Pelargonfrossa

Med sol och ljus kommer pelargonen på fönstrets första plats i mitt hem. Min mormor var en stor pelargonälskare, och hon skötte dem kunnigt och vant så att de prydde sin plats och visade sitt bästa i alla hennes fönster. Hennes fönster var otäta och dragiga – och det passade pelargonen perfekt. På sommaren svalkade det och på vintern fick de den vila de behövde för att blomma genom hela nästa vår och sommar. När någon pelargon blivit för gammal och träig, fick den sluta sina dagar som praktfull uteblomma tills frosten ändade dess liv.

Mormor samlade på pelargoner, och hon pysslade med dem som sina barn. Hon tiggde till sig sticklingar om hon någon gång var bortbjuden och detta hem råkade hysa en pelargonvariant som mormor inte ägde. När hon så gick bort, 1988, och huset skulle tömmas, tog jag vara på hennes pelargoner. Jag har kvar dem alla – eller barnbarnsbarnbarnsbarn till dem – alla utom en laxfärgad sort, som tyvärr dog ut hos mig. De flesta jag har är en starkrosa sort – vars namn gått förlorat – och vit Mårbacka.

Efterhand har jag börjat samla nya pelargoner. Det kommer bara fler och fler varianter i handeln. Så, får jag bjuda på lite pelargonfrossa såhär inför helgen?

Minnie och Toscana Magnus

First Yellow

Mormors vita Mårbacka

Jane Eyre

Fireworks Pink, Bougainvillea och Jane Eyre

Fireworks Pink

Snowbright

Mitt gröna rum

Min absoluta favorit - min älskade mormors vita Mårbacka

MH

I helgen dumpade vi Mille där hemma och drog norrut. MH hette det vi skulle göra. Jag var lite skeptisk till det hela, för jag insåg snabbt att det skulle bli en trång kupé, med lyhört läge – länge.

Väl framme blev det en dryg väntan. Ett vankande fram och tillbaka, och husse bara pratade och fikade med alla andra hussar och mattar. Matte försvann med ett mattegäng ut i skogen. Min familj tog nästan upp hela planen. Nästan alla mina kottar var där – den ene killen heter till och med Kotten. Och så var min tjej och hennes äldsta dotter där också. Det var bara en kotte som inte kunde komma.

Lite lurt var det allt. Vad skulle vi egentligen göra där? Som jag fattade det var det tal om en koll av Mattar och Hussar – att de helt enkelt skötte sig bra som hundägare. MatteHusse-beskrivning alltså. Även om jag faktiskt tycker att jag kan beskriva mina tvåbenta själv, så skulle det nu liksom sättas på pränt. Och resultatet skulle göras allmänt känt. Helt OK service för andra som är på G att välja husse och matte!

Det gick en del rykten om vad som väntade där i skogen, men jag hann aldrig bli nervös för min matte innan det blev vår tur att gå. Det visade sig bli en rejäl runda, och innan vi var tillbaka så hade vi  råkat ut för en massa konstigheter. Men, jag hade stenkoll på matte, så att hon inte blev alltför rädd. När det hettade till och hon liksom blev helt paralyserad – av spökena till exempel – då försökte jag faktiskt hämta hjälp. Först skällde jag ut dem efter noter, och sen backade jag ner mot dem som jag uppfattade som ansvariga, och puffade uppfordrande på dem: Ser ni inte vad som händer? GÖR NÅGONTING!

Inte gjorde de någonting! Bara stod där och var helt handlingsförlamade de också. Till slut fick matte i alla fall fart på sig och drog av spökena alla vita kläder och hättor.  Då gick jag fram och kollade så att allt stod rätt till, att kläderna blev snyggt ihopvikna och så…Om man bara tar det lugnt och metodiskt så ordnar sig allt. Den biten är jag bra på.

En annan konstig grej var att när vi just passerade ett gammat trätråg, som råkade stå där längs stigen,  så började det skramla något vanvettigt i det. Jag hoppade verkligen till där, men kollade upp konstruktionen direkt och kunde snabbt blåsa faran över till matte medelst puff i sidan.

