En trött hjälte
Sommarledigheten avslutades i alla fall på bästa sätt. Bäst i rasen på Ronnebyutställningen idag är min lille älskling – Totti. Så, han och jag är nog lika trötta ikväll. Den stora skillnaden är väl att han inte måste gå upp ett bestämt klockslag i morgon och har ingen tid att passa.
…lever badliv och har semester. Badlivet är för övrigt ganska skralt i den här familjen – åtminstone om man jämför med oss två, Mille och mig. Själv är jag ingen badkruka direkt, inte alls som de tvåbenta, men jag är väl i kanske tio minuter per dag. Om det är varmt, vill säga. Den varan har det ju inte varit för mycket av den här sommaren precis…
Mille är en helt annan sak, han spelar i en egen division här. Om det hade gällt OS i badande så hade han vunnit guldmedalj!
Om du är nyfiken får du gärna hänga med en sväng i VÅRT sommarliv i Blekinge!
Den sista riktigt soliga dagen tar jag cykeln och drar mot en liten halvö med havet på båda sidor om. Här betar korna fortfarande inne bland röda stugor och hus och de gamla grindarna gör att jag får sitta av och sitta upp mellan varven. Ingen grindslant här dock… De som bor i husen har numera vuxna barn och barnbarnen verkar inte vara på besök denna fridfulla dag.
Hoppas du har tid att följa med igen!
Cykelturer i kvällningen är sköna. Ljuset är milt och fint och syrsornas sång rogivande. I sommarhuset har vi några gamla trotjänare, cyklar från gamla släktingar och loppis. Varje år tycker vi med en mun att ”Varför görs inga sådana här cyklar mer? De är mycket skönare att cykla på än de modeller vi har nu.” Och visst är det så. Inga växlar som spökar, breda, sköna sadlar och ett frihjul som gör skäl för namnet. Ja, varför?
Att cykla på de små landsvägarna och upptäcka nya ängar, nya stugor, nya vyer är gott, men att minnas och känna igen är ännu mer underbart. Det rör vid de innersta strängarna och befäster din känsla av att höra hemma. Följ med på en nostalgitur i det vackra Blekinge!
Så tänker sommaren sända en, kanske sista, glimt av vad som kunde ha varit. Om det hade blivit någon sommar, det vill säga. SMHI säger fint idag under några timmar. Ta tillvara.
Lite bitter låter jag allt… Jag är tacksam för det vi fick, men många som jobbat hårt och mycket hela året hade nog behövt lite mera av den varma och läkande solen. Och alla blommor och djur. Fjärilar, bin och humlor till exempel, har visat sig på riktigt först de senaste veckorna. Och alla blommor, ja, inte blev det någon prunkande trädgård i år. Vi får hoppas på nästa sommar!
BBC News – Vertigo is named ‘greatest film of all time’.
BFI’s Sight and Sound magazine gör vart tionde år en lista på alla tiders bästa filmer. Närmare bestämt två listor. Kritiker och regissörer kan lista lite som de vill… för tolkningen av ”bästa” är alltså högst personlig. Det kan gälla till exempel tekniken, nytänkandet eller vad som gjort mest intryck på regissören personligen. Resultatet visar två ganska olika listor, men toppnamnen är med på båda ställen och filmerna är alla ganska ”gamla” – mer än 30 år samtliga och de flesta mer än 40 också.
Orson Welles Citizen Kane har legat i topp de senaste 50 åren, men har nu fått lämna plats för Alfred Hitchcocks Vertigo, en film jag själv aldrig har sett. Huvudrollerna spelas av James Stewart och Kim Novak – välkända namn som jag dock sett i flera andra produktioner. Och Mr Hitchcock är ju en självskriven skräckfavorit sen jag var riktigt ung. Filmer som Psycho och Fåglarna gav många nätters ruggiga mardrömmar som extra bonusmaterial.
Det blir till att bänka sig för att se vad man själv tycker om Vertigo. Båda toppfilmer, Ctizen Kane och Vertigo, fick ett blandat mottagande vid premiären, men har vuxit med tiden. Ofta är det så med riktigt bra material. Det behöver tid att sjunka in och att ”bo in sig” i människors sinnen och medvetanden. Och ofta är regissören ”före sin tid”. Intressant är att två av mina egna absoluta favoriter finns med på listorna: Francis Ford Coppolas Apocalypse Now och Martin Scorseses Taxi Driver. Fast… båda är för ”unga” för att kunna konkurrera i översta toppen. Vi får väl se om en 30-40 år.
