Travel

Land of the long white cloud

/ Leya / 3 kommentarer

Moln, vin och får

Så har jag lämnat Nya Zeeland, men mitt hjärta lämnar det aldrig. Maorierna kallar landet för ”Land of the long white cloud”. Jag ska försöka visa lite av vad namnet kan innebära.

Formation över fälten

Naturfolk kommer alltid att veta mer än vi om naturen och dess hemligheter. Vi andra har kommit så långt bort från verkligheten att vi har tappat den känsla och kontakt som vi en gång fötts med. Somliga, lyckliga, har kvar en del av den närheten och kan fortfarande förstå det ursprungliga språket.

Någon målar med stora penseldrag

Det går mot kväll

Nu är det sent, och sista bilden är också tagen ganska sent på kvällen. Som alla kvällar där, var det lugnt och varmt. Bara fåglarnas rop i natten.

Sent lägger molnen sig till ro bortom bergen

 

Fiordland National Park och katamaran mot Tasmanska havet

/ Leya / 3 kommentarer

En av resans höjdpunkter är utan tvekan vägen till Milford Sound och båtturen på fjorden. Vägen dit är 14 mil genom mycket varierad natur: Sydbokskog, subtropisk regnskog och alpin terräng. Fjorden är 16 kilometer lång och 265 meter djup. Jag visste att den skulle vara minst lika vacker som de norska fjordarna, och – här får de nog se sig slagna. Bland annat när det gäller djurliv och växtlighet i omgivande terräng. Det mest berömda berget här är Mitre Peak med sina 1692 meter. Ena väggen går ner i en dal och den andra stupar brant ner i fjorden.

Mitre Peak, Milford Sound

Milford Sound, Fiordland, Nya Zeeland

Bowen Falls störtar 160 meter ner direkt på din högra sida när båtfärden startar. Fallet ar Nya Zeelands högsta. Djurlivet i fjorden är mycket rikt och varierat, och härligast var att se pälssälar sola sig på klipporna och delfiner hoppa kring båten. Det regnar kolossalt mycket här – närmare bestämt 8 meter om året. Det betyder att det regnar ca varannan dag om man slår ut det över året. 2-3 meter sötvatten ligger ovanpa saltvattnet, vilket ger förutsättningar för ett helt unikt djurliv.

Bowen Falls, Milford Sound

Milford Sound, Nya Zeeland

Hemvägen gick över Sydalpernas branta vägar, genom snöklädda pass och trolska sydbokskogar. Vi hade turen att få se två exemplar av Kea, den snölevande papegojan, men fick tyvärr ingen bild på dem. Alla som läst Tolkiens Sagan om Ringen eller sett filmerna, kan känna Enternas närvaro i skogarna vid lake Gunn.  Och ingenstans smakar naturligtvis vattnet så gott som i glaciärernas brusande smältvattenfloder.

Fiordland National Park, Nya Zeeland

Ett bortskämt Gott Nytt År!

/ Leya / 1 kommentar

Alldeles oväntat har vi en värdfamilj som är något utöver det vanliga. Vi har egna rum med bad och vi har uteplats med makalös vy över bergen och bortom…Solvärmd pool och home made cookies. Ett glas till maten och bigarråer till efterrätt. Emma läser sagor för lilla barnbarnet här, och vi blev alla bjudna på en ångbåtsfärd med barbecue på en ö med truly English paviljong. Ett hav av rosor, vaniljfärgade liljor och blodröda pompomdahlior tog emot oss på ön.

Är detta sant? Ja, vilken Nyårsafton! I morgon är vi tillbaka till vandrarhemmens torftiga utbud igen…

Gott Nytt År!

Rosor, pingviner – och två glaciärer

/ Leya / 1 kommentar

Från Lambton Quay kan man ta cable car upp till Wellington Botanic Garden (1868, 25 ha). Man besöker gärna Lady Norwood Rosegarden (1953), som är en dröm av 106 formella rosenrabatter – och mer därtill. Här samsas gamla favoriter och spännande nykomlingar, men tyvärr är en del utan namnskylt. En vandring här är en njutning för alla sinnen, och resten av promenaden ner till stadens brus går i ett drömskt och stilla rus.

Eyepaint

DSC_1028_xl

Blue Moon

DSC_1027_xl

Namnlös skönhet

Marine Drive räknas som en av Nya Zeelands vackraste kustvägar. Från Oriental Bay in och ut ur flikiga vikar längs den yttre kusten mot Cooks sund och tillbaka till stadskärnan igen tar det några timmar – men det är väl spenderad tid. Man passerar bland annat Miramar, där Peter Jackson och filmteamet har sina studios. Filmatiseringen av J.R.R. Tolkiens trilogi Sagan om Ringen och senare King Kong har befäst begreppet ”Welliwood” om Wellington. Filmindustrin har vuxit sig mycket stor här, och aktuellt är just nu  inspelningen av The Hobbit. Vi fick för övrigt besöka Hobbiton med alla inspelningsdetaljer kvar. Bilder visas för hugade när jag kommit hem…

Längs Marine Drive, Wellington

Wellington Airport ligger också längs vägen, en golfbana samt Wellington Zoo. Det naturliga djurlivet är härligt påtagligt. I vikar som till exempel Lyall Bay leker delfiner väl synliga från stranden, och i Breaker Bay möts man av skylten ”Slow Down! Penguins Crossing” Dvärgpingviner kan ses gå över vägen för att vandra vidare in under lämpligt hus och häcka där. Vi hade dock inte turen att få se några den här dagen. (En snabb tanke skänks åt alla sverigeturister som hoppas få se älg…)Däremot skymtade vi Sydöns snöklädda berg tvärsöver sundet.

