Idag ven vindarna hårt och tätt kring knuten. Inte roligt att gå med hundarna. Novembervarning trots att det är en bit dit. Må det vara lite, lite sensommar kvar!
På egen hand
Jag slutade lite tidigare idag och bestämde mig för en tur på alldeles egen hand. Det händer inte många gånger om året… Är det inte hundar så är det annat sällskap jag har. Men, ibland behöver man vara ensam. Med kameran på axeln och förevändningen att se hur långt björnbären kommit gick jag iväg.
Det blev en lite vemodig men vacker vandring. Förr var hösten min tid – en tid för lugn och eftertanke, färg och naturens avskedsfyrverkeri. Numera blir jag lätt sorgsen och dämpad denna årstid. Har du lust att följa med på min promenad i alla fall? Jag lovar att inte vara dyster.
Från skogskanten och ut mot ängarna
Detta år har kreaturen kommit tillbaka till ängarna. Den lille mannen och jag har varit väldigt bekymrade över att de inte varit där på ett tag – i år har vi glatts med kossornas krumsprång.
En av de gamla bokarna
En stor gren på den näst största boken ramlade i en storm för något år sedan. Den ligger kvar och ska inte flyttas. Mitt över stigen ligger den fortfarande.
Längs stigen
Rönnarna har snart tappat både bär och blad. Orange kaskader förgyller ändå en stund för vandraren.
Fläder
Fläderns svarta klasar har blivit kalasade på de flesta. Några gnistrande få finns kvar till hungriga fåglar.
Gärdet mellan ängarna
Det börjar bli varmt och jackan åker av. Jag stannar en stund och sitter vid de fina ekarna mellan gärdena. Väl inne på nästa äng hittar jag lite mer björnbär. Det har dock varit för torrt i höst för att de ska vara riktigt många, stora och saftiga.
Små och torra…
Andra frukter, bär och växter är desto finare…
På väg hemåt igen passerar jag det ljuvliga lilla fågelholksträdet. I den sjunkande solens mjuka strimmor tänker jag på de små som flyttat ut. Kanske de återvänder till samma träd nästa vår? Själv hade jag gärna bott här.
Strax bredvid, några tiotal meter ifrån bara, står ett fantastiskt äppelträd mitt bland björkarna på ängsmarken . Slösande praktfullt – nästan som ett Edens lustgårdsträd i gyllene kvällssol.
Förbjuden frukt? Inte för kor och fåglar!
Nu har jag hittat korna. Eller tvärtom. De tittar som vanligt med blandad nyfikenhet och skepsis på mig. Jag pratar lite förtroligt med dem innan jag ger mig uppför sista backen och hemåt. Hoppas de får gå här uppe i friheten ett bra tag till.
En sprakande vacker höst önskar jag mig nu! Oktober kan vara ett fyrverkeri om vädrets makter vill. Jag vill. Hoppas det räcker!
Okänt – åtminstone för mig
Mindre känd…nåja. Denna bars av Noomi Rapace vid någon filmprisutdelning…
En hel del kanske lite mindre kända kreationer fanns också att njuta.
Lars Wallin
Lars Wallin, utställning – får inte missas! Mörkt för foton, men hans fantastiska kreationer gör sig bäst i kvällsljus. Här kommer en kavalkad med allt från Melodifestivalsklänningar till showdressar och miss universumdraperingar. Jag rekommenderar ett besök på Kristianstads museum, men tills du kommer dit – håll till godo! Säkert känner du igen några av kreationerna. Iförd några av dem har vi sett bland andra Nanne Grönwall, Petra Mede, Carola, Agneta Sjödin, Peter Jöback, AnneLie Rydé, Povel Ramel och som sagt – Miss Universum.
Berörd
BBC News – Green Mile star Michael Clarke Duncan dies at 54.
En mycket berörande film, The Green Mile. Michael Clarke Duncan spelade den mycket specielle fången, John Coffey, mot huvudrollsinnehavaren Tom Hanks. Trots att Hanks är en duktig skådespelare, så var Duncan hela tiden den verklige huvudrollsinnehavaren.
Härlig film som jag fortfarande kan gråta till. Tydligen var den nu bortgångne Duncan en lika fin person i verkligheten. Tragiskt att inte en sådan människa fick leva vidare.
Vare sig du vill det eller ej…
Vad vet du om media? | Internetdagarna.
…så kommer du inte undan internet. Så då är det lika bra att acceptera – eller?
Mycket gott och bra har trots allt kommit med internet. Det gäller bara att navigera rätt och hålla sig hyfsat á jour med nyheterna. Hur man nu gör det? Allting går så väldigt fort – för fort. Den snårskog du trodde dig ha karta till igår har redan GPS:en problem med i dagens djungel. Och allting kostar. Inte bara pengar.
Du klarar dig säkert ganska bra om du från start tillskansat dig vissa grundläggande kunskaper och färdigheter och sedan fortlöpande uppdaterat dem/dig. Det stora problemet är alla de som aldrig hängde på från start. Eller…snarare är det stora problemet att makthavarna och samhället helt enkelt valt att offra en hel generation i den heliga IT-revolutionens namn.
