I Barcelona menar man sig ha fler art nouveau-byggnader än någon annan stad i Europa. Modernisme, kallas stilen i Katalonien. Barcelonas affärselit hade gott om pengar, och detta faktum parat med en passion för allt nytt gjorde att de kunde ge fria händer åt den tidens mest nytänkande arkitekter – däribland Antoni Gaudí. De mest spektakulära modernistabyggnaderna uppfördes efter 1854, och Gaudí (1852-1926) står som arkitekten till den främsta av dem alla – Sagrada Família.

1882 påbörjades en nygotisk kyrka, och året efter fick Gaudí uppdraget att slutföra arbetet med den. Hans improvisatoriska tänkande och arbetssätt förändrade allt. Från 1914 ägnade han all sin tid åt kyrkan – han till och med bodde i den fram till sin tragiska död 1926. Vid hans död stod bara ett av Kristi födelse-fasadens torn klart, men efter inbördeskriget har arbetet fortsatt så att de flesta av ritningens torn är färdiga. Huvudtornet och de fyra evangelisternas torn återstår dock. Gaudí lade alla sina besparingar på kyrkobygget, och gick sedan runt och tiggde ihop pengar till arbetet. Arbetet fortsätter än i dag bara med hjälp av insamlade medel.

Jag föll i trans över Sagrada Família och tog över 200 bilder under min vandring utanför och inuti kyrkan, samt uppe i ett av passionsfasadens torn. Gaudís önskan var att Sagrada Família skulle vara som en bok av sten: Den ska läsas som om varje del av byggnaden representerar en biblisk händelse eller en aspekt av kristen tro. Han själv är arkitekten till Födelsefasaden – lågmäld och full av naturens under. Passionsfasaden, däremot, är mer skarpskuren och grov, och skildrar Jesu lidande och död. Arkitekten bakom heter Josep Maria Subirach, och han har fått mycket kritik för sina knotiga och ”omänskliga” figurer.

När vi kommer in, ser vi hur Gaudí återigen tänkt på allt. Hur ljuset spelar i bladverket en sommarmorgon i skogen, hur de stora platanträden läker sina skador och bildar ärr, hur frökapslar och kart bildar fulländade mönster, hur skuggorna vandrar under dagen. Alla naturens former avspeglas. Du kan stå i timmar och ändå upptäcka något nytt – glömsk av alla människor och ljud runtomkring.

Så är vi ute igen – på andra sidan. Födelsefasaden, den magnifika, färdigställd av Gaudí själv. Den är så detaljrik och berättande, att man måste ha guideboken till hjälp för att förstå. Kristen symbolik och naturens skönhet i harmoni. Vi skapar alla vår egen förståelse.

Antoni Gaudís mästerverk är ännu inte klart. Huvudtornet och de fyra evangelisternas torn kanske inte blir klara i min livstid heller – men man fortsätter att bygga efter mästarens ritningar. Själv blev han påkörd av en spårvagn och lämnades på fattighuset att dö. Ingen kände igen honom som stadens och tidens store arkitekt. Dåligt klädd och utan identitetspapper hade han gått ut från kyrkan, inne i sina egna tankar korsade han gatan. Efter några dagar fann vännerna honom, men då var det försent. Han ligger begravd i kyrkans krypta.

Fantastiska män är det ont om. Och då menar jag verkligen fantastiska. Efter några heta dygn i Barcelona och Figueres tillsammans med Salvador Dalí och Joan Miró, har mina svallande känslor och mest magiska beundran landat hos Antoni Gaudi. Vilken man! Tänk att få en stund med honom över en kopp eller ett glas – med vad som helst. För det hade inte spelat någon roll vilken dryck som fanns emellan oss – jag hade bara haft ögon och öron för hans genialitet, hans röst och det han hade haft att förmedla. Det händer, inte så sällan, att jag önskar mig tillbaka i tiden.

Spansk modernisme? Skönhet, elegans, närhet till naturen, ergonomi, totalt genomtänkt in i minsta detalj. Så framstår Gaudis verk för mig.

Vi förfördes av Casa Battló, tjusades av Casa Milà och njöt av Parc Güell. Till sista dagen sparade vi mästerverket – Sagrada Família. Ord finns inte att få, inte att andas. Flyg till Barcelona, se och upplev. Du ångrar dig aldrig.