BBC News – Hundreds of millions without power in India.
Du står vid spisen och gästerna väntar – din läckra middag är under skapande. Bordet är vackert dukat med finaste porslinet och trädgårdens fräschaste blommor. Då släcks både fläkt och häll. Du trycker igen och igen på knapparna, men inget svarar. Aj, tänker du, micron får bli räddningen. Snabbt öppnar du luckan för att stoppa in grytan, men ser genast att ingen lampa lyser. Grillen? Men du har ju en elgrill numera…
Utan el kollapsar världen. Mer än Din lilla värld. Trafikstockningar med olyckor i släptåg, Internet ligger nere, affärsvärlden är lamslagen, sjukhus får köra med nödaggregat, folk sitter fast i hissar och i tunnelbanan och så vidare och så vidare – kort sagt kaos.
Visst händer små missöden ibland, som till exempel för SJ när ledningar fallit ner, eller delar av landet Sverige efter Gudrun och Pär – men det Indien upplever nu är stort. Mycket stort. Hela norra och östra elnätet har brutit samman, vilket innebär att drygt hälften av befolkningen är strömlösa. Alla vet eller anar hur många människor som bor i Indien – över en miljard människor enligt den senaste siffran jag sett. Det går inte att föreställa sig att hälften av dessa är utan ström och allt vad detta för med sig. I vår tid.
Orsakerna har naturligtvis med brist på energikällor att göra, samtidigt som elnäten är gamla och dåligt underhållna. Man fick igång en del av landet under några timmar, men sedan brakade nätet ihop igen. I Indien är detta inte ovanligt – det ovanliga är att den här gången gäller det så stora områden och därmed så otroligt många människor.
Sårbart är vårt samhälle. Vi bygger hela vårt liv på att ha tillgång till el och energi. Jag minns hur det var, i min lilla värld, för några vintrar sedan, att vara utan el under några dagar mitt i smällkalla. Bara strävan att någorlunda hålla värmen med hjälp av kläder, filtar och eld i öppna spisen. Det var en enormt stor glädje att åter kunna äta varm mat, läsa en tidning utan ficklampa, kunna duscha hemma och att få känna sig varm och fräsch när man kom till jobbet (där strömmen faktiskt kom någon dag tidigare).
I min värld har jag också något allvarligt emot att all fakta ska letas upp när man behöver den – och på Internet. Snart behöver ingenting läras in för att kunnas utantill. Hjärnan är väl den bästa lagringsplats vi har? Eller varför har vi utrustats med den? Det ska mycket till innan den slås ut. Energibrist kan visserligen drabba där också… men, du kan enkelt plocka fram lagrad kunskap när du behöver den. Problemet är att hjärnan behöver hållas igång för att lagringskapacitet och snabbhet i minnet ska bibehållas. Och det problemet är väl något att ta itu med för både överheten och den enskilda människan – ja, för hela dagens samhälle. För vad gör vi när vi inte längre kan laga, åtgärda eller tillverka någonting utan hjälp av Internet? Vad gör Du när sladden dras ur och sista proppen gått?
Hur mycket betyder en vän?
Min vän i det rosa huset har varit min vän i 36 år. Hon kan lite om mycket (ibland mycket om mycket…) och i stort har vi samma intressen. Vi arbetade på samma företag när vi träffades första gången. Damen, min vän, är i min mors ålder – 75 ungefär – men vi har aldrig känt av någon åldersskillnad för vi passar helt enkelt ihop. Vi pratar och skrattar ihop, talar både samma och olika språk ihop, skådar blommor och fåglar ihop – och så har vi hundarna förstås. Hon hade en välrenommerad kennel för många år sedan, men nu har hon bara sina egna hundar kvar och så passar hon andras ibland.
Hon är en fantastisk kvinna. Mycket har hon hunnit med genom åren och självständig har hon alltid varit. Inga barn och ingen man. Hon har jobbat utomlands och tyckt mycket om att resa. Tyvärr hindrar hennes knän numera och så har hon svårt att få hjälp med hundarna om hon vill åka bort. Istället är hon klubbmästare i boule. Och hon är fortfarande nyfiken.
