Egentligen var jag på jakt…

Venezuela to investigate reports of massacre of Indians by gold miners – CNN.com.

Det finns några få folkslag i Amazonas som fortfarande lever på det gamla sättet och som bevarat sitt språk och sina sedvänjor. De blir hela tiden färre, precis som mångfalden blir mindre och mindre av växter och djur i deras naturliga omgivning.

Det gäller att förstå vad vi går miste om när dessa folkslag inte längre finns ibland oss. De sitter på ovärderlig kunskap om vårt ursprungliga sätt att leva – och vi har inte en chans att få tillbaka det kunnande de besitter.

Nu har brasilianska guldgrävare helt sonika bränt inne en hel by på ett 80-tal personer för att komma åt det guld som förmodligen finns på deras marker/i deras område.

Så, vi offrar inte bara växt- och djurliv för penninghungern, utan människoliv är lika lite värda. Speciellt om det gäller urbefolkning. De är ju inte ”civilicerade” som vi…eller?

Jag blir så vansinnigt trött och besviken. Gång på gång.

Egentligen var jag på jakt efter artikeln i DN om nationella proven, men snubblade på den här. Vad betyder käbblet om NP och rättningen av dem, eller skolverkets/skolinspektionens eviga klankande på oss lärare och vår ”inkompetens” i saken, när världen och människorna så tränger in under skinnet att tårarna rinner?

Råg, korn, havre eller vete

Som barn cyklade jag varje skoldag förbi åkrar och ängar med böljande säd. Havre var nog det första sädeslag jag lätt kunde känna igen. De små dansande vipporna rörde sig för minsta fläkt. Men övriga sädeslag var lite svårare att skilja åt. Mitt knep var att korn, som ju borde vara endast korn på ett strå, hade de längsta stråna av dem alla. Och vete såg ut som bara korn. Då var det enkelt att placera rågen med mittemellanlängd.

Vetet var aldrig vackrast, för det var det klumpigaste av sädeslagen, tyckte jag.

I går körde jag sakta hemåt i den sköna sensommarsolen och tog en lite mindre väg genom vindstilla jordbruksmark. Jag stannade där det var som mest lugnt, parkerade och steg ur bilen. Stilla. Bara något ensligt rop från en rovfågel dallrade i luften. Solen spelade och skuggorna gled fram över fälten efterhand som molnen seglade förbi mot den andra horisonten.

Vetefälten var förtrollande vackra. När jag steg ut i vägkanten, närmre de fina stråna, knäppte och rasslade syrsor och gräshoppor ganska högljutt iväg genom djungeln. Det var en fin stund. Och doft.

Bland stora och små – cykeltur bland hästar, kor och ekar

Stora med sina små – alltid lika underbart. Men, hur många gånger ser du kalvar gå tillsammans med kor och tjurar? Djurhållningen är inte den bästa trots att vi bor i Sverige. Om du en gång hört de små skrika efter sina mammor, så vet du. Att skilja kalven från kon görs redan tidigt – och aldrig ska de ses igen. Men vi människor tjänar pengar på djurens lidande.

En skön tur i riktig natur, där det naturliga får råda, får hjärtat att jubla.

Blåblinka

Få blommor slår cikorian i skönhet när det gäller färgen. Till min stora förvåning blommade fortfarande några enstaka exemplar längs vägen. Det är bara att njuta.

Cikorian kallas också vägvårda och här i Skåne kallar somliga den för blåblinka. Den himmelsblå färgen, ibland med dragning åt violett, gör blomman till något av en favorit hos mig. Bara den blå bergsvallmon har en lika slående färgton.

Växten är mycket gammal och har odlats både för att bladen kan ätas som sallad och för att roten förr användes som kaffesurrogat. Den ska också  vara bra mot bland annat gikt.

Stilla

Sista kvällen i sommarhuset blev precis så underbar som en sommarkväll ska vara.

Jag gick sakta längs stranden och bryggorna och allt var stilla.

Ljudet färdades fjäderlätt över vattnet med osynliga vindar. Männens röster från båtarna lät tydliga och nära.

Stranden tom och ödslig, men spåren av en dag i sanden hade inte suddats ut.

Nästan framme vid udden var också männen i båtarna borta. Inte ens måsarnas röster dröjde kvar.

Det fantastiska ljuset mot mörk himmel klingade av och motvilligt drog jag mig hemåt. En fin kväll.

Trädgårdsmästaren och björnbären

Mmm, man tar sig väl en smakbit…

Ett par tre stycken slank ner innan jag upptäckte…

…att aj, vad de stacks! Här uppe går jag i alla fall säker!

Dis på Lindö naturreservat

På Lindö finns mycket sjöfågel, men också fantastiskt vacker natur. Det är gott att vandra ensam med öppna sinnen och kameran över axeln. Vädret denna dag var inte det bästa, men bättre erbjudande från vädergudarna verkade inte vara att vänta. Så… en liten aning om vad ett besök kan innebära tittar ändå fram genom diset.

Vi som inte cyklar…

…lever badliv och har semester. Badlivet är för övrigt ganska skralt i den här familjen – åtminstone om man jämför med oss två, Mille och mig. Själv är jag ingen badkruka direkt, inte alls som de tvåbenta, men jag är väl i kanske tio minuter per dag. Om det är varmt, vill säga. Den varan har det ju inte varit för mycket av den här sommaren precis…

Mille är en helt annan sak, han spelar i en egen division här. Om det hade gällt OS i badande så hade han vunnit guldmedalj!

Om du är nyfiken får du gärna hänga med en sväng i VÅRT sommarliv i Blekinge!