Ungefär så
Den 12 november känns betydligt närmre än den 12 april om jag tittar ut genom mitt fönster. Det är grått, grått och från himlen strilar det ner ytterligare grått i extremt flytande form. I naturen känns det som om det står stilla. Flämtande sparlåga. Men, det är väl så det kan kännas i april – när Längtan sätter in.
I guess so...
Gallery: How dead airplanes get a second life | CNNGo.com.
Återvinning är viktigt. Vi måste återvinna om vi vill att Jorden ska överleva som beboelig planet – och, om vi människor vill överleva som art. För att inte tala om alla djur som lever här tillsammans med oss.
Sätten är många och uppfinningsrikedomen stor, men aldrig har jag funderat över hur man bäst ska kunna återvinna uttjänta flygplan. Man räknar med att 12 000 flygplan ska utrangeras till år 2020. Det finns några som funderat på hur. Gå in på länken och bli inspirerad!
Pluggande anses vara ”omanligt” – DN.SE.
Liten kommentar från verkligheten i vardagen – jo, det stämmer nog, det som Ann-Sofie Nyström, fil.dr. i sociologi konstaterar i sin undersökning. I alla fall den delen om att man som kille inte ska visa att man pluggar. Med tjejerna är det som vanligt ungefär – de är bara duktiga.
I mina klasser finns det elever som ”smyger in” sina inlämningsuppgifter när de andra lämnat klassrummet eller skickar dem via nätet så att ingen ser. Och det är killar. Inget hindrar dock de andra i klassen från att tydligt berömma dessa smygare i korridoren när de sedan fått veta resultatet av sina ansträngningar. En snabb ryggdunkning och ett brett leende kan räcka.
Intressant att det gjorts en studie på detta. Det är bara något jag lagt märke till de senaste åren, men som vanligt måste det undersökas vetenskapligt och, som på dockan i julaftonsfilmen klockan tre – stämplas i rumpan för att vara giltigt.
Det intressanta är väl egentligen hur det har blivit såhär, och vad kan vi göra åt det. Nu har jag inte läst hela Nyströms studie, men jag kanske borde göra det. För att se om det finns kvalificerade svar.
En annan trend ute i verkligheten (som hänger ihop med den föregående beskrivna) är att inte svara eller räcka upp handen när det ställs frågor eller gås igenom saker. Hur har detta blivit ett mönster? Och – vad gör vi åt det? Jag har inga bra svar där, tyvärr. Det lutar väl snarast åt att avisera lägre betyg om inte aktiviteten ökar i klassrummet. För, det hjälper inte att påpeka att jag som lärare får veta mer om vad eleverna kan, och att det som grädde på moset blir en fruktbar dialog och mycket roligare för alla att tillsammans jobba framåt.
Nu gäller naturligtvis inte detta fenomen alla klasser – men det räcker att det gäller någon eller några för att man ska bli bekymrad. Trots allt anser jag fortfarande att jag har världens roligaste jobb. Och kanske ett av de viktigare? Det ansvaret funderar nog alla lärare på varje dag.
Praying mantis är det engelska ordet för bönsyrsa. Ett litet djur som både har ett fascinerande utseende och är ett effektivt rovdjur. Den väntar in sitt byte och slänger sedan fram sina hullingförsedda framben med vilka den naglar fast bytesdjuret. Därefter kalasar bönsyrsan direkt på sitt offer – medan det ännu är levande.
Kvick men fastnade i ett klick
Utan att kunna luta mig mot någon vetenskaplig undersökning tycker jag mig märka ett ökat antal fobier för insekter – hos såväl vuxna som ungdomar. Gruppen insekter är ju väldigt stor och därmed blir det svårt att undvika dem i vårt liv här på jorden. Men, det finns bot.
Enklast för de flesta är att försätta sig i situationer där man måste konfronteras med dem. Så småningom blir man på detta sätt av med fobin och livet blir mycket enklare. Spindlar och kackerlackor är exempel på djur med ett för mig obehagligt rörelsemönster. Min vistelse, 1986 i Nepal, i stråhydda med stampat lergolv och taket fullt med spindlar gjorde susen.
Karin Bojs: Att äta eller ätas – det är ögonen som avgör – DN.SE.
Krönikor är ofta både roliga och intressanta att läsa. Den här kombinerar en välkänd saga med vetenskapliga rön – inte så dumt. Dessutom finns denna jättebläckfisk att beskåda på det eminenta muséet Te Papa i Wellington. Den är verkligen gigantisk och ligger i en stor glasmonter mitt på golvet – konserverad.