Här kommer en liten kavalkad bestående av några av hennes adepter, alla raser och sorter… Alla är de kära vänner trots en del meningsskiljaktigheter ibland. De hör ihop. En väns kärlek varar längre än en partners, så vårda din vänskap – den är guld värd.
Vi är inte i släkt, men av samma ras – phalene
Vissa får stanna i fönsterkarmen
…medan andra får rasa fritt
Somliga får en högt uppsatt position
…andra får nöja sig med platta marken
För husfridens skull måste somliga sorter hålla sig i stillhet
Annars kan man kan ju råka illa ut på olika sätt… som att ramla i dammen
…eller värre, när man är några stycken och det går vilt till
Men, för det mesta är det lugnt
… och alla kan känna sig trygga – för här vaktar jag!
Klockan 11.59 igår natt bänkade vi oss på biografen. Premiär för den tredje och sista delen av trilogin om Batman – The Dark Knight Rises. Christopher Nolans två första, Batman Begins (2005) och The Dark Knight (2008) är båda mörka berättelser och i rollerna syns förstås Christian Bale som Batman och Michael Caine som den trogne Alfred. Morgan Freeman, Liam Neeson och Gary Oldman är andra namnkunniga skådespelare i rollistan. Särskilt minns man också Heath Ledger som the Joker i film nummer två.
Det är många tankar som flyger runt i huvudet innan ens reklamen hinner börja rulla. Hur ska Nolan lyckas sy ihop historien? Hur kommer den att sluta? Batman som berättelse kan ju aldrig dö, så då krävs något alldeles speciellt av regissören för att avsluta trilogin ”rätt”.
Jag blev inte besviken. Till Hans Zimmers (Inception, The Dark Knight, Pirates of the Caribbean osv.) eminenta och njutbara kompositioner rullas den väl genomtänkta storyn upp i händerna på lika eminenta skådespelare. Inte minst Anne Hathaway som Catwoman. Halle Berry har också gjort denna roll en gång, men lyckades inte alls gestalta henne lika trovärdigt. Berry gjorde henne snarast till sexsymbol (?) medan Hathaway fångar henne som en ganska olycklig, nästan främmande fågel i Gotham City och i världen.
Personligen är jag förtjust i Gary Oldman och jag har faktiskt aldrig sett honom göra en dålig rollprestation. Han lyckas bra med kommissarie Gordon. Tom Hardy gör den grymme motståndaren Bane på ett sympatiskt sätt – hur jag nu kan uttrycka det så. Men, se hans ögon därunder masken. De är inte så grymma som hans handlingar är, och han har haft en helvetisk uppväxt. Bokstavligen.
Christian Bale – ja, vad säger man? Jag menar att han gör den bäste Batman någonsin. Från filmens början en bruten man som lämnat både Batmans kostym och roll bakom sig, tagit på sig skulden för den populäre (men skurkaktige) Harvey Dents död och som dessutom rent fysiskt är till synes bortom reparation. Han gör en trovärdig roll – igen – för det har han gjort i samtliga tre delar. Men, den här gången är han mänskligare än någonsin. Det är en mörk gestaltning i ett mörkt samhälle i en mörk tid.
Många trådar ska löpa samman för att föra storyn till ett trovärdigt slut. Nolan lyckas bra med det. Mycket bra. Verklighetsförankring, trovärdighet i en ickeverklig genre – det ni! Hela denna komplexa story lyckas anknyta till vår tid och dess problem – ekonomisk kris, börsens roll, politik, insiderstories, de högt uppsattas spel som drabbar den lilla människan. Och så den enskilda människans möjlighet att verka för och stå upp för det goda. Bruce Waynes kamp med och mot sig själv görs också tydligare än jag minns från någon annan Batmanfilm.
The Dark Knight Rises är en värdig slutberättelse på trilogin och möjligen ”den mest vuxna superhjältefilmen någonsin”, som en recensent skriver. Jag förstår att man från filmbolagets sida inte vill skicka ut skådespelarna på den planerade PR-turnén – tragedin i USA på premiären sätter sina spår. Men, mitt råd till dig som ännu inte sett filmen är ändå att om du har en hundring över – gå och se den. Eller varför inte alla tre.
Leya 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.