Vårsolen dansade in i köket och gav inomhusråkylan en riktig bredsida. Den har inte hämtat sig än.
På snedden tar de sig in. Strålarna. Han skjuter från höften. Det gäller att ta emot dem stillsamt. Inte titta på fönsterrutorna. Det kan få förödande konsekvenser.
De är tunna som spindeltrådar, men de är allt jag begär. Allt jag önskar – Allt.
De förvandlar oss nordbor på ett okristligt sätt. Vem är det vi dyrkar?
Alla vänder vi ansiktet mot solen, och blir självlysande. Kanske – solgudaktiga?
High-rise living with a twist – CNN.com.
Så har den Barcelonabaserade Nabito blivit en av vinnarna i the Total Housing Competition, New York. ”Verket” kallas Stairscraper, och ser ut som det låter, ungefär. Konceptet är to combine housing, offices and public spaces in the most sustainable way possible.
Förhandlingar pågår om att bygga den första ”trappan” i Abu Dhabi.
Det är unga arkitekter med unga, fräscha idéer som går hem idag, och emiratet (och staden) Abu Dhabi verkar vara en lämplig plats att testa Stairscraper på. Där finns redan ett stort antal märkliga byggnader – ett arkitekternas paradis, helt enkelt.
Det återstår förstås att se hur miljötänket håller i verkligheten. Arabländerna har ju fördelar med solenergi i alla fall.
Vi som älskar Gaudi är inte förvånade över att det blev en spansk vinnare…Njut bilderna och dröm!
BBC News – How ‘OK’ took over the world.
Kul story om hur OK har utvecklats från missanpassad felstavning till att ligga i var mans mun. Allan Metcalf heter författaren till OK: The Improbable Story of America´s Greatest Word.
Allan Metcalf är professor i Engelska vid MacMurray College och verkställande sekreterare i the American Dialect Society. Han har skrivit flera böcker tidigare.
Metcalf berättar underhållande om ordets historia, och försöker också förklara varför OK är så användbart i så många språk och varför vi ofta använder det i våra konversationer. Det är inte för att det fyller någon lucka i något språk. Före 1839, när ordet introducerades, kunde vi säga till exempel: ja (yes), bra(good), fint(fine), utmärkt (excellent) eller i engelsktalande land satisfactory och all right.
Det OK kunde tillföra, var neutralitet. Titta på dialogen:
Vi kan väl ses igen i eftermiddag.
Svar1: OK
Svar2: Underbart! Eller: Om vi måste.
Med OK lägger du inte på + eller – och du måste inte förklara.
I kommentarerna till artikeln finns en matematiklärares intressanta inlägg. Han redovisar hur han använder OK till sina elever. Om eleven löst ett matteproblem, men kanske inte använt den bästa metoden – då är det OK. I betydelsen tolerabelt, men inte bra. (Här var det nära att jag skrev OK, men inte bra…)
I en annan kommentar påpekas att varje språk har behov av ett ord för att man hört och förstått en instruktion: check eller roger (radiokommunikation) fyller samma funktion. (Alla vi som är filmnördar, inklusive mig själv då, har väl hört roger that otaliga gånger…)
Intressant är också att OK används av alla, från uteliggare till presidenter och kungar. Men, inom vissa områden är inte OK så vanligt förekommande. Till exempel hos talskrivare, i formella rapporter eller i bibelöversättningar. Många publicerade böcker innehåller heller inget OK. Men ändå, menar Metcalf, är det OK som dominerar en stor del av vår språkliga kommunikation.
Visserligen kommer ordet från det stora landet i väster…men, vi måste nog hålla med professor Metcalf om att vi väldigt ofta använder just OK – eller?
Fiennes gör debut som regissör | Film | Nöjesbladet | Aftonbladet.
William Shakespeare – en man för alla tider. Visst är det så. Nu ska Ralph Fiennes ge sig i kast med Coriolanus – något han drömt om att få göra i tio år, säger han. Han ska själv spela rollen som den krigiske romerske generalen.
Berömda män i rollen som Coriolanus är naturligtvis Sir Laurence Olivier, Richard Burton och Ian McKellen. Till och med Sir Anthony Hopkins kan sälla sig till den celebra skaran.
Det ska bli spännande att se vad Fiennes gör med tragedin. Som sagt. Shakespeare lever!
Kan bli dödssjuk – av en hundpuss | Nyheter | Aftonbladet.
För två månader sedan upptäcktes den. Inget har sipprat ut till mig. Dvärgbandmasken har varit ett hot så länge jag kan minnas – och nu är den tydligen här. Säkert har den varit här ett tag utan att vi har vetat om det.
Det som inte fick hända har hänt. Alla svampälskare, bärplockare och hundvänner. Är nu allemansrätten och vår fina natur förvandlad till ett groteskt hot istället för en ovärderlig tillgång?
Vi har länge hållit stånd, men det var ju inte frågan om Om, utan om När den skulle komma hit – denna fruktansvärda parasit. Är ni nöjda nu – alla ni som smugglat djur över gränserna? Det är möjligt att jag är ute på hal is, men hos er landar mina misstankar först.
