Undra på att man är trött…
Anonymous?
Film sätter fart på Shakespearebråk – DN.SE.
…och så lite Shakespeare igen, förstås. Själv tycker jag mest om teorierna i Shakespeare in Love. De är både fyndiga och fantasieggande. Men, en titt på Anonymous blir det.
Utan tvekan lever Shakespeare. Vidare. Vilket hans riktiga namn var spelar knappast någon roll.
En dag
Ibland kvittar det hur gröna dina fingrar än är…vissa växter går bara inte i ditt hem. Jag har bland många favoriter särskilt två rarieteter som jag inte har lyckats med…inte ännu i alla fall. Det är tveksamt om dessa två någonsin kommer att ha en beständig plats i mitt hem. Men försöka slutar jag aldrig med. I värsta fall får det väl bli en flytt till sydligare breddgrader…eller varför inte bygga den där vinterträdgården jag drömmer om?
I dagarna var jag och några gamla vänner på besök hemma hos en före detta arbetskamrat, och vad får jag se? Mitt i blickfånget, i en väl vald ytterkruka – en Medinílla magnífica, eller rosenskärm som den kallas på svenska.
Växten kommer ursprungligen från Filippinerna och bjuder på en sagolik skönhetsupplevelse. Inte bara blomman är magnifik, utan också bladverket är spektakulärt vackert. Men, den är mycket svår att övervintra och få att trivas utan att tappa blad. Fotot nedan visar en praktfull Medinílla i full blom, fotograferad i Jardím Botánico på min senaste resa till Madeira.
Den andra svårbemästrade växten är en Vanda. Även denna skönhet hör hemma i Sydostasien och Filippinerna. Särskilt vacker är den rödlilaskimrande varianten. Här några foton från Madeira, tagna i en privat orkidéträdgård. Först min favorit, sedan en närapå roströd variant och sist den vanligaste, blå.
Naturligtvis köpte jag en stickling även på denna resa – och den lever än! Sticklingar har ju oftast lättare att anpassa sig till ett något mindre gynnsamt klimat än vad en vuxen planta har. Men, jag får aldrig glömma att genomvattna den med avkalkat vatten. Inte en endaste dag. Den måste hänga ovanför ett vattenfat, samt duschas varje morgon. Den överlever svårligen nästa långresa…jag kan inte begära att min arma moder ska ägna den samma omsorger som jag gör. Hon har nog med alla andra växter i och utanför huset.
Kanske en dag kommer då jag slutar resa. Då. En dag – kanske.
Det går mot
Det är höst i trädgården. Några vilsna solstrålar spelar en stund över de få blommor som är kvar. Solbrudarna står i sitt mest sprakande flor, och kanske, kanske vindruvorna mognar till slut? De sista fjärilarna söker varje värmefläck, och andra flygfän likaså. Mitt gamla äppelträd åldras med värdighet och grace. Det blev en skön stund denna dag.
Om träd och liv
Träd är liv. Att ens i tanken hugga ner ett träd är omöjligt för mig. Vart än jag färdas kantas mitt liv av speciella träd. Jag dras till dem – eller kanske är det de som drar mig till sig? Jag vet inte.
Jag har även en bärpassion med mig i livet. Säkert ett arv från min mormor och morfar, för hos dem fick man redan som liten hjälpa till med trädgårdsodlingarna. Från tidig morgon till sena kvällen satt vi där och plockade – eller klättrade på höga stegar med bärkorgar runt halsen. Alla barn och barnbarn var där och gemenskapen i bärriket var fin. Fika intogs emellanåt vid trädgårdsmöblerna ute i gräset. Då jämfördes våra resultat och dryftades funderingar, och mormor och morfar såg till att vi inte fikade för länge… Mormor gick alltid en extrarunda efter allas plockning. Då gällde det att ha plockat rent och att inte ha tappat bär eller frukt under busken eller trädet. Om allt var perfekt, eller nästan perfekt (alldeles perfekt blev det ju aldrig …) kunde man få en nådig blick och ett gott leende. Mormor själv jobbade naturligtvis allra mest och snabbast av oss. Hon plockade bigarråer från högsta trädet vid 70 års ålder.
