Nature

Mitt Blekinge – på cykel mot havet

/ Leya / 2 kommentarer

Den sista riktigt soliga dagen tar jag cykeln och drar mot en liten halvö med havet på båda sidor om. Här betar korna fortfarande inne bland röda stugor och hus och de gamla grindarna gör att jag får sitta av och sitta upp mellan varven. Ingen grindslant här dock… De som bor i husen har numera vuxna barn och barnbarnen verkar inte vara på besök denna fridfulla dag.

Hoppas du har tid att följa med igen!

Renfanan står i sin soligaste blom längs vägen
Nysörten pryder vägrenen längs gärdena
Nu går färden längs en liten kostig och vi följer den – sida vid sida – min gamle vän och jag
Överallt små röda stugor. Till synes byggda för lilliputtar
Kaprifolen sprätter ut sina spröt över stigen, men låter inte doften sväva förrän i skymningen
I sista svängen före den lilla hamnen skymtar havet
Vi sätter oss en stund på bryggan och bara lyssnar till måsar och svall
Björnbär blir det i år… om solen är givmild nu i augusti
Den allra, allra minsta stugan är inte högre än hobbitarnas hem
Hoppa av igen – grindstugan
Höstanemonen minner om vad som väntar – men skön är hon!
Nästan hemma. Jag njuter utsikten över ”hästviken”. Här delar hästar och gäss på stranden hela sommaren
Bakom den stora sälgen vilar jordkällaren. Spindlar och kalla drycker döljer sig här…Gott efter dagens fina tur – dryckerna alltså.

Mitt Blekinge – på cykel mot skymningen

/ Leya / 2 kommentarer

Cykelturer i kvällningen är sköna. Ljuset är milt och fint och syrsornas sång rogivande. I sommarhuset har vi några gamla trotjänare, cyklar från gamla släktingar och loppis. Varje år tycker vi med en mun att ”Varför görs inga sådana här cyklar mer? De är mycket skönare att cykla på än de modeller vi har nu.” Och visst är det så. Inga växlar som spökar, breda, sköna sadlar och ett frihjul som gör skäl för namnet. Ja, varför?

Att cykla på de små landsvägarna och upptäcka nya ängar, nya stugor, nya vyer är gott, men att minnas och känna igen är ännu mer underbart. Det rör vid de innersta strängarna och befäster din känsla av att höra hemma. Följ med på en nostalgitur i det vackra Blekinge!

Längs den lilla grusvägen ligger de små förvaringsstugorna – vad som nu förvaras i dem…
Vackra stenmurar kantar ofta betesmarken
En bit längre fram syns ytterligare en mindre byggnad som tillhör det stora godset
En bakåtblick – härifrån kom jag
Välrestaurerat nu – för något år sedan på väg att förfalla
Mittemot ligger den här fina längan, på vilken gaveln skymtades tidigare
Annorlunda vy när hela bågvalvet syns!
En liten avstickare in mot ängarna fyller mina näsborrar med en dallrande doft av kamomill – en av barndomens älsklingsdofter
Vila igen
Doftspåren blir än mer synliga
På fälten samlas gässen och syrsorna spelar allt högre
Nästan hemma igen möter jag en vacker Bengal vid namn Khian
Åskan drar allt närmre medan jag parkerar min trotjänare och stiger in i stugan – nöjd efter en skön kväll

En sista glimt

/ Leya / 2 kommentarer

 

Så tänker sommaren sända en, kanske sista, glimt av vad som kunde ha varit. Om det hade blivit någon sommar, det vill säga. SMHI säger fint idag under några timmar. Ta tillvara.

Lite bitter låter jag allt… Jag är tacksam för det vi fick, men många som jobbat hårt och mycket hela året hade nog behövt lite mera av den varma och läkande solen. Och alla blommor och djur. Fjärilar, bin och humlor till exempel, har visat sig på riktigt först de senaste veckorna. Och alla blommor, ja, inte blev det någon prunkande trädgård i år. Vi får hoppas på nästa sommar!

