Vintage train

31 januari, 201231 januari, 2012 / Leya / 2 kommentarer

En härlig dag med tåg. Vi åkte med Kingston Flyer, ett gammalt ånglok med väl bevarade och pietetsfullt upprustade vagnar. Riktiga entusiaster jobbade ideellt här och vi passagerare både såg och hörde glöden i deras engagemang.

Det blev en fin resa på någon timme. Folk gick ur sina bilar vid alla korsande vägar, vinkade och skrattade. Lokföraren pratade stolt om att han faktiskt nu fått köra det här berömda tåget – en riktig klenod.

The Kingston Flyer

Barn älskade att se tåget fara förbi, och lokföraren lät glatt visslan gå varje gång. Den här lille killen hade väntat en stund – och fick sin belöning.

En lite morgontrött vinkning - vi vinkade förstås tillbaka

Vid slutstationen fick vi vänta en halvtimme när loket skulle köras runt och haka på vagnarna från andra hållet.

Restaurangvagnen

Inredningen var otroligt välbevarad. Det var ett sant nöje att titta runt och bara njuta.

Välputsat trä och ornamenterade tak

Orientexpressenkänsla infann sig i flera vagnar. Inte minst när vi hittade denna koffert.

Kvarglömd?

Tågmänniskornas äkta tågkänsla och passagerarnas oförställda förtjusning förhöjde verkligen upplevelsen. Ångvisslan och röken gjorde inte saken sämre.

Här var det äkta vara!

Vem kan motstå meerkats?

29 januari, 201229 januari, 2012 / Leya / 5 kommentarer

Djur är en ständig källa till glädje, och några av dem går absolut rakt in i mitt innersta. Naturligtvis gäller detta de flesta av djurrikets små, men det finns ett litet afrikanskt däggdjur som i alla åldrar alldeles stulit mitt hjärta. Jag kan knappt slita mig från dem när jag väl funnit dem… Kanske beror det på rörelsemönstret, kanske på den allmänt fräcka och nyfikna uppsynen, kanske på den människolika, upprätta spaningsställningen – eller varför inte på alltihop?

Vem där?

Det handlar om surikater! Det latinska namnet stämmer med svenskans, men engelskans ”meerkat” känns onekligen som ett betydligt mer träffande namn. Naturligtvis är surikaten/the meerkat inte alls av kattsläktet. Istället tror man att namnet kommer från sanskrits markaţa मर्कट = ”monkey”, och att holländarna lånat det och satt namnet på fel djur. ”Meerkat” är alltså ett lånord från Afrikaans och holländska för ”lake cat”.

Surikater, Auckland zoo

Att se dem busa och fara så stickor och strån ryker får ofelbart mitt humör att stiga flera grader. Underhållning i den högre skolan! Alla som haft egna kattungar ler igenkännande åt alla fula tricks och smyglekar.

En plats i solen

Naturligtvis går det bra att lata sig också mellan varven. Men…jag ser dig nog… Snart kvickt på språng igen!

Mera bus!

Men oftast på spaning

Vem kan motstå oss?

Datorprogrammet och jag kan inte komma överens idag. Det verkar som om ni får stå ut med att den första delen av texten bara inte vill bli annat än kursiv.

Sista tåget

27 januari, 201228 januari, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

Galenskaper tillhör livets nödtorft. En vanlig promenad på en vanlig gata i en vanlig stad kan gå loss rejält på associationerna. Se bara vad som hände mig…

Uppgraderade renar - pontonplanet tar tomtarna torrskodda hem

Jag blir stående och spanar en stund extra. Framåt gatan tittar några juldekorationer fram ur en blommande buske.

Det som göms i snö...

Många går i kyrkan på julen. Just i den här firar rationaliseringstankarna nya triumfer och besparingarna når nya höjder.

Du vet vart du ska gå...

Vid varje vägkorsning finner du en fin liten målning som påminner dig om livets bräcklighet.

Kloka råd och anvisningar på din väg

Förhoppningsvis blir du också påmind om dina svagheter som människa – men det är inte säkert att det hjälper när strupen är av sandpapperskvalitet…

Du vet när du närmar dig slutet...

...åtminstone efter pubrundan

När skyltar och affischer börjar se dig med andra ögon och till och med talar till dig…då är det klokt att dra hemåt.

Vem är du och vem är jag?

Men, när du är så trött att du bara vill däcka i en skön säng och sova, då är kvällen redan på väg mot natt. En sista koll på klockan och – du inser att sista tåget har gått för längesen.

Det är ungefär som hemma. Bara att sätta sig ner och tålmodigt vänta på nästa.

Wonderful Wellington

26 januari, 201226 januari, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

Wellington

Wellington – huvudstaden. ”Blåshålet”, varnades vi för. Alltid vindar och ofta dåligt väder skulle det vara. Profetiorna kom på skam direkt, för vi hade underbara sommardagar med fantastiska promenader i en vänlig och arkitektoniskt överraskande stad.