Uddevallaområdet är drabbat – hur svårt vet vi inte ännu. Och naturligtvis räcker det inte med det här, utan vi kommer att hitta den överallt. Den är här för att stanna. Det finns inte någon som helst möjlighet att göra sig kvitt den när den väl kommit in i landet.
Eva Osterman Lind, på Statens veterinärmedicinska anstalt, menar att det mest är känslan som är tråkig. Att naturen inte längre är ren från smitta. Delvis har hon rätt. Men, för mig blir det ett fysiskt tryck över bröstet, en smäll i pannbenet, en ohjälplig hjärtvärk och en stor sorg. Min hund är min nära vän. Nu kan den närheten gå förlorad.
En behändig liten ruta med ”Så hindrar du smitta” läker inte min brustna illusion, naturens oskuldsförlust eller min smärta. Men, eftersom vi är överlevare, så anpassar vi oss – naturligtvis. Till ett oändligt mycket tristare liv.
Min största glädje är att vandra fritt i naturen med min hund, att plocka blåbär, smultron och vildhallon och njuta dem där och då, på ängens gräs eller i en solig skogsglänta. Har du hund själv, så vet du hur härligt det är att se den sträcka ut – i lek som i arbete – och du vet också att det är omöjligt att hindra den från att stoppa i sig diverse saker under promenaden. Även om den är kopplad.
Jag håller med Morgan Karesund i artikeln. Han tittar på sin hund och konstaterar: ”Det är inget liv för honom”. Frågan är, om det är något liv för mig som natur- och hundmänniska heller. Ett liv i koppel.
Störst av allt är kärleken. Inte alltid måste det vara kärleken till en människa. Störst är den när den omfattar allt på vår jord. När vi kan se att allt en gång var menat gott. Jag brukar skämta om att fästingar väl ändå inte kan ha någon plats i näringskedjan – och därmed inte heller någon genomtänkt plats på jorden. Ingen har lyckats motbevisa detta…
Jag har besökt många fantastiska platser i världen. Platser och händelser som stannat kvar i mitt hjärta, och som jag återvänder till igen och igen. Inte minst genom mina bilder. Men, många gånger varken vill, kan eller orkar jag tänka tillbaka, därför att minnena sitter där i mitt hjärta och värker, och skjuter upp tårar. Många gånger därför att jag vet att jag aldrig mer kommer tillbaka dit. Men lika många gånger därför att jag vet att om jag kommer tillbaka dit, så är denna plats en annan än när jag var där första gången.
En av mitt hjärtas platser på Jorden
Om du finner en plats av ro och ljus; och ett folk som är enkelt och ärligt, vänligt och nära naturen och jorden – då ska du vara väldigt lycklig den tid du är där. För, floden förändras. Flödena matas på av den moderna världens påfund, det vi kallar ”utveckling” och ”högre standard”, och … ja, konstruerade ord med av människor konstruerad betydelse.
Hortensiaklädd vulkankrater
Ibland undrar jag om människohjärtat är stort nog att rymma allt det måste rymma. Men, även om mitt svämmar över ibland, så vet jag att det är det. Jag vet ju, att vi ständigt är på väg.
Ingefärslilja mot havet
Vandringsstig
Vetenskap & miljö | Sveriges Radio.
Vi äter också pangasius. Eller har ätit. Det är en mycket god fisk. Vit och fin.
Vissa nyheter får mig att blekna lite extra. Att känna mig matt och orkeslös. De behöver inte vara världsrevolutionerande, men de rör vid något viktigt beslut jag en gång tagit, eller kanske till och med rubbar min världs grundpelare. Det här är en sådan nyhet – en som skakar om.
I min familj har vi ätit och njutit av denna fisk, pangasius. Vi tyckte oss göra något bra, som inte köpte torsk. Vi sparade torsken för framtiden. Och för framtiden så är jag, alltsedan jag fick egen inkomst, med i olika naturskyddande organisationer, bland annat WWF.
Kanske håller vi fast vid en del illusioner för att vi så gärna vill att de inte är just – illusioner. Om jag inte har kraft eller möjlighet att stå längst fram på barrikaderna, så vill jag ändå göra en insats. Lämna bidrag till någon som orkar stå där längst fram och kämpa. En som inte är en bluff. En som verkar bygga på ärlighet och genuin godhet. En som vill något, och som verkar nå fram. ”För att lätta det dåliga samvetet lite”, skulle säker många säga. ”Och?” skulle mina ungdomar säga. Du ska göra det du tror på. Du ska bara inte vara alltför naiv.