Jag behöver inte beskriva alla våra öden och äventyr, men tar några väsentligheter till. Matte försökte nämligen varva upp mig med en lång mjukleksak – att hon inte lägger ner ett sådant projekt redan innan hon börjat, det fattar jag inte – men, hon behövde kanske relaxa lite efter allt som hänt. Mitt i alltihop smäller det av skott, flera stycken. Onödigt nära tyckte jag, och tappade lite sugen på att roa matte mer. Istället ägnade jag mig åt att plocka barr och pinnar som fastnat under svansen, och sen grävde jag faktiskt lite. Dåligt med tryffeltillgången här. Men, mina beräkningar höll – matte tittade bara på mig, och i protokollet står hon som ”skottfast” eller något ditåt.

En kul grej var att få jaga en trasa som sicksackade längs marken. Jag trodde faktiskt att jag vuxit ifrån det där, men, det var så kul att jag i fartens tjusning glömde bort matte…Som tur var stod hon kvar vid start tills jag kom tillbaka. Undrar om hon fick poäng för det?

Överlag tyckte jag att matte skötte sig  riktigt bra. Jag tror att hennes score blev helt OK tack vare mig. Måtte bara ledarna ha räknat rätt nu, så att vi får behålla henne! Över matskålen sen, slog det mig att husse aldrig fick någon beskrivning…åtminstone fick han aldrig ihop några poäng. Hoppas det fixar sig ändå.

Hälsningar

Totti

Konst för alla åldrar

En vägvisare till bilderbokens nya möjligheter – ALMA.

Illustration från "The Rabbits"

Astrid Lindgrens litteraturpris går i år till australiensaren Shaun Tan. Han är nu i Sverige för att den 31 maj ta emot ALMA-priset, som är på 5 miljoner svenska kronor – och därmed världens största barn- och ungdomslitteraturpris. Jag har tyvärr inte sett hans prisbelönta film, men känner till hans böcker och illustrationer. Otroligt duktig – och ganska ung! Tan har förnyat och kanske smått revolutionerat bilderboken, och han gör även teater och animerad film. Säkert en värdig vinnare. Har du barn eller barnbarn – presenten är given! Är du bara allmänt litterärt och konstnärligt intresserad – köp eller låna några av hans verk och förundras över hans speciella stil och fantastiska bilder!

Se trailern till den prisbelönta ”The Lost Thing” – klicka nedan.

http://www.google.se/url?sa=t&source=video&cd=1&ved=0CDgQtwIwAA&url=http%3A%2F%2Fwww.youtube.com%2Fwatch%3Fv%3DkikA9pUAnWs&ei=PtDfTZjiJc3oOdzMgPUJ&usg=AFQjCNHFQQFmgZlTRUmFAlVRNRTzWMmGbQ

Regnskogens öde är vårt öde

BBC News – Brazil eases rules on conserving Amazon rainforest.

Nu är beslutet på gång – Brasiliens stora soyaproducenter vill ha igenom ökat tillstånd att röja regnskog i Amazonas, samt amnesti för dem som illegalt huggit ner regnskog före juli 2008. Presidenten är dock inte för förslaget om amnesti, så det återstår några turer till i frågan. Man kan tyvärr redan se att avverkningen har ökat till sex gånger större än förra året vid samma tid. Och detta gäller Mato Grosso – området med de största soyaodlingarna.

Sist jag skrev om denna gamla lag som kräver att 80% av en lantbrukares mark måste behålla sin skog, var det för att omröstningen om att riva upp den var skjutet en vecka framåt. Nu vet vi. Vi får se om den kvinnliga makthavaren står vid sitt ord – eller hur länge hon är i livet.

Varje gång jag ser Dig

BBC News – Inca success in Peruvian Andes thanks to llama dung.

Tack vare lamadjuren konstruerades städer som Cuzco och Machu Picchu, sägs det i artikeln. Och så kanske man kan se det, för det är ju helt naturligt. I sommar firar man 100- årsminnet av denna fantastiska djungelstads upptäckt.