Vi letade efter ”Pannkaksklipporna”, och började vandringen från en fridfull plats i regnskogen.
Var är prinsessan Tuvstarr?
Den här dagen skulle bjuda på ytterligare fantastiska vyer. Ingen annanstans i världen hittar du något liknande. Det började så smått med en mycket speciell strand.
En äkta pärla!
Vi närmade oss området utan att vara riktigt förberedda på vad som väntade. Som så många gånger förut konstaterar man att det inte räcker med en bild i en guidebok. Den här gången sveptes vi med i något som trotsade verklighetskänslan.
Hur?
Vi kände oss förflyttade till en äventyrsfilm – Indiana Jones eller liknande. Overklighetskänslan ökade allteftersom vi tog oss fram längs klipporna.
Ju längre vi gick desto mer fantastiska blev stenformationerna. En informationsskylt på vägen förklarar något om ursprunget.
Personligen är jag väldigt nöjd med att vi inte vet riktigt…hur dessa klippformationer har skapats till exempel. Det ligger en stark tjusning i livets och verklighetens mysterier.
Känslan av att stå där uppe, mitt i ett underverk...
Så liten, så liten känner du dig, du ynkliga lilla människa, inför naturens underverk. Omvälvande och underbart.
Grått, grönt och blått i skön magi
Du vill bara gå fram och titta över kanten...
...och det här är vad du ser
Lite närmre ändå...
Längre ut mot udden öppnar sig nya vyer bland klipporna – och med en varmare ton på djupet. Om solen hade visat sig kunde de varma nyanserna kanske tagit över.
Grått och ockra smälter skönt samman
Sillgrisslor, måsar och andra sjöfåglar häckar längst ut mot havet. En mäktig syn som fick mig att undra över rösten – var fanns rösten? Richard Attenborough – where are you?
Klippformationerna ute i det vita havet gav rysningar i hela kroppen – Det är så gott att fantasi och film fortfarande inte kan nå upp till verkligheten! Men så långt har vi människor kommit från naturen att vi går till fantasins och filmens värld och jämför från andra hållet.
Bättre än en aning av Camerons "Avatar"...
Igår kväll var det dags. The Artist, den mångfaldigt Oscarsbelönade, svartvita stumfilmen skulle beses. Det var med blandade känslor och ovissa förväntningar jag satte mig i biofåtöljen – kunde det här vara något värt så många utmärkelser?
Jag hade läst en del om filmen och var mycket nyfiken – en smal film eller en nostalgisk film eller en artistisk film eller en…Ja, vad skulle jag tycka? Bara namnen...Valentin och Peppy, ruskade liv i min barndoms titt på Rudolph Valentino och Errol Flynn, min mormors idoler.
Filmen är fransk, och bara det ett ganska säkert kort. Men en fransk film om Hollywoods stumfilms glansdagar? Att porträttera den tidens stjärnor och prestera vad som krävs av kroppsspråk och yvighet för att ge liv åt tystnaden? Inte minst ögonbryn och smalmustasch. Visserligen spelas musik, precis som under stumfilmseran, men nog måste väl talet komma med talfilmen – i alla fall ungefär mitt i?
Det blev en alldeles särdeles speciell upplevelse. Filmen är otroligt skickligt gjord, välspelad och med massor av anspelningar på gamla filmer som bland annat Singing in the Rain. Smarta metatricks och igenkänningsfaktorer som sänder varma ilningar ända ut i hårrötterna. Aktörerna är briljanta och miljöerna perfekta – detta kunde utan tvekan ha varit en autentisk gammal stumfilm, återuppstånden ur något dammigt arkiv. Huvudrollsinnehavarnas slickade hår och vita leenden, bekymrade pannor och skräckfyllda blickar som övergår i smäktande ögonkast och modesta kindkyssar. Steppdans och charlestonkjolar, trånga hattar och läckra gamla bilar. Och en alldeles, alldeles charmerande liten hund.
Kanske filmen hade vunnit på att övergå till ljud tidigare än vad den gjorde. Rättare sagt, så satt jag och önskade att…nu kommer väl ändå ljudet? Här är precis ett lämpligt ögonblick…och det fanns flera sådana. Men, det blir bara slutreplikerna som har ljud. Det kan tyckas märkligt att filmskaparna håller fast vid den stumma gestaltningen även när de berättar om hur verklighetens talfilm tagit över på 30-talet. Kanske för att hålla en rak linje och få in en sista punch line? Och, en del sekvenser kunde ha kortats ner. Som det nu är kan man känna en viss otålighet framemot slutet.