Våra äldre och gamla hade redan tidigare svårt att klara sig själva i det allt kärvare och mer människofientliga serviceklimat vi skapat åt oss. Nedlagda banker och postkontor, alla bensinmackar och andra installationer och inrättningar som bara tar kort, telefonknappningar till konstgjorda röster istället för människor av kött och blod. Vart ska du vända dig med dina problem? Och få hjälp? Jag vill inte bara tänka på sjukvården. Gud nåde alla dem som inte har yngre anhöriga…
Datorer kan inte svara på allt. En box med för många obegripligt omöjliga tecken och en skärm att mödosamt läsa på. Möjligen kan du få meddelandet uppläst av en konstgjord staccatoröst.
Att de flesta äldre på något sätt hänger med och överlever i det här samhället är ett veritabelt under. Vi som är någonstans i medelåldern kämpar på och tänker på alla unga som inte ens var födda när allt bara hade två färger – svart eller vitt. Telefonen var en svart hantel med hålig nummersnurra och TV´n var en svartvit samlingspunkt för TV-kannan och folket.
Som sagt, mycket gott och bra har följt med internet. Frågan är om det var värt en hel generation med utanförskap och handlingsförlamning. Är respektlöshet mätbart? Eller vill vi bara kalla det försumbart?
Uppenbart är det i alla fall.
Lokala förmågor
Denna eftermiddag åkte vi på utställning utan att riktigt veta vad vi skulle mötas av. Det blev fint för ögat och skönt för själen, samt lite gott småprat om konst och tillvägagångssätt.
1800-talskläder som sys av två duktiga systrar. ”Lilla huset på prärien” låg också framme i form av en DVD
Vem har inte drömt om en dylik…
…i sitt alldeles egna paket?
Eller att drömprinsen ska komma…
…och lysa upp din tillvaro
…eller åtminstone sätta guldkant på den
Av alla vackra ting på denna utställning…
…fastnade jag mest för denna ljuvliga skål. Tunna citronskivor läggs i/på färgen och när de tas bort målas föremålet efter konturerna – underbart!
Några av utställarna var:
Egentligen var jag på jakt…
Venezuela to investigate reports of massacre of Indians by gold miners – CNN.com.
Det finns några få folkslag i Amazonas som fortfarande lever på det gamla sättet och som bevarat sitt språk och sina sedvänjor. De blir hela tiden färre, precis som mångfalden blir mindre och mindre av växter och djur i deras naturliga omgivning.
Det gäller att förstå vad vi går miste om när dessa folkslag inte längre finns ibland oss. De sitter på ovärderlig kunskap om vårt ursprungliga sätt att leva – och vi har inte en chans att få tillbaka det kunnande de besitter.
Nu har brasilianska guldgrävare helt sonika bränt inne en hel by på ett 80-tal personer för att komma åt det guld som förmodligen finns på deras marker/i deras område.
Så, vi offrar inte bara växt- och djurliv för penninghungern, utan människoliv är lika lite värda. Speciellt om det gäller urbefolkning. De är ju inte ”civilicerade” som vi…eller?
Jag blir så vansinnigt trött och besviken. Gång på gång.
Egentligen var jag på jakt efter artikeln i DN om nationella proven, men snubblade på den här. Vad betyder käbblet om NP och rättningen av dem, eller skolverkets/skolinspektionens eviga klankande på oss lärare och vår ”inkompetens” i saken, när världen och människorna så tränger in under skinnet att tårarna rinner?
Överföring
Jag köpte ny telefon och skickade över mina gamla bilder till den nya. Från den nya telefonen kunde man enkelt föra dem över till datorn. Från datorn fördes både bilder och minnesbilder vidare till mig och in i mitt huvud.
Det blir som att dra i en enarmad bandit: Minst tre nya minnesbilder dyker upp varje gång. Har du tur blir det jackpott och en mininostalgitripp tar sin början.
Såhär såg min ut…
Bokmässa i Göteborg – alltid inspirerande!
Jubileumskonsert, John Lennon. Bland annat gruppen Liverpool spelade
På väg i Stockholm – snö
Någonstans…Globen
God Jul från elev på whiteboardtavlan
Mille bröt en sporre den julen
Bara ljuvlig – knölbegonia
Tottis mamma och mormor på Stockholmsutställningen
Whiteboardhälsning igen…samma tecknarglada kille
Clematis – sort jag aldrig sett förut
My breeder and all her puppies!
Råg, korn, havre eller vete
Som barn cyklade jag varje skoldag förbi åkrar och ängar med böljande säd. Havre var nog det första sädeslag jag lätt kunde känna igen. De små dansande vipporna rörde sig för minsta fläkt. Men övriga sädeslag var lite svårare att skilja åt. Mitt knep var att korn, som ju borde vara endast korn på ett strå, hade de längsta stråna av dem alla. Och vete såg ut som bara korn. Då var det enkelt att placera rågen med mittemellanlängd.
Vetet var aldrig vackrast, för det var det klumpigaste av sädeslagen, tyckte jag.
I går körde jag sakta hemåt i den sköna sensommarsolen och tog en lite mindre väg genom vindstilla jordbruksmark. Jag stannade där det var som mest lugnt, parkerade och steg ur bilen. Stilla. Bara något ensligt rop från en rovfågel dallrade i luften. Solen spelade och skuggorna gled fram över fälten efterhand som molnen seglade förbi mot den andra horisonten.
Vetefälten var förtrollande vackra. När jag steg ut i vägkanten, närmre de fina stråna, knäppte och rasslade syrsor och gräshoppor ganska högljutt iväg genom djungeln. Det var en fin stund. Och doft.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.