1987 och ytterligare en gammal barndomsdröm skulle gå i uppfyllelse. Peru och Machu Picchu. Landade i Lima varnades vi för att gå för långt från hotellet – och vi hann mycket riktigt inte vara i Perus huvudstad länge förrän en man boende på vårt hotell fräckt rånades på öppen gata. Ett gäng unga killar slöt upp runt honom och tog ett stadigt tag i hans handled. Ett snabbt snitt med en vass kniv – och klockan dinglades triumferande framför mannens näsa. Handleden blödde och de unga männen drog skrattande därifrån. Vi promenerade inte så många kvarter bort efter det.

Dagen efter, på väg upp mot Titicacasjön på 4000 meters höjd, gjorde min förkylning och den tunna luften att jag tuppade av i sängen en hel kväll och natt. En näradödenupplevelse där jag – trots grund andning och oförmögenhet att röra mig – inte fick panik. Många resenärer blev dåliga, det visste vi, eftersom man flög från havsnivå  rakt upp till 4000 meter. Dagen efter var jag lite yr, men på benen, när den lilla båten tog med oss ut till de gungande vassöar där Uroindianerna fortfarande lever. Flytande öar där man odlar sin potatis och bland annat har grisar som husdjur.

Vi hade tagit med oss urväxta kläder att skänka eftersom klimatet är hårt och  indianerna inte har det så lätt. Vi blev anmodade att lämna dessa kläder till stammens hövding, för vidare utdelning bland hans undersåtar. Vår guide utverkade att vi fick titta in i en av de enkla vassbostäderna – och det blev in i hövdingens hydda. Där och Då rämnade en av mina grundföreställningar i livet och blottade ytterligare en krossad illusion. På golvet i hyddan låg nämligen högar av (skänkta?) kläder – använda som isoleringsmaterial mot fukten underifrån. Och på en liten pall fanns en radio med bandspelare.

En illusion fattigare, men med underbara möten med den enskilde indianen rikare, anträdde vi tågresan till Cuzco med spänning. Ute på vidderna betade lamadjur och den mer sällsynta vicunjan, och ovan tåget svävade den mäktiga kondoren. På platån häruppe lever både nomader och fast boende med sin boskap. Vicunjaull anses vara bland det finaste du kan använda till dina kläder. Den är själva sinnebilden av mjukhet. På resan genom djungelområdena såg vi jordorkideér fritt växande mellan träden, och lokalbefolkningen sålde buketter av dem på tåget. Buketter av de vackraste orkidéer – det kändes märkligt för oss som tänkte på våra fridlysta skönheter hemma.

När vi närmade oss Machu Picchu kom overklighetskänslan krypande, och den behärskade snart hela mitt väsen. Jag var här. Jag kunde se min barndoms stora bok med bilder på sagolika platser – bilder jag tittat på tusentals gånger och förstummats av lika många. Nu stod jag själv i den ångande djungeln, framme vid den mäktiga Urubambafloden och på vandring upp mot målet. När jag långsamt rundade en lerfärgad stenmur uppe på bergssidan, öppnade sig en helt annan värld där nedanför. Jag minns hur hårt strupen snördes ihop. Ur den ångande djungeln höjer sig denna uråldriga klippa, med en hel stad av inkaboningar som i stort sett är intakta – sånär som på taken. Odlingsterrasser ringlar runt klipporna och bevattningssystemen fungerar fortfarande. Allt är så sinnrikt och skönt byggt, och man vet fortfarande inte varför Machu Picchu övergavs. Som så mycket annat i världen är och förblir det en gåta. Men jag tror på gåtors makt. Det är viktigt att gåtorna finns – för vi människor ska inte veta allt.

Jag satt, stilla och länge, däruppe. Vandrade sen långsamt längs gator och torg, längs odlingsterrasser och över offerplatser. Tittade ner på Urubambafloden och följde de fukttyngda dimmornas skiftande formationer. Jag var med i en film. Allt jag såg var på film – för det kunde omöjligt vara sant att jag äntligen var här. Mitt stora, värkande hjärtas bultande tog över allt och det blev svårt att andas. Och, det berodde inte på höjden över havet.

Jag kan fortfarande känna det, varje gång jag ser Machu Picchu. Om så bara på en enkel förpackning med quinoa.