Det finns många sekvenser som är obetalbart snygga, obeskrivligt skickligt inlagda och hisnande smart gjorda. Men, jag tänker inte avslöja mer om dem. Om du är filmintresserad och har rötter i gamla tiders film, i alla fall om du någon gång har tittat på stumfilm från förr och uppskattat den – lägg ett par timmar på The Artist!
Lätt som en fjäder, fylld av fågelsvirr, nymornade blåsippor, scilla, krokus och snödroppar; vinglande citronfjärilar, någon vilsen nässelfjäril – och tofsvipornas luftekvilibristik. Långsamma promenader, mjuka cykelturer och öppna ansikten mot solen.
Sådan har denna dag varit, där jag bor. Tänk att få vara med om det igen.
BBC News – Spider silk strands spun into violin strings.
http://www.bbc.co.uk/news/world-16695774
Spindlar ligger inte på min tio-i-topp-lista över mest älskade djur. Istället är det nog det djur i världen som jag undviker mest.
Visst är de lika fantastiska som alla andra levande varelser, men de har ingen rolig effekt på mig. Om en dylik dyker upp plötsligt och är av någorlunda storlek så undslipper jag mig ett ljud och tar mig därifrån fortast möjligt. Värst är de spindlar som har grova ben och stora kroppar – som källarspindlar. Vi ska inte tala om tarantel och fågelspindlar eller andra riktigt stora bjässar.
I Nepals djungler, närmare bestämt i Chitwan, året var 1986, sov vi i ler- och halmhyddor med hundratals stora spindlar som täckte innertaket fullständigt. Då gällde det att intala sig att spindlar sällan hoppar ner på dig, utan nog sitter kvar där de är tills fram på natten när deras rätta byte kommer fram. Eftersom vi sov i hängmattor med moskitnät så lyckades jag tränga undan tankarna på vad och vilka som huserade ovanför mig. Inom bara en meters räckhåll, men, de borde inte kunna ta sig ner och in till mig.
Allt förlöpte lyckligt, men jag var ännu lyckligare när vi kom därifrån. Det som skrämde upp oss mest var prasslandet på natten och att inte veta vem det var som prasslade…tills jag lyckades rikta ficklampan rätt, rakt mot kexpaketet som vi placerat uppe på en stol mitt i hyddan. Efter ett par försök var jag ganska svettig och hjärtat bankade så det var svårt att prata med den hopsnörda halsen. Kexpaketet blev alltmer uppskrynklat för varje gång jag träffade det med ljusstrålen…och slutligen var jag snabb nog med lampan för att upptäcka råttan. Den pilade blixtsnabbt upp längs väggen och trängde sig in mellan spindlarna. Då flyttade vi kexpaketet och kunde sova gott.
Det var en fantastisk plats med ljuden från bengalisk tiger tvärsöver floden och djungelfärder med elefant för att få se de sista kvarlevande noshörningarna på nära håll. Vi hörde talas om någon galen tysk som gett sig ut ensam för att gående möta noshörningarna – som ju kan vara livsfarliga – och om hur han drabbats av amöbadysenteri och sånär mist livet av det istället.
Nu var det spindlarna jag skulle berätta om! Länkarna ovan leder till fantastiska användningsområden för spindelns trådar och vävförmåga – läs, lyssna, se och beundra, förundras och njut.
Jag bestämde mig för en sista vandring till bäckarna längst in i skogens skuggor. Kanske fanns någon is kvar, för natten bjöd på 6 minusgrader. Det är en spännande resa, den mot isfritt. Över stättan och vidare mot bäcken.
Det gäller att hålla sig i den här för att svinga sig över
På väg längre in i skogen har plötsligt mossan skjutit upp små mörkgröna tentakler överallt. De fanns inte där förra veckan.
Utkik
På andra sidan stigen finns det fler som betraktar min figur – eller åtminstone känner jag mig betraktad.
Lillebror ser dig...
Framme vid bäcken glittrar både vatten och iskristaller alldeles oemotståndligt med sina stjärnögon.
Sockerkristyr
Bara den där ute på kanten också...
Men, då frestade jag min lycka alltför hårt, visade det sig. Den som gapar efter mycket…
De sista iskristallerna ger vika för det porlande vattnet
Ett kort brinner av i fallet, men, kamera och det mesta av mig klarar sig ganska bra.
Porträtt av nedslunken fotograf
Leya 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.