Kort sammanfattning så långt

/ Leya / 4 kommentarer

Redan för några veckor sedan tappade jag greppet om millimetrarna. Det började med ett idogt tvättande, med den fräscha baktanken att allt ju luktar så gott när det soltorkat i den lätta sommarbrisen – Ute. Det är liksom en del av poängen med sommaren det där. Återskapandet av dofter man så tydligt minns från barndomen. Nyslaget hö och soltvättade lakan. Dessa två aktörer är mer än statister i min årliga sommardröm.

I början kontrakterade jag inte ens SMHI – det var ju sommar! Efter ett antal misslyckade försök att rycka ut mellan skurarna för att rädda vad som räddas kunde fick jag trots allt upp en viss teknik. När ungefär en vecka gått hade jag lagt upp en hyfsad intervallträning efter sagda skurschema och lyckats få en del torrt. Sen drog det ut på tiden. Med regnet alltså. Det föll och det föll – och i takt med millimetrarna föll mitt humör. Några grader på skalan för varje dag.

Tänk positivt. Nu hade jag ett nyttigt träningsschema och jag hade tänkt skarpt på hur stärkande det var för grödorna  med allt regn och hur billigt det skulle bli för bönderna att slippa bevattningsoket. Och bra för tokiga grannar som årligen vattnar gräsmattor så vattningsförbud inträder för hela kommunen framåt mitten av juli. Jag försöker verkligen tänka positivt.

Men, morgonrundan bland trädgårdens blommor börjar alltmer likna en kryssning mellan sorgliga hängpelargoner och perenn förtvivlan. Vattenkannan tittar skamset fram bakom garagedörren och på tidigare så optimistiska barfötter hängs både tofflor och stövlar. Kanske inte samtidigt, men ändå…

Inte ens hundarna vill gå ut i det här hundvädret. Koppel på – koppel av. Om de någon gång går med ut så står Mille och fiskar tankspritt i en pöl medan Totti släpper fram sitt latenta kattjag medelst höga knälyft för att undkomma vätan.

Nej, i dag har jag sett mig föranledd att genomföra projekt ”Rädda Mårbacka” och via facebook hittat den här sommarens våta dröm – klackade simfötter. Tänk positivt.

På god fot med Sommaren 2012…

Inspiration

/ Leya / 4 kommentarer

Ja, var får man den ifrån denna regniga sommar? Barcelona kanske. Att tänka tillbaka på värmen, den sköna konsten och människor från alla världens hörn. Den fantastiska arkitekturen, den goda maten och ljumma kvällars långsamma promenader. Får jag bjuda på några enkla shots? Vilka du än väljer kan det inte bli fel – du är i Barcelona!

Joan Miró

Gaudí förstås

Hundar naturligtvis

Marknad

På väg till stranden

Kanske du känner för det här…

…eller det här…

…eller en lugnare avslutning på kvällen

Teenager gives world leaders her vision for the future

/ Leya / 2 kommentarer

”We hear the phrase ‘Save Our Planet’ a lot. The truth is, planet Earth will survive. It’s the human race that won’t survive. Humans cannot adapt quickly enough to a changing climate.”

viaTeenager gives world leaders her vision for the future – CNN.com.

En ung kvinnas ord till ledarna för toppmötet i Rio nästa vecka. Brittany Trilford och andra unga tävlade om chansen att i ett tvåminuters tal visa på den framtid de ville se för världen. Brittany, från Wellington, Nya Zeeland, vann tävlingen och får säga sitt inför alla de stora. Citatet ovan är dock taget ur inledningstalet från en av hennes medtävlare, Annie, från Storbritannien. Det säger en del om ungdomarnas perspektiv på problemen.

Rio +20 Earth Summit startar nästa vecka och många av världens ledare kommer att närvara. Det är 20 år sedan detta möte hölls i Rio senast, därav titeln. Så, hur och när ska världens miljöproblem lösas – den här gången? Risken är väl att mötet blir ett nytt misslyckande i den vägen.

