofter och forsythiakänning.

Bokrean | Svenska Förläggareföreningen.

”I katalogerna från 1929 kan man notera mycket kraftiga nedsättningar: böcker som kostade omkring trettio kronor såldes ut för mellan 50 öre och ett par kronor.”

Henriette Zorn har skrivit en intressant, kortkort historik över en av årets höjdpunkter – nämligen bokrean. Idag är rean inte lika mycket rea. I slutet av 20-talet var bokrealisationernas främsta syfte att sälja förlagens restupplagor. Och restupplagorna var ”förläggarvärldens grusade förhoppningar” som förläggaren Folke Lars Hökerberg en gång uttryckte det. Året var 1935. Då var heller inte reorna fastlagda till någon bestämd tidpunkt.

Men, på 30-talet började ändå tidpunkten för rean utkristallisera sig – runt den 15 februari. På 70-talet i stort sett försvann bokälskarnas  ”fyndmöjligheter”. Istället gjordes specialupplagor och nytryck som översvämmade boklådorna. En liten fyndrenässans uppstod på slutet av 90-talet.

Zorns lilla historik får mig att minnas tillbaka, hur jag längtanslevde varje februari, läste kataloger och prickade för. Sedan, när dörrarna slagits upp,  spenderade jag timmar längs raderna av spännande lådor och vingliga torn av påtittade böcker som lavats bredvid. Och så gick jag samma rundtur igen – och tittade, vände på, baksidesläste, bläddrade och vägde i handen. Igen.

Det slutade alltid med ett par översvämmade kassar, minst.

Idag har jag inte varit på rean. Och jag ska inte heller gå dit. Det är med stor sorg, tungt hjärta och bortkopplad hjärna som jag måste låta det ske. Jag har kommit till en slutpunkt. Det finns inte plats för en enda bok till i mitt hus – inte ens ett litet häfte kan jag spränga in i hyllorna.

Men jag ska rensa. Snarast. Nu. Så jag kan drömma om nästa års reabotaniserande. Vecka 8.

BBC News – Day in Pictures.

Mycket händer i världen just nu. Stora förändringar är på gång – de största under min livstid.

På kort tid har vi lärt oss mycket. Galningar – som stigna direkt ur medeltiden – får oss att blekna, modiga människor som kämpar för sina rättigheter lyfter oss, och mer än jordbävningar skakar hela länder och nationer.

Bilder förmedlar budskap och känslor där orden inte räcker till.