Queen´s Wharf

Vårt vandrarhem låg nära Queen´s Wharf med härligt fräsch arkitektur. Första vandringen utanför portarna gav mersmak, så det blev många och långa promenader.

Inspirerande - båtar!

Konstverk vid vattnet

Stockholm skryter med bad och fiske mitt i huvudstaden…här får de konkurrens! Kristallklart vatten i hamnen, bad precis vid nationalmuseet Te Papa och vågade trampolinhopp.

På tillbakavägen gick vi en bit längre inåt stadskärnan och njöt av broar, byggnader och konstverk. Helt enkelt högtidsstunder för såväl öga som kamera.

Bro över motorvägen - fult blir vackert

Hyllning till rugbylaget All Blacks - silver fern i form av en gigantisk silverboll

Och så förstås en tur till botaniska trädgården…Inne i det gigantiska växthuset finns en stor damm med de vackraste lotusblommor – alla kulörer.

Lotus

Vartill man använder en varm källa

24 januari, 201225 januari, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

Varma källor har alltid fascinerat mig. Från mitt första möte med Islands fantastiska naturbad och sprutande gejsrar uppe i norr till Nya Zeelands puttrande lerpölar långt i söder. Äger du en varm källa så äger du mycket. Vi tar en rundtur genom några speciella användningsområden.

Det första man tänker på är kanske att bada i de mineralrika källorna. Den vanligaste temperaturen för badkällor är 38, 39, 40 och 41 grader.

Tvagningsstenar ligger på murkanten

För den trötte vandraren finns det källor för enbart fotbad. Den här vilade vi fötterna i efter en promenad i en helt vanlig stadspark.

Mer än tio minuter gick det inte att sitta här - då stack det i fötterna

Maorierna använder fortfarande sina outdoor kitchens – trots att de har fullt utrustade, moderna kök i sina bostäder. För att de ska använda sitt moderna inomhuskök krävs det full storm och regn! Maten sänks ner i en stor pool med 99 gradigt vatten…

Matpool, Rotorua

…eller också ångkokas den i små gropar med trälock. Köttet underst och grönsakerna överst. Mycket saftigt – ingen disk!

Ångkokning av mat, Rotorua

”To get this, you will have to marry one of our people!” Vår guide, Waimaria, var en helt underbar maorikvinna. Hon kunde konsten att berätta – både om traditioner och om sitt stolta folk.

En stor turistattraktion är gejsrarna. Den största är Pohutu Geyser, som regelbundet skickar sina kaskader något 30-tal meter upp – helt utan hjälp. Ingen såpa här inte. Waimaria poängterade mjukt att på naturen väntar man. Vi människor kan ändå inget annat göra.

Pohutu Geyser

Naturligtvis utvinner man också ren energi i stor skala. Vi besåg ett gigantiskt värmekraftverk, ett av de största – om inte det allra största – i världen.

Ren energi!

För maorierna betyder de varma källorna också historia och tradition. Vattnet har fortfarande en läkande och helande kraft.

Maori, historia och tradition

I krig med svårt sårade i strid kunde man helt enkelt utverka vapenvila för att hövdingar och stora krigare från båda sidor skulle få bada i dessa varma källor. Mineralerna hjälpte till att läka såren fortare och bättre.

Läkande källor

Man kan också bara njuta av skönheten i dessa naturens kraftfulla underverk. Det har man säkert gjort i alla tider.

Rotorua

Gejserområdet, Rotorua

Mudpool, Rotorua

Makalöst miljötänk

23 januari, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

Mera Nya Zeeland…land of the silver fern, landet som aldrig slutar fascinera. Ett så naturälskande och miljöengagerat folk har jag aldrig tidigare haft förmånen att få göra bekantskap med. Särskilt på Nordön genomsyrar denna inställning precis allt. Här följer bara några exempel. Vem har sagt att nyttig reklam inte kan vara vacker?

Nåja, kanske inte så vacker, men...

... vackrare...

...vackrast!

Konstnärlig tanke och utformning in i minsta detalj

Vandrarhemmen är mönster av miljötänk och vänliga uppmaningar. YHA kan verkligen rekommenderas även om du inte åker som backpacker. Vi flyttade ofta och åkte runt båda öarna, men om vi bodde på YHA visste vi att både standard och organisation var bra.

Många vandrarhem kryddar sina erbjudanden

Anslagstavlan är vägvisande

Långt bättre sopsortering än i en del kommuner i Sverige...

Många härliga människor möter man när man reser runt som vi gjorde. Många inflyttade från andra länder fick svara på mina frågor om varför man flyttat just hit. Nästan varje gång blev svaret att vi i västerlandet vet att förstöra våra liv – på Nya Zeeland vet man att ta vara på det och att leva det fullt ut.

Ha ett gott liv, helt enkelt!

Maori waka – ett konstverk

22 januari, 201223 januari, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

De gigantiska kauriträden användes främst till båtbyggen, och maoriernas krigskanoter – waka – bestod oftast av en enda urholkad kauristam.