Snöleoparden – ett av djuren med på Arken

Snöleopard. http://www.nordensark.se/vaara-djur/vilda-parken/snoeleopard/

Nordens Ark. En stiftelse som sysslar med just vad namnet anger. Problemet är att detta viktiga arbete kräver samarbete såväl mellan länder som mellan människor. Och, det är ju vi människor som är problemet. Många gånger kräver det lång, lång tid att nå målet: utsättning av de utrotningshotade arter som man lyckats föda upp i fångenskap för att de ska återbördas till ursprungsplatserna i världen.

Vi hade en fantastiskt engagerad och kunnig guide, en tjej som nog arbetat där en del år. Hon lyfte upp viktiga frågor om hur vi ser på djuren här och i andra länder, om hur vi i Sverige är precis lika beräknande och intoleranta mot våra rovdjur som länderna i till exempel Asien eller Afrika. Det senaste exemplet nu är vargfrågan. Hur kan vi tillåta jakt på ett så sällsynt och skyggt djur? Särskilt som den – enligt regering och jägare – skulle bedrivas på genetiskt inavlade djur och djur med ”fel” egenskaper. Då borde man ha siktat in sig på exakt de individerna och eliminerat dem. Istället blev det vilka djur som helst som sköts, och dessutom, visade det sig, lyckades man ta ut de djur som hade nya, fräscha gener…

Guiden berättade om hur noggrant personalen på Nordens Ark kartlägger varje art och försöker aktivera djuren i vardagen, så att de ska hålla igång såväl kropp som hjärna. Bland annat berättade hon om hur de lägger ut spår, eller gömmer maten eller hänger upp den på svåra ställen för att tigrarna ska få klura på hur de ska få tag på den. Det händer att de klurar kanske en dryg vecka eller två innan de gör ett allvarligt försök att få tag på köttstyckena.

Något som imponerade oerhört mycket på mig var att hon pratade med, och tycktes känna varje enskild individ av djuren. Hos järvarna, till exempel, tilltalade hon dem med familjära fraser som: ”Hej, tjejen! Kul att du ville komma fram just nu när vi är här!” Hon visste alltså kön och för det mesta ålder på var och en! Engagemang och hjärta – stort!

Som lyckosamma projekt redovisades bland annat pilgrimsfalken och berguven. Snöleoparden, detta fantastiska djur från Himalayas höjder, verkar dock vara dömt att stanna i säkrare områden än sitt ursprungsområde – tjuvjakten skulle kunna ta ut utsatta djur på någon vecka bara. Och därmed skulle allt arbete vara förgäves.

Jag tror mig ha funnit ett nytt projekt att sponsra – en Ark som flyter på den allmänna likgiltighetsfloden. Och denna Ark är förhoppningsvis inte en ny Titanic.

Experten har talat

Stor skillnad mellan rättade prov – DN.SE.

Om du någon gång läst recensioner över en roman eller kanske ett nytt läromedel eller annan faktatext – då vet du hur olika de kan låta. Experten har talat. Och vad gör du?

Vad har denna Skolinspektionens omrättning av 35000 prov kostat? Själv har jag rättat endast sex prov utöver mina egna (hjälp till sjuk kollega) och fått tre timmars arbetstid för det. Jag kan säga att jag nog lägger lite mer tid än de tre timmarna på dessa prov.

Att rätta längre texter som ska följa en mall är inte lättare gjort än att rätta dem som inte ska följa en mall. Du måste läsa för översikt, läsa noggrannare för djup och förståelse, och läsa för att rätta och bedöma. Jämföra med mallen och med exempeluppsatserna.

Jag brukar lägga mina prov att vila några dagar också – för att sedan läsa om igen och upptäcka nya saker – vända ögonen. Skillnaden kan bli såväl till skribentens fördel som till dennes nackdel. Oftast, vill jag tro, till skribentens fördel.

Men, jag kanske är för långsam? För noggrann? Ineffektiv? Tänk om arbetsgivaren fick reda på detta? Säkert skulle jag få mindre i lönekuvertet – jag är ju inte tillräckligt rationell och kostnadseffektiv! Bäst att hålla tand för tunga…Å andra sidan så finge de ju veta att jag jobbar alldeles för många timmar mer än vad jag får betalt för. I pengar då.