Igår satt jag en stund i vila vid den stora boken, och mina tankar gick till min älskade mormor. Som hon hade tyckt om att vara med idag! Jag kan se hennes flinka fingrar, och hur hon skulle le när hon nöjt visade hur många fler bär hon plockat än jag…men hon gav alltid bara beröm. Hon hade många vänner bland djuren. Fåglarna var nog hennes favoriter, och speciellt en liten rödhake som alltid följde henne om höstarna. De småpratade om allt möjligt, sa hon.
Vid min sida, där under boken, hade jag nu fulla byttor med mitt svarta guld – björnbär. Resultatet av timmars flit i ensamhet, med stilla solvärme och ormvråkarnas karakteristiska rop högt där ovanför. Någon geting och lite småsugna mygg, en och annan nötväckas stilla knackande och ett par knäppande rödhakar. Kanske någon avlägsen släkting till mormors vän? Jag brukar titta extra noggrant och fånga pepparkornsblicken – säga något ord.
Nu tänkte jag dela med mig av ett helt annat träd, ett träd som lever och växer på en liten innergård i ett underbart land långt bort över havet. Min förhoppning är att kunna resa dit igen, till mitt träd, om några år.
Inte ens för 8.8 miljoner dollar…
Kinesisk miljardär vill köpa del av Island – DN.SE.
Friluftsintresse eller geopolitik? Sunt förnuft säger att det här är vansinne, oavsett anledningen till den kinesiske affärsmannen Huang Nubos idé om att köpa in 300 kvadratkilometer land på nordöstra Island. Han vill bygga hotell och golfbana. Bevare oss från världens penningstinna magnater som tappat sinne för naturen och den verklighet som en gång var vår.
Islands inrikesminister Ögmundur Jónasson pekar på de internationella följderna av kinesernas många markuppköp över hela jorden. Låt oss hoppas att han och hans regering inte står på de privata markägarnas sida, utan låter Island vara Island – not made by China. Njut av detta fantastiska land -sagornas och hjältarnas ö!
Mellan skurarna
Haglet smattrar mot taket och jag vill inte kravla ut ur min kokong. Bara en blund till. Jag vänder mig om och fokuserar på ingenting. Regn, sol, regn, sol, hagel och åska. Nästa blink upp ur kuddvakuumet säger mig att solen skiner.
Jag glider ur mitt skal och tassar ut i stora rummet. En morgon i stora rummet vilar alltid i ett förunderligt ljus – speciellt om solen skiner. Det blir att tassa tillbaka och hämta kameran. Ljudlöst. Inga vilda hundskall eller godmorgonmanövrer nu. I det gulvita ljuset förvandlas helt vanliga phalaenopsis till magiska under med en aura av smaragd- eller vårbjörksgrönt.
I kvällningen, när hundarna börjar falna i takt med ljuset, blir de lugna uteplatsväktare i skenet från en eldfängd knölbegonia. Det blev trots allt en dag med guldkorn mellan skurarna.
Millas Mirakel
Övervikt ett globalt nonchalerat problem – DN.SE.
Så är vi där igen! Enorm svältkatastrof på Afrikas Horn under tiden som västvärldens människor blir alltmer övergödda. Du en av dem som låter sig styras av reklam- och livsmedelsindustrin. Det är vi nämligen alla, trots att många av oss håller emot och försöker göra medvetna val. Alla länder i världen är drabbade av den ökande fetman – alla utom de allra fattigaste.
I ansedda The Lancet skriver forskare nu om en ”global överviktspandemi”. De nya rapporterna ska presenteras inför FN i september. Då presenteras även slutsatser och förslag på lösningar vilka varit kända sen länge. Tre av dem handlar om tilläggsskatter på vissa livsmedel, begränsad reklam riktad till barn och satsningar på nyttigare skolmat.
