Medan vi ändå är på Madeira vill jag slå ett slag för denna fantastiska ö. Jag har besökt ön minst en fem, sex gånger under de senaste 25 åren, och betat av en stor del av de många härliga levadavandringarna där. En levada är alltså en vattenkanal som leder vattnet från bergen och ner till kusten. De ingår i ett fantastiskt välutbyggt vattenförsörjningssystem som jag tror täcker hela ön. En av finesserna med denna typ av vandringar är att de sällan innehåller några branta lut – levadorna måste låta vattnet rinna långsamt.

Om du en gång gått längs en levada glömmer du aldrig tystnaden, ljusspelet, det friska vattnet eller de förunderligt mjuka dofterna. Ibland simmar det till och med små fiskar i dem. Orkidéer och frodiga lummer- och bräkenväxter är bara några av alla de arter som förgyller din väg. Du ska ge dig ut tidigt om morgonen – då får du vara ensam med dina upplevelser. Senare på dagen anländer fler turister, i alla fall om du väljer en vandring som ligger i närheten av Funchal.

Länge har vandringar längs dessa vattenleder varit populära hos gästande turister. Här finns allt från väldigt enkla turer på någon kilometer till längre vandringar på flera mil. Och naturligtvis kan du kombinera ett par vandringar om du finner vägen för kort! Bra kartor och vandringsböcker finns det gott om, men bäst är John och Pat Underwoods Landscapes of Madeira, a Countryside Guide. De tipsar om svårighetsgrader och vilka turer som innehåller stup på några hundra meter – ifall du är höjdrädd. Praktiska busstopp och goda matställen ingår också.

Under vår senaste resa dit, sommaren 2010, åkte bara jag själv, ungdomarna och själva festföremålet: min mamma, som fyllde 75 år. Hon var med oss på en vandringsresa dit redan när barnen bara var 4 och 6 år, det vill säga för 15 år sedan, och blev otroligt förtjust i denna blomstrande ö. Nu ville vi bjuda henne en nostalgitripp tillbaka, medan hon fortfarande är frisk och vandringsvital.

Resan blev en fullträff för oss alla. Underbart väder, fina vandringar och njutbara matsäckar…Själva inledningen bjöd dock på det värsta trauma någon av oss varit ute för. Ön är känd för sitt svåra läge för planens inflygning och landning – trots att man byggt till start- och landningsbanan en bit ut i vattnet. Men, aldrig har vi känt av några problem tidigare och aldrig har vi behövt vara rädda. Den här gången blåste det ordentligt, så vi fick cirkla ett tag ovanför ön i väntan på att vinden skulle mojna.  Efter en timme började vi gå ner. Ingen av oss mådde riktigt bra när planet började skaka oregerligt och vingarna dippade än ned mot landningsbanan och än farligt nära bergväggen. Vi höll i varandra och slutade nästan andas. Jag intalade mig själv och de andra den gamla sanningen att ”portugisiska piloter är kända för sin skicklighet – särskilt de som flyger på Madeira”.

Några meter ovanför landningsbanan inser piloten att landningen inte kommer att lyckas – drar full gas och vänder nosen rakt upp. Magen protesterar, men jag måste behålla lugnet. För allas vår skull.

Uppe igen, är det alldeles dödstyst i planet och vi ser ön försvinna i fjärran under oss. Vi hoppas att vi flyger mot grannön Porto Santo. Den är plan och har inga höga berg vid landningsbanan. Men, snart inser vi att piloten har vänt igen, utan att vi passagerare får något meddelande om hur han tänker. Det hörs fortfarande inte ett ljud i planet, inte ens flygvärdinnorna eller stewarden säger något. Efter någon timme börjar jag tänka på hur länge bensinen ska räcka, och paniken börjar arbeta sig upp i halsen igen – han tänker göra ett nytt landningsförsök. Genom fönstret ser vi de skummande vågorna långt där nere. Har det verkligen lugnat sig? Varför blir det inte Porto Santo? Vi hade så gärna tagit en övernattning till och båt därifrån till Madeira. Det är väl ändå inte så att piloten försöker bevisa något?

När vi känner tryckförändringen i trumhinnorna börjar några passagerare gråta tyst. Mammor pratar ansträngt glatt till sina barn om ”berg-och dalbana” och jag ser hur många håller varandra i händerna. Det gör vi också. Ingen säger något. Mamma frågar om vi ska försöka landa igen och jag svarar att jag tror det. ”De är skickliga, de portugisiska piloterna – skickligast i världen” hör jag mig själv upprepa likt ett mantra.

Färden ner blev oredig och vinglig. Vi hann alla tänka ganska många tankar och vi existerade alla i något slags vacuum, var och en i sin egen bubbla, medan vi hårt, hårt höll varandra i händerna. Något slags lugn infann sig hos mig, och efteråt var vi överens om det alla – att detta lugn bara fanns där för att man på något sätt förlikat sig med sitt öde.

Vi landade i full storm, en hårsmån från bergväggen, men på rätt köl. Ute på plattan flög det omkring alla tänkbara persedlar, träddelar och skynken. Alla grät. Vi hade klarat det.

På 50-60-talet, ja ända in på 70-talet var det brukligt att applådera efter landningen. Jag har själv varit med om det just på 70-talet. I vårt plan stod nu alla upp under dånande applåder, skratt och gråt. Till och med personalen applåderade. Alla kramade om varandra och jag tror att den tacksamhet vi kände var omätlig. Vi hade kommit ner levande.

Dagen efter fick vi veta att landningen visats på portugisisk TV och att man hyllat piloten. Egentligen fick vi aldrig veta hur farligt illa ute vi varit. Hotellportieren menade att sådant här inte alls var ovanligt när det gällde Madeira. Jag föredrar att inte tro på det.