Inga dvärgpingviner idag…

Interislander tar oss till Sydön för att köra vidare mot glaciärerna och Fiordland. Här möts man av ett helt annat landskap. Från charmiga Picton och söderut längs västkusten  och Southern Alps är scenerierna fantastiska. Långa sandstränder med rullande blågröna vågor – och inte en människa syns till. Regnskogens trädormbunkar och cabbage trees går ända ner till stranden. Om morgonen vaknar vi till koltrastsång, tui och bellbirds. På vandringarna svingar sig fantails som fullfjädrade akrobater i trädkronorna. Omöjliga att fånga på bild…

En av alla ormbunksarter i den fantastiska regnskogen

”Land of ferns”. Inte för inte benämns Nya Zeeland så. Otaliga arter växer bara längs vägen, och väl inne i regnskogen kan du inte räkna dem alla. En av de vackraste ändå är den största trädormbunken som kan bli 20 meter hög. Silver fern är en symbol för landet precis som kiwifågeln. Överallt flyger den på fanan för rugbylaget All Blacks.

Mount Cook är landets högsta berg, nästan 3800 meter över havet. I Westland National Park ligger 19 toppar över 3000 meter. Två berömda glaciärer drar turister hit: Franz Josef Glacier och Fox Glacier. Vi vandrade upp till båda, och det var mödan värt. Mest fantastiskt är att ingen annanstans på jorden går en glaciär ända ner till till regnskogen!

Lake Matheson

Lake Matheson

Nu vill jag önska er alla ett riktigt Gott Nytt År!

Wellington

/ Leya / 1 kommentar

Huvudstaden Wellington är betydligt vackrare än jag trodde. Arkitekturen är spännande, en blandning av gamla viktorianska byggnader som lutar sig mot höghusens glas och betong. De fantastiska tallarnas mjukt bågformade grenar passar smidigt in bland höghusens böljande former. Nytänkandet känns fräscht och i balans med den äldre bebyggelsen.

Handikapptoaletter, Wellington

 

Queens Wharf, Wellington

Down under

/ Leya / 4 kommentarer

Nya Zeeland har allt – utom internet… Men, jag ser det som positivt. Trots att jag kan bryta ihop över att inte kunna lägga upp tillräckligt med bilder eller att kunna skriva som jag vill… Här går man inte med näsan i en telefon hela tiden och ingen sitter konstant vid datorn. Som jag gör just nu. Det gäller bara att koppla ner sitt eget liv igen, till som det var före. Före mina barns tid.

Himlen är blå med vita ulltussar, och under himlen böljar gröna kullar – sheepspotted. Underbart. Miljötänket genomsyrar verkligen allt, så det är en njutning att bara vara i den insikten. Ett nytt försök med de bilder som skulle varit med förra gången…if it doesn´t work…so be it.

Hamnen, Auckland. Vid fiskmarknaden.

Hamnen, Auckland - även för de små!

Gatlyktorna går mot jul...

Så…en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År till er alla!

Pohutukawa eller Christmas tree

Kiwi

/ Leya / Lämna en kommentar

Du kan inte ta miste på i vilket land du är...

Kiwi. Det är så du kallas om du bor på Nya Zeeland. Öppna, vänliga och gästfria – är mitt första spontana intryck av människorna här. Miljötänket genomsyrar allt, och alla uppmaningar är vänligt men bestämt formulerade. Konst är också stort och annorlunda här. Konst för både stora och små!

Kiwin är nationalsymbolen framför andra, denna skygga, nattlevande varelse som är så skör och ömtålig att det är ofattbart att den levt kvar ända in i på 2000-talet. Fågeln kan inte flyga, och dessutom saknar den bröstben, så den faller lätt offer för lösspringande hundar som orsakar den svåra krosskador.

Mycket färg! Grönt för de böljande fält och betesmarker som svart/brun/vitprickiga av nötkreatur och får sträcker sig ändlöst mot horisonten. För den fantastiska regnskogen med sina jättelika trädormbunkar som solfjädrar bland kaurijättarna på Nordön. Rött för girlander och tomtemössor, röda gatlyktor och slösande pohutukawa eller Christmas tree.

Märkligast är att se betande kor under vajande palmer.