Jag tycker inte att jag är alltför naiv. Men, nu har WWF gjort det oförlåtliga. Odlingen av Pangasius bidrar till miljöförstöringen i Vietnam – och jag själv och många med mig kanske riskerar vår hälsa genom att äta den. Fisken är nämligen överodlad och laddad med antibiotika för att klara alla sjukdomar. WWF uppmärksammade detta och rödlistade den. Vad händer? Jo, Vietnam hotar att kasta ut organisationen ur landet. Skakar knytnäven upp i ansiktet, visar vita knogars språk. Resultatet blir att WWF upphäver rödlistningen…
”Vem i hela världen kan man lita på?” – sjöng Hoola Bandoola Band i min gröna ungdom. Vem är det som gömmer sig bakom ”Vem”? Enligt min mor och min mors mor, vilka båda har levt längre tid på denna jord än vad jag själv har gjort, så är det ”ingen” som gömmer sig där bakom. Frågan är om det finns någon Ingen, en nutida, listig, homerisk hjälte, eller om det verkligen är – ”ingen”? Och spelar det någon roll vilket – i det långa loppet?
Jag vill tro att var och en av oss spelar roll i det långa loppet. Det är väl därför vi är här?
Den stora boken
De älskade ängarna
Plommonträdet
Min rödhake plirade in genom fönstret när jag rumsterade i köket. Vi har ett ljust kök mot väster, med tre stora fönster. Han hade parkerat i rosenbusken, och vände sina pepparkornsögon rakt emot mig. Eller kanske bara det ena, för med det andra bevakade han tomten. Han är en av mina absoluta favoriter – och ibland tror jag att han är högst medveten om det. Mycket social, rödhaken. Mormor hade en som alltid följde henne bland vinbärsbuskarna i trädgården. De var mycket förtjusta i varandra.
Talgoxarna sjöng redan tidigt i morse, och jag lovar att det jublades i mer än ett bröst denna sköna morgon. Solen värmde in, och fyllde mig med arbetslust! De påverkar nog alla oss levande varelser här i Norden på samma sätt, de där solstrålarna. De trycker på knappar som legat i ide hela vintern.
Om jag hade kunnat spinna, så hade jag med all säkerhet gjort det. I solen, i köket, i arbetsglädjen. Det blev bakat och det blev färdigstökat och det blev tänkt. Och ut i skogen drog vi allesammans. Hundarna kände av stämningen och vi hjälptes alla åt att andas in lite hopp om vår. Fyra nosar i luften!
Väl uppe på ängarna hade vi passerat en ansenlig mängd granar som fallit i stormen. Någon reslig fura och ett antal björkar. Ibland blockerades stigen fullständigt och vi fick klättra och krypa. Med bankande hjärta närmade jag mig den krök varifrån jag kan se om ”min” bok står kvar. Efter varje ovädersstorm snörs strupen ihop inför mötet. Tänk om den inte klarat sig den här gången. Visst börjar den bli gammal? Och med den gigantiska kronan…Men den kan ju inte vara något vindfång nu på vintern! Och, visst står den i ett motlut – så vinden har ju inte fri väg fram?
Stark och obruten stod boken där i ensamt majestät på ängen, även efter den här stormen. Jag kunde släppa ner axlarna och känna pannvecken slätas ut – tårögt tacksam. Mer än en gång har jag drömt att den jämnats med marken, att grässlänterna och ängsmarken spytt upp höghus och att grävmaskiner bullrande kört över den sista friden.
Min favorit från barnfilmstiden är Mullvaden. Den handlar om en liten mullvad och hans vänner som lever i frid och frihet i skogen – tills en dag när skogsmaskinerna och bulldozrarna kommer…Ibland tar vi fram och tittar på den igen, ungdomarna och jag. Fantastiskt välgjord film – tjeckisk, tror jag. De stod i en klass för sig när det gällde barnfilm.
Nybakta kakor och svart kaffe när vi kom hem. Herr rödhake hoppade jämfota över trappan utanför köksdörren – och slängde in ett pepparkorn. Tillbaka igen – jo, skulle bara kolla.
Stormen drog ner ledningar i Skåne | Nyheter | Aftonbladet.
Storm. Hundarna vaknade av att det knackade på fönstret. Då vaknade alla med ett ryck. Var det dags nu igen? Köksgolvets isklampskalla klinkers talade sitt tydliga språk – strömmen hade gått.
Gudrun och Pär – vad heter den här? Det är oroligt – men härligt. Naturkrafter som vi inte rår på. Min gamle mentor älskar fortfarande naturens utmaningar och strapatser till havs och till lands. Att utsätta sig och att klara av. Att våga och att vinna. Att älska. För det är det han gör.
Jag vet inte var gränsen går. Går den mellan Sverige och Australien? Eller kanske mellan dig och mig? För någonstans övergår beundran och ödmjukhet inför naturen till fruktan. Alltför stor fruktan – när du inte längre kan se skönheten och det fantastiska undret i det som sker. När nervtrådarna spänns till bristningsgränsen och alla varningssystem slagit om till rödglödgat – då. När det inte längre bara är på TV eller i tidningen, då, när du själv står mitt i infernot: Inlåst i skogsbranden, förlorad i översvämningen, vacklande på den magmavällande vulkanens rand. Då är inte tanke nummer ett om du har betalat försäkringen. Då är du istället ett steg närmare dina förfäder. I stormens öga ser du klart.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.