Back in business – eller nu är det semester!

12 september, 201212 september, 2012 / Leya / 4 kommentarer

Så blev det äntligen en riktigt fin onsdag i skogen. Flera timmar. Mille är tillbaka, vid full vigör, och Totti har gjort sin sista tävling för året. Hur firar man det på bästa sätt? Naturligtvis med obegränsat grävande och lerbad, kottjakter, godisletande och bus. Ivrigt påmuade av en kobligande publik.

Kom nu då! Vad väntar ni på?

Vad hittade du där?

Nä…vi tar varsitt ställe!

Va, sticker du redan?

Vicken fint…

Nu är jag törstig…men vart tog vattnet vägen?

Jag kör på med kotten i alla fall – med eller utan vatten…

…man har ju publik!

Fast, matte säger att det ser ut att bli regn…så vi drar väl…

Cumulus – Höstvisa

9 september, 20129 september, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

Cumulus – Höstvisa – YouTube.

Minnet är märkligt. Plötsligt, i höstkrasslet, dyker en älskad visa upp. En jag inte tänkt på eller hört på många, många år. Höstvisa med Cumulus. Tove Janssons text. Jag måste bara blunda och lyssna – om och om igen. Jag tror jag släcker tidigt ikväll och låter visan sväva i mörkret. Sakta dala ner på täcket och vila på min kudde. Det ska bli så skönt.

På egen hand

8 september, 20128 september, 2012 / Leya / 2 kommentarer

Jag slutade lite tidigare idag och bestämde mig för en tur på alldeles egen hand. Det händer inte många gånger om året… Är det inte hundar så är det annat sällskap jag har. Men, ibland behöver man vara ensam. Med kameran på axeln och förevändningen att se hur långt björnbären kommit gick jag iväg.

Det blev en lite vemodig men vacker vandring. Förr var hösten min tid – en tid för lugn och eftertanke, färg och naturens avskedsfyrverkeri. Numera blir jag lätt sorgsen och dämpad denna årstid. Har du lust att följa med på min promenad i alla fall? Jag lovar att inte vara dyster.

Från skogskanten och ut mot ängarna

Detta år har kreaturen kommit tillbaka till ängarna. Den lille mannen och jag har varit väldigt bekymrade över att de inte varit där på ett tag – i år har vi glatts med kossornas krumsprång.

En av de gamla bokarna

En stor gren på den näst största boken ramlade i en storm för något år sedan. Den ligger kvar och ska inte flyttas. Mitt över stigen ligger den fortfarande.

Längs stigen

Rönnarna har snart tappat både bär och blad. Orange kaskader förgyller ändå en stund för vandraren.

Fläder

Fläderns svarta klasar har blivit kalasade på de flesta. Några gnistrande få finns kvar till hungriga fåglar.

Gärdet mellan ängarna

Det börjar bli varmt och jackan åker av. Jag stannar en stund och sitter vid de fina ekarna mellan gärdena. Väl inne på nästa äng hittar jag lite mer björnbär. Det har dock varit för torrt i höst för att de ska vara riktigt många, stora och saftiga.

Små och torra…

Andra frukter, bär och växter är desto finare…

På väg hemåt igen passerar jag det ljuvliga lilla fågelholksträdet. I den sjunkande solens mjuka strimmor tänker jag på de små som flyttat ut. Kanske de återvänder till samma träd nästa vår? Själv hade jag gärna bott här.

Strax bredvid, några tiotal meter ifrån bara, står ett fantastiskt äppelträd mitt bland björkarna på ängsmarken . Slösande praktfullt – nästan som ett Edens lustgårdsträd i gyllene kvällssol.

Förbjuden frukt? Inte för kor och fåglar!

Nu har jag hittat korna. Eller tvärtom. De tittar som vanligt med blandad nyfikenhet och skepsis på mig. Jag pratar lite förtroligt med dem innan jag ger mig uppför sista backen och hemåt. Hoppas de får gå här uppe i friheten ett bra tag till.

En sprakande vacker höst önskar jag mig nu! Oktober kan vara ett fyrverkeri om vädrets makter vill. Jag vill. Hoppas det räcker!

