Tänker på en annan disig dag, för ganska längesedan, en tidig morgon i Kina. Vi hade tagit med barnen för att vandra en kort sträcka på Den Stora Muren – eller på kinesiska Chángchéng, 长城 ’långa muren’.

Vid vår sommarstuga i Blekinge cyklade vi varje sommar längs en lång, trappstegsbyggd mur. Denna mur sträcker sig längs en gammal grusväg, och en bit innanför ligger fortfarande ett gammalt herresäte. ”Kinesiska muren” kallade vi den – på skoj. Barnen fascinerades av namnet och av våra berättelser om hur vi en gång hade promenerat och klättrat på den ”riktiga” muren. Hur den hade byggts för hand för oändligt längesedan som skydd mot mongolerna i norr, och hur de kanske trettiotusen som dog under slitet med muren också fick sin sista boning inuti den.

Så en soldisig morgon stod vi alla där. På Kinesiska muren. Den är svår att föreställa sig, även om man sett den otaliga gånger på bild. För oss var det fantastiskt att denna gång kunna ta med barnen. De hade längtat så. Och vi hade väntat tills de var så stora att de skulle minnas både Kina och Muren, tydligt och för alltid.

Morgonljus över bergen

Redan tidigt är kineserna där

Brantare än du kanske tror, men gott vandringsbar där den är restaurerad

Det blev en oförglömlig morgon

…som än idag står i ett förklarat ljus

Kinesiska muren är Jordens mäktigaste byggnadsverk, och för några år sedan blev den framröstad som ett av Jordens nya sju underverk.