Att jag överhuvudtaget spetsade ögon och öron för press i ämnet beror på denna unga kvinna. Att hon kommer från Nya Zeeland förvånar mig inte – detta fantastiska land där alla människor vi mötte var ytterst miljömedvetna och jobbade konsekvent och målmedvetet i vardagen för sin natur och sitt land.

Läs Brittanys konstruktiva tankar om hur vi måste arbeta mot en mer hållbar värld och om hur mycket tro på framtiden många unga trots allt har! Det gäller bara att förändra oss i grunden – tänka och handla utifrån andra perspektiv. Lyssna på varandra och samarbeta unga och gamla genom att utnyttja de ungas fräscha tänk och de äldres erfarenhet. Tänk bara bort det lilla ordet bara. Det är bara ett ord.

Vi hoppas på fler spetsade ögon och öron nästa vecka – Lycka till, Brittany!

En bok är en bok är en bok

/ Leya / 2 kommentarer

Ambitiöst bokprojekt kan läggas ner – DN.SE.

Nationalnyckeln köps in på vår skola och är ett fantastiskt fint projekt. Nu ser det ut att kanske läggas ner – många år och många verk före det enligt planerna skulle avslutas.

Synd. Om det nu bara är pengar det handlar om, så verkar en övergång till digital utgivning inte innebära några besparingar alls. Vän av böcker och papperskänsla som jag är – det kan aldrig bli detsamma med digitala verk! Dessutom är tanken att denna samlade vetenskapliga kunskap ska förmedlas till gemene man – men alla har faktiskt inte en dator.

Jag vill citera Kajsa Glemhorn, projektledare för Malaisefälleprojektet, den stora insektsinventeringen som gjorts inom Svenska artprojektet:

Jag har många internationella forskarkollegor som blir helt lyriska när de får se de här böckerna, det finns en sådan stolthet i att Sverige som Linnés hemland kan göra det här. Vi är skyldiga att göra det.

Som sagt. Vad ska stoppa projektet om det inte är pengar som är haken?

Ekens landskap

/ Leya / 4 kommentarer

En av hagens ekar i kvällsljuset

Eken är Blekinges landskapsträd och här finns många ståtliga exemplar. I närheten av sommarhuset växer flera vackra ekar. De blir naturligtvis finast som solitärer, men om jag tar mig fram per cykel eller till fots ser jag dem ta för sig och breda ut sina stora kronor en bit in i skogen också.

Rumskullaeken i Norra Kvill i Småland är Sveriges äldsta ek med sina ca 1000 år på nacken och den mäter ca 14 meter i omkrets. Därmed är den förmodligen också Europas största ek – i omkrets räknat. Christel Kvant skriver i sin fantastiskt fina bok, Trädets tid, om denne bedagade åldring, att när Kvilleken började växa var det vikingatid i Sverige. En svindlande tanke. Eken var en värdefull gemensam tillgång i bondesamhället, eftersom svinen strövade fritt och åt sig feta av ollonen. Det krävdes ett beslut av hela byn innan man fick lov att fälla en ek på gemensam mark.

Men, Gustav Vasa ville använda ekarna som fartygsvirke till sin krigsflotta och bestämde att alla ekar tillhörde kronan. Därmed fick han också ensamrätt att fälla dem. Många ekar föll för detta ändamål, men kanske fick Kvilleken stå kvar för att den inte var så hög och rak och ståtlig – den dög kanske helt enkelt inte till fartygsvirke. Redan på 1700-talet var dock denna ek märkvärdig, uråldrig och ihålig. I gamla skrifter berättas att 8 personer kunde stå inuti eken och att bönderna på bostället använde den som redskapsskjul.

Underligt är att tänka på runstenar och gamla kyrkor – av oss människor tillverkade, nästan oförstörbara – och att Kvilleken har levt all denna tid och lever än idag. Inför en sådan urkraft är jag tacksam över min stund på jorden.