Egentligen var jag på jakt…

1 september, 2012 / Leya / 2 kommentarer

Venezuela to investigate reports of massacre of Indians by gold miners – CNN.com.

Det finns några få folkslag i Amazonas som fortfarande lever på det gamla sättet och som bevarat sitt språk och sina sedvänjor. De blir hela tiden färre, precis som mångfalden blir mindre och mindre av växter och djur i deras naturliga omgivning.

Det gäller att förstå vad vi går miste om när dessa folkslag inte längre finns ibland oss. De sitter på ovärderlig kunskap om vårt ursprungliga sätt att leva – och vi har inte en chans att få tillbaka det kunnande de besitter.

Nu har brasilianska guldgrävare helt sonika bränt inne en hel by på ett 80-tal personer för att komma åt det guld som förmodligen finns på deras marker/i deras område.

Så, vi offrar inte bara växt- och djurliv för penninghungern, utan människoliv är lika lite värda. Speciellt om det gäller urbefolkning. De är ju inte ”civilicerade” som vi…eller?

Jag blir så vansinnigt trött och besviken. Gång på gång.

Egentligen var jag på jakt efter artikeln i DN om nationella proven, men snubblade på den här. Vad betyder käbblet om NP och rättningen av dem, eller skolverkets/skolinspektionens eviga klankande på oss lärare och vår ”inkompetens” i saken, när världen och människorna så tränger in under skinnet att tårarna rinner?

Råg, korn, havre eller vete

30 augusti, 201231 augusti, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

Som barn cyklade jag varje skoldag förbi åkrar och ängar med böljande säd. Havre var nog det första sädeslag jag lätt kunde känna igen. De små dansande vipporna rörde sig för minsta fläkt. Men övriga sädeslag var lite svårare att skilja åt. Mitt knep var att korn, som ju borde vara endast korn på ett strå, hade de längsta stråna av dem alla. Och vete såg ut som bara korn. Då var det enkelt att placera rågen med mittemellanlängd.

Vetet var aldrig vackrast, för det var det klumpigaste av sädeslagen, tyckte jag.

I går körde jag sakta hemåt i den sköna sensommarsolen och tog en lite mindre väg genom vindstilla jordbruksmark. Jag stannade där det var som mest lugnt, parkerade och steg ur bilen. Stilla. Bara något ensligt rop från en rovfågel dallrade i luften. Solen spelade och skuggorna gled fram över fälten efterhand som molnen seglade förbi mot den andra horisonten.

Vetefälten var förtrollande vackra. När jag steg ut i vägkanten, närmre de fina stråna, knäppte och rasslade syrsor och gräshoppor ganska högljutt iväg genom djungeln. Det var en fin stund. Och doft.

Hösttecken

30 augusti, 201230 augusti, 2012 / Leya / 4 kommentarer

Bedragen

24 augusti, 201224 augusti, 2012 / Leya / 2 kommentarer

Vad tänker du på när du ser dessa bilder?

Gör som Sally – blunda och fundera!

Bland stora och små – cykeltur bland hästar, kor och ekar

22 augusti, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

Stora med sina små – alltid lika underbart. Men, hur många gånger ser du kalvar gå tillsammans med kor och tjurar? Djurhållningen är inte den bästa trots att vi bor i Sverige. Om du en gång hört de små skrika efter sina mammor, så vet du. Att skilja kalven från kon görs redan tidigt – och aldrig ska de ses igen. Men vi människor tjänar pengar på djurens lidande.

En skön tur i riktig natur, där det naturliga får råda, får hjärtat att jubla.

Blåblinka

16 augusti, 201216 augusti, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

Få blommor slår cikorian i skönhet när det gäller färgen. Till min stora förvåning blommade fortfarande några enstaka exemplar längs vägen. Det är bara att njuta.

Cikorian kallas också vägvårda och här i Skåne kallar somliga den för blåblinka. Den himmelsblå färgen, ibland med dragning åt violett, gör blomman till något av en favorit hos mig. Bara den blå bergsvallmon har en lika slående färgton.

Växten är mycket gammal och har odlats både för att bladen kan ätas som sallad och för att roten förr användes som kaffesurrogat. Den ska också vara bra mot bland annat gikt.