Hur kan samhället lägga pengar på att rätta om 35000 prov? För att återigen bevisa att lärarna är inkompetenta klantar,  som just i det här fallet inte ens kan följa en eminent mall?  Som så många gånger förr läggs forskning och pengar på sådant som redan är allmänt känt. (Ha, ha.) Och – på sådant som de flesta vet botemedlet för, eller vet att det inte finns något botemedel för. Olyckligtvis är vi människor, även vi lärare, och som sådana är vi alla olika.

Låt oss gå tillbaka till recensionerna! Hur många gånger har du hållit med expertens recension – till fullo? Gå till författaren av texten, han eller hon vet, och finner en njutning i att texten kommer att uppfattas olika beroende på vem du är som läsare och hur dina personliga erfarenheter ser ut.

Vill du ha exakt ”rättvisa”, så räcker det inte ens att en enda person från Skolinspektionen rättar alla Sveriges uppsatser i svenska A eller B (eller Gy11 svenska 1, 2 eller 3). Vi får helt enkelt upphöra med att ha denna typ av prov med längre texter, eftersom de inte kan bedömas likvärdigt. Alternativet är frågor med 1 X 2, eller ja/nej som svarsalternativ.

Eller varför inte köra alla uppsatser i ett datorprogram skapat för ändamålet – och på så vis också låta datorn avgöra alla finesser och nyanser som vi lärare annars kan gå bet på. Datorn bör också producera alla kommentarer som ska vara studenten till hjälp, stöd och uppmuntran.

Slutligen, gör samtliga kurser och tester 100% nätbaserade. För vi är ju verkligen bortrationaliseringsbara – ur alla tänkbara perspektiv. Vi lärare. Som, i det här specialfallet, befanns vara värda att satsas på.

Rädda liv och mätta magar.

Snälla pappersmänniskor, kom ut till oss i verkligheten, så kanske vi hinner lära er något – innan vi mals ner i era kvarnar!

Mild ängspromenad i maj månad

Vårens första clematis

Mille väntar

Ängsmeny: Smörblommor, mandelblom och äppelblom, med inramning av bok och gran

Vildäppelträdet blommar - till kornas fromma

Kastanjen får en sista beundrande blick

Laglig död?

BBC News – Brazil Congress again delays vote on key forest law.

Regnskogsavverkningen i Brasiliens Amazonas har sjunkit på senare år och ligger, enligt artikeln, på lägsta nivån på 22 år. Detta tack vare att man inte ändrat den gamla lagen ( från 1934 ursprungligen) som talar om hur mycket skog man får ta ner. Nu fruktar naturvänner att en lagändring föreslagen av brasilianska kommunistpartiets ledare, Aldo Rebelo, ska röstas igenom och ge generösare regler för de som vill fälla skogen.

Det sätts allt högre press på ekonomisk tillväxt i Brasilien, och fattiga jordbrukare måste få hugga ner skog och odla marken så att de kan komma ur sin fattigdom – vanliga argument som kan låta relevanta. Men, perspektivet är som alltid vinklat – för såväl ekonomisk som kortsiktig vinst.

Omröstningen har skjutits fram en vecka. Om det blir ett ja fruktar naturvårdare och andra miljövänner att avskogningen tar fart igen. Kan vi förvänta oss något annat om vi låter det olagliga bli lagligt? Var finns alla ni penningstinna magnater som planerar nedfrysning av er själva i väntan på framtiden? Vilken värld vill ni vakna upp till?  En lyckligt levande eller en lagligt död?

Från Gaudi till reptiler

Sci-fi ‘gothic’ architecture brought to life – CNN.com.

Computational architecture – vad är det? Jo, design och modeller tillverkade av datorprogram. Michael Hansmeyers pelare ser ut att vara gotiska reptiler från en annan värld. Men, de är tillverkade med hjälp av datorprogram och laser.

Ari Kardasis, en amerikansk forskare i ämnet, menar att den katalanske 1800-talsarkitekten Antoni Gaudi var en föregångsman i konsten. Hans ”wildly Gothic” katedral Sagrada Familia i Barcelona är ett exempel på en sorts digitalt skulpterande redan före datorernas tid.

Det skulle vara mycket  intressant att få se och följa processen från datorn till färdig produkt. Undrar om Hansmeyer tar emot lärlingar?