Konsten att vila – långsamhetens lov

/ Leya / 1 kommentar

Lördag. Det känns som den enda egentliga vilodagen i veckan. I alla fall för mig. Söndagen går åt till planering inför måndagen och en bit in på veckan. Att vara rofylld och att leva i stunden är en konst som nutidsmänniskan inte behärskar. Men, i till exempel Kina kan man det fortfarande. Åtminstone de äldre och barnen. Ofta ser man äldre människor, inte sällan med en liten hand i sin, långsamt vandrande i de vackra parkerna. Eller vilande i en paviljong, begrundande den eviga lotusen eller det strömmande vattnet.

Sällan har jag känt sådan ro, som i dessa parker.

De mindre barnen övar gärna traditionella kinesiska lekar och färdigheter.

Leken utövas under tystnad. Inget stoj och skratt utan stillhet och koncentration.

Förvånansvärt ofta syns morfar eller farfar och det lilla barnbarnet, hand i hand.

Katterna befolkar många pelargångar och de solvarma bänkar och karmar som inte redan är upptagna av människor.

Lotusblomman är buddhismens heliga blomma, och en vanlig symbol i Kina och i övriga Asien. Den representerar den ursprungliga renhet som varje människa föds med och bär i sitt inre och som genom livet kan förädlas för att till sist slå ut i blom.

Lotusblomman växer upp ur den mörka dyn och strävar upp genom vattnet mot solens ljus, likt en människa som mitt bland världens grymheter och lidande ändå kan förädla fram ett rent och vackert hjärta.

Får och inte får

/ Leya / 3 kommentarer

Skyltar med allehanda förbud eller påbud ser olika ut i olika länder. Jag har alltid haft en viss faiblesse för dem och har fotograferat en del.

Tanken med skyltar är förhoppningsvis den att vi som ser dem ska förstå vad någon vill att vi ska göra eller inte göra. En del skyltar är förstås bara där för att vara fyndiga eller roliga. Sen finns det en kategori skyltar som för mig är fullständigt obegripliga. Chinglish kanske mest gäller ord, men jag vill påstå att även skyltar har något med chinglish att göra. Ofta finns de mest obegripliga skyltarna i just asiatiska länder. Vi är väl helt enkelt så kulturellt väsensskilda att vi ofrånkomligen går på pumpen med delar av kommunikationen.

Flygplatser är ofta tapetserade med skyltar. Ibland är jag inte så säker på hur det kommer att gå med min flight…

Hur vänlig är den här figuren?

Skyltar i golvet kan vara riktigt snygga. Nyputsad marmor och spotlights i taket kan förhärliga vilket meddelande som helst.

Beijing Airport

Lyckligen landad kan du ibland undra riktigt om du gått på rätt flyg. Var i hela världen har jag hamnat?

Kanske inte riktigt vad jag tänkt mig...

Med humor löser man många konflikter och problem…tack för att den finns! Jag tror dock att du svårligen kan hitta liknande skyltar i Sverige. Motbevisa mig gärna!

Hmm...

Somliga skyltar gör en fnissglad. Sverige är långtifrån värstingen bland förbudsländer… Vad FÅR jag göra hade kanske varit enklare att visa.

De e´ mycke nu...

Menyer är kul. En del är fullständigt möjliga…medan andra för en västerlänning är fullständigt omöjliga. Det hjälper inte att du behärskar engelska hyggligt…endast det egna landets vilda tungomål fungerar här.

Vad önskas?

Vad är detta?

Trafiken utomlands bjuder nog ändå på några av de mest spektakulära skyltarna – och de roligaste. Kanske också de farligaste? Åtminstone för oss andra i trafiken. Vad sägs om sprängda taxibilar och alltför kärlekskranka bilförare? Och det var inte någon actionfilm på gång, såvitt jag vet. Kanske skyltsufflörerna glömt montera ner replikerna.

Se upp för...

...lovers! Tur att de inte får svänga samtidigt...

Återvänd till modershuset

/ Leya / 4 kommentarer

Så är hon tillbaka – dottern – in one piece. I morse stod hon där, på stationen, och lillebror kastar sig i hennes famn. Eller tvärtom. Lillebror är både längre och allt, men förblir naturligtvis lillebror för alltid. Minstingen.

Ofattbart vart åren tagit vägen. Två vuxna ungdomar – och jag har fått privilegiet att följa dem från start. Det här är något av ett mål, eller i alla fall ett av delmålen på vägen – att kunna klara sig själv. Skicklig kock, bagare och städare sedan länge, men nu också på egna ben ute i världen. Och det är inte lite strapatser hon klarat av. Berest som få var hon redan som liten, så det här var kanske kvinndomsprovet –  och en hel månad långt. Hettan, slagregnen, en tyfon, från träden nedfallande ormar, spindlar, gräsloppor…och inte blev hon dålig en enda dag.

Enligt dottern har vi aldrig varit ute för så mycket strul på någon resa som hon hade med transporterna på den här. Det började med att hon inte kom med planet från Kastrup – problem med passet – vilket hon löste på egen hand, och åkte med ett annat plan dagen efter. Vi ser möjligen fram emot att få höra mera under kvällen, men fortsättningsvis flög de bland annat i åskstorm med smattrande blixtar mellan Borneo och Brunei. Personalen bad om välsignelse för planet strax före start.

Jag tackar för att hon är här, nu.