Well, the most decisive and persistent member of this family is the youngest one. He is also a true gem, and – Mine.
This little story, I hope, will show you the very essence of him!
My entry for the Weekly Photo Challenge WordPress.
Well, the most decisive and persistent member of this family is the youngest one. He is also a true gem, and – Mine.
This little story, I hope, will show you the very essence of him!
My entry for the Weekly Photo Challenge WordPress.
BBC News – Abba greatest hits album Gold is UK’s top-selling CD.
Rubriken på BBC Entertainment får mig att le. Fyra miljoner CD! Adele (21) tar andraplatsen med tre och en halv miljon och på tredje plats, bara etthundratusen skivor färre, finner vi Oasis (Morning Glory). Det är musikalen Mamma Mia! som bidragit till den senaste boomen för ABBA-skivor. Vi får oss också till livs att CD-skivan som format firar 30-årsjubileum och tycks hålla än – i alla fall på den brittiska musikmarknaden.
Och svenska helyllegruppen ABBA. Vad säger man? Min första skiva med dem var en singel med titeln He is your brother. Den håller än, den också.
Nu närmar det sig utställning i Norge och matte har tagit fram klippbordet…Uppfluffad? Lägg märke till att jag blir bara mindre och mindre…
Utredd, säger matte…Själv tycker jag att det kliar överallt nu…
Ett äpple kanske…innan jag kastar mig och kör några ryggvarv i mossan och löven!
Sådärja…och nu blir det bad! Få se om hon tar fram kameran efteråt också…Tror det knappt. Då ser jag ut som en ynkligt drypande råtta ungefär. Lillhusse och lillmatte brukar yla och springa när jag kärvänligt vill visa upp min slaka lekamen för sympatiyttringar. Det brukar låta ungefär: ” Usch Totti, försvinn! Du är våt och äcklig och ingen vill ha dig…”
Fast jag vet att de älskar mig ändå. De har bara ett lite udda sätt att visa det på.
Såhär ungefär…och kameran var framme!
Då sticker jag…Hon får allt vänta tills jag torkat!
Solen bröt igenom molntäcket – igen. Efter arbetsdagens slut blixtrade den till i backspegeln, och snabbt fattade jag beslutet att köra inom Hembygdsparken i Hässleholm. Enbart för att njuta av Sven-Ingvar Johanssons fina motorsågsskulpturer i vackert sken. Han är verkligen mycket duktig, denne sydsvensk. Han gör underskön konst av nedsågade träd. Roligt när konstnärer från trakten får visa upp sig – vi tar en kort promenad!
Mer om Sven-Ingvar Johansson?
En bild säger mer…men vilken fredag! Jag stannade flera gånger på väg till arbetet för att ljuset var så underbart, korna så ljuvliga med ångande andedräkt och ån så rofyllt flytande under bron.
Väl på mitt arbete gjorde eleverna strålande prestationer – och bjöd dessutom på egenhändigt nybakade cupcakes. Vad kan man mer begära?
Idag har jag inte tittat ut mycket, utan häckat inomhus på mitt arbete. Inte för att jag sitter ner hela tiden – jag sitter nog inte mer än kanske 15-20 minuter på hela dagen, någonstans mellan 8 och 16. Det brukar ske i samband med någon form av matintag.
Hösten har varit ganska ljum i sina erbjudanden i år, och har till exempel ännu inte salufört någon av de där sprakande dagarna med strålande sol och krispig luft. Dagar då livet känns nytvättat och uthängt att fladdrande torka i vinden. Då doftar det gott att finnas till.
Det borde snart vara dags …jag längtar starkt – när kommer den, Brittsommaren?
http://www.smhi.se/polopoly_fs/1.694!webbbrittsommar%5B1%5D.pdf
Singer Andy Williams dies at 84 – CNN.com.
”Moon River” kommer alltid att leva. Som liten såg jag Andy Williams Show och älskade hans sammetsmjuka röst. Min mamma beundrade också honom, även om bådas vår håg låg närmre Elvis Presley och The Beatles.
Det händer nu och då att jag tänker på hur snabbt åren virvlat iväg. Hur många minnen jag har som inte mina yngre vänner eller mina barn kan dela. Då tänker jag också på hur många gånger man som barn eller ung kanske tyckt att ens föräldrar pratade för mycket minnen. Snart är jag kanske där själv.
Men minnen är viktiga. Det talas så mycket om att se framåt och gå vidare – hela tiden. Inte drömma, minnas och kanske vara vemodig – eller rentav sörja, utan glömma och köra på. Jag vet inte riktigt om jag håller med helt och fullt där. Naturligtvis finns det en gräns för hur mycket du mår bra av att tänka på svunna tider och människor du känt och mist. Men, jag tror också att det är viktigt för människan att stanna upp och tänka tillbaka, minnas och reflektera. Kanske fälla en tår över en melodi eller ett gammalt foto. Kanske prata med en vän och minnas tillsammans.
Personligen tror jag inte att det alls är bra att bara se framåt och aldrig minnas tillbaka. Vi är inte gjorda för det.
Mulet och småregnigt var det ikväll – men har du hund finns det inget att välja på…och det är väl delvis därför man har hund!
I min by har vi många fina, gamla hus. Stilla promenader får jag mer tid att titta på dem. Mycket vackert finns runt knuten, så att resa bara en liten smula räcker gott.
Det här tegelhuset i fint arbetad stil har jag alltid beundrat. Jag känner att jag nästan vill gå och knacka på…få komma in och se hur det ser ut inuti. Men, jag rundar hörnet för att beundra det framifrån. Det ligger i en stor, parkliknande trädgård.
Det lyser inbjudande i ett fönster, nu i skymningen. Tänk att få komma upp på ovanvåningen och gå ut på den lilla, skamfilade balkongen…kanske kliva allra högst upp i ”tornet”?
Men, nej, jag går vidare längs gatan och över stenlagda gränder. Det börjar småregna lite…
Jag ökar på stegen för att hinna innan det strilar alltför mycket. Förbi det pampiga stenhuset slänger jag en blick upp mot tornrummet.
Regnet hättnar något och vi är inte genomblöta i alla fall. Skönt att komma in i värmen!
Ibland går hundpromenaden inne i samhället istället för i skogen. När regnet fått övertaget eller när jag har osedvanligt bråttom. Eller…när någon av herrarna tydligt meddelar att han vill förlägga promenaden åt ett visst håll och inte alls åka bilen en bit.
Längs vägen växer många häckar och buskar som fortfarande har behållit sommarfärgen. En tålig och vacker häck bildas gärna av olika sorters cotoneaster. Här som ett friskt sommarregn!
I vägkanterna falnar vårens liljekonvaljer – nu övermogna med giftiga bär.
Ett av mina favoritträd är rönnen. Den är vacker hela året med sitt skira bladverk och sina vita blomklasar. Den verkliga prakten är förstås här och nu – om hösten.
Hemåt på den lilla stigen längs med husen ser jag björkarna få guldslantar och några få har redan singlat ned.
Den är nästan över, syrénhortensian, men fullständigt ljuvlig. Minner om romantik och gamla spetsar. I min ungdom kallades färgen för gammalrosa, vilket är passande än idag. Höstens sista klasar har lagt sig att vila mot det grå stengärdet. Jag måste bara stanna en stund och njuta. Några svaga solstrålar vågar sig fram och jag lutar mig mot de gamla, trygga stenarna.
Vidare igen och det mörknar snabbt nu. Det blir en kall natt.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.