Forskarna har konstaterat att dessa åtgärder skulle vara mycket kostnadsbesparande och hälsoförbättrande, men, ingenting händer. Varför sätter vi inte bara igång då? Naturligtvis på grund av den stora business som ligger bakom. Livsmedelsindustrin och reklambranchen.
Alla dessa artiklar, eller snarare deras innehåll, ökar på min stora trötthet inför mänskligheten. De anfaller från alla håll dessa deprimerande hammarslag. De tycks aldrig ta slut. De borrar sig in i mitt huvud och tränger ner i kropp och själ. Om jag inte ser upp finns risken att de tar över och slår i sista spiken.
Totalt mörbultad och svartsynt öppnar jag morgontidningen och läser om Milla och Bullhjälpen. Millas recept på en bättre värld, lyder rubriken. Milla är nio år och har sett bilderna på de svältande barnen i Afrika. ”Jag tänkte att så här kan det bara inte gå till”, säger hon. Så, de bakar bullar och säljer dem utanför mataffären i Mörby. Milla säger att man måste både ha mod och tålamod, och hon har kommit på att fler människor köper om hon ropar på dem: ” Vill du rädda ett barn i Afrika och köpa en bulle för tio kronor?” Om de som bara går förbi och säger att de har bråttom, säger hon: ”Om man tänker på det är det ju nästan som att slänga bort hela liv.”
Millas initiativ med Bullhjälpen har spritt sig över hela Sverige och barnen har redan samlat in över 40 000 kronor.
Initiativkraft som Millas ger hopp inför framtiden och det är vad både vi och dagens unga behöver. Känslan av att göra skillnad är så viktig. Så, se med barnets ögon, se med de ungas ögon! Lyssna på det uppväxande släktet! Stötta dem och hjälp dem! Om du är en sund förälder ger du dem goda värderingar som håller deras ögon öppna för att kunna leda oss i positiv anda mot en bättre värld. Visst vill du vara med?
En supernovas korta liv
BBC News – Twinkle twinkle little new star.
Astronomer vid Oxforduniversitetet har siktat en ny supernova, en exploderande stjärna, i stjärnbilden Stora Björn. Med en god kikare kan du själv se den. Inte ofta har vi chansen att studera ett sådant fenomen, utan vi får gå tillbaka till 1572, en gång på 1800-talet och två gånger på 1900-talet.
Nyheter som denna fascinerar mig. I skenet från supenovan framstår dina och mina vardagliga problem som totalt betydelselösa. Vad är vi, du och jag? Två obetydliga, virvlande dammkorn i ett oändligt universum.
Hur tacklar jag insikten om att mitt liv är betydelselöst, helt meningslöst? En tanke som sysselsatt mig sedan jag som barn första gången läste om rymden och stjärnorna. Du och jag har säkert olika lösningar på problemet. Alla måste vi ha åtminstone en provisorisk lösning på problemet. Hur lyder din?
Många ungdomar idag är inte nöjda med hur världen och omvärlden ser ut och fungerar. Men de flesta har en lösning på problemen, och de testar denna sin lösning på sin omgivning och på oss vuxna. De testar den på sig själva. Duger, duger inte. Fungerar, fungerar inte. Vissa inordnar sig lätt i systemet – andra försöker bryta sig ur det. Somliga lyckas. De flesta kämpar nog emot till en början, men inordnar sig slutligen. Är då ”ekorrhjulet” livets mening och högsta mål?
Det är ungdomens drivkraft som för världen och livet framåt. Vad vill du förändra – och varför? Jag har också varit ung. Jag har också velat förändra. Jag vill tro att jag lyckades – någonstans och med något, någon gång. Det känns viktigt att ha gjort skillnad.
Stötta ungdomarna i förändringsarbetet! De ser våra fel och brister precis som vi såg våra föräldrars fel och brister. När du själv börjar bli skumögd måste du låta de klarsynta se. Se bara till att de är väl förberedda, att du försett dem med vandringsstav och lykta. Av god kvalitet.

















































Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.