I Waitangi, på Nordön, den 6 februari 1840 föddes den nya nationen, Nya Zeeland, när ett fördrag skrevs under av 45 maorihövdingar och representanter för den engelska kronan. Förutom att slå fast landet såsom land, garanterade detta fördrag också maorierna och engelsmännen lika rättigheter.

Till 100-årsjubiléet av landets födelse byggdes världens största krigskanot – 35 meter lång och plats för 76 paddlare. 130 krigare skulle den kunna ta. Naturligtvis byggdes den av omsorgsfullt utvalda kauriträd.

Bilder från kanotbygget

Ngatokimatawhaorua

Kanoten bär samma namn som den kanot som den polynesiske upptäcktsresanden Kupe färdades i när han upptäckte Nya Zeeland för så länge sedan som (tror man) 950 e.Kr.

Den vackert arbetade fören

I samma båthus som skyddar den stora krigskanoten förvaras också stubben från det stora kauriträd som bistod med för och akter till kanoten. Till hela bygget använde man tre kauriträd.

Skogens Fader

21 januari, 201222 januari, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

Kauriträden är ikoner för alla nya zeeländare och en Taonga – en stor skatt – för maorierna. Kauri tillhör de största träden i världen och kan bli upp till 6 meter eller mer i diameter. Ofta är det kanske 18 meter till första grenen på den släta, raka stammen. Maorierna byggde sina krigskanoter av stammarna, vilka kunde ta 100 krigare. Och då var kanoten alltså byggd av en enda stam.

Kauris täckte från början stora delar av Nya Zeeland, men finns nu bara kvar längst upp i norr. De är fredade för avverkning, men har drabbats av kauri dieback, en svampliknande sjukdom som kan angripa och döda det största träd. När vi gick in i området fick vi noggrant decinficera våra skor och vi ombads att hålla oss på de anlagda träspänger som fanns. Trädens rötter är också mycket känsliga, vilket är ytterligare en anledning att hålla oss på broarna.

Vandringen till de största träden tog ganska lång tid. Inte för att det var lång väg, utan för att det delvis var vägen som var målet – här stämde verkligen det gamla talesättet.

Subtropisk regnskog med trädormbunkar. Mamaku.

Artrikedomen är stor, inte minst av ormbunkar. Mamaku blir närmare 20 meter hög och tillhör tveklöst de vackraste av dem alla. Silver tree fern, med silvervit undersida, har blivit Nya Zeelands nationalemblem. Andra arter som förekommer rikligt är Whe och Wheki.

Långsamt går jag stigen fram mot de stora kaurijättarna. Den subtropiska regnskogen är min värld. Ljuden, dofterna, de magnifika växter och djur som lever här rör vid mitt innersta.

Från marknivå...

...och upp till the canopy - regnskogens tak

På skyddande träspänger mot kauriträden

Först kom vi till ”De fyra systrarna”. Fyra stora kauriträd som växer mycket tätt tillsammans. De är så höga att du inte ens kan skymta deras kronor däruppe . Bara att gå runt stammar och rötter är oerhört imponerande.

De fyra systrarna

Det är ganska mörkt inne i regnskogen, och kauriträdens bark är blåaktig med röda märken. Stammen är ganska slät, men har vackra små lavar och andra växter som i sin tur lever och växer på dem.

Kauristam

Nu närmade vi oss de verkliga jättarna, de som är 1000-2000 år gamla. Det kändes i hela kroppen. Långt innan jag kommit fram, redan när jag läste om dem, hade jag starkt gripits av dessa uråldriga väsen.

Tane Mahuta

Vördnad fyller mig till bredden inför honom, skogens herre, men jag vet också att en ännu mer vördnadsbjudande jätte väntar oss längre fram – skogens fader.

Inne i regnskogens dunkel begrundade var och en av oss mötet med den högste av dem alla – Tane Mahuta – medan vi tysta vandrade vidare framåt mot – ja – hur skulle han möta oss? Den vackraste av dem alla skulle han vara, så stod det om honom, Te Matua Ngahere. Ett lugn sänkte sig över oss när det långt borta syntes en ljusning mellan träden. Jag ville inte gå fortare, jag ville dra ut på längtan och väntan, dra ut på mötet med den vördnadsvärde. Bara en svag krökning i spängerna, och så….

Te Matua Ngahere

Levande i skogens alla ljud stod han där. Vi människor var alla tysta, vi få som var där. Bara tysta och höll om varandra. Sakta gick vi fram till kanten av spängerna.

Te Matua Ngahere - Skogens Fader

Lonely Dog

20 januari, 201223 juni, 2014 / Leya / 5 kommentarer

I Aucklands hamnkvarter finns ett litet galleri som är något alldeles extra. Från att ha varit en figur skapad för familjens barn, blev han till både serie, målningar och bronsstatyer. Ja, en helt enkelt charmerande personlighet. Möt Lonely Dog!