NZ – Silver fern!
For more of Silver, go to Ailsa on Where’s My Backpack? – just click the link above – or why not join in yourself!
Art
Ese’s weekly Shoot & Quote Challenge – Touch
Touch is important…
Shoes are the finishing touch on any outfit and it is important to complete a look with the perfect pair!
Tracy Reese
Weekly Photo Challenge: Windows
Fönster har alltid varit viktiga för oss – inte minst i länder där ljuset behöver komma in under de mörka vintermånaderna. När jag var barn hade man dubbla fönster med bomull/ull emellan och ibland eterneller därpå.
Inga fönster är mig kärare än de enkla fönster vi har i sommarstugan. De är mycket gamla, med flagnande färg och gistet trä som gör dem svåra att öppna och stänga. Men de är – Sommar. Det andra fotot visar S’t Mary’s Church i Scarborough, som har sällsynt vackra fönsterbågar.
Windows have always been important to us, and I think maybe especially in countries where they are much needed for the light during the dark winter months. When I was a child many windows were double and had a string of cotton or wool in between the two window glasses. Sometimes people decorated with flowers or herbs there as well.
To me, no windows are more beautiful than the simple old windows of our summer house. Their colouring is fading and their wooden frames so worn that they are no longer easy to open and close…but they are – Summer. The second photo shows St Mary’s church in Scarborough – where I simply fell in love with both the windows and their frames.
Travel theme: Illuminated
Ailsa’s theme this week is Illuminated
– and that is what you could say about Cervantes and his heroes Don Quijote and Sancho Panza in Madrid. Walking home a soft night, we lingered here for at least an hour. Peaceful. He lives on into the future, standing illuminated against a modernistic building.
Ese’s Weekly Shoot & Quote Challenge: Music
Music is an important part of our lives – and Music is also Ese’s challenge this week. Young people today have music plugged in their ears all day it seems…which would be a bit too much for me… I love silence.
I do love silence, but I also love almost all kinds of music, from bird song to heavy metal. I have a sweet tooth for music coming up spontaneously among people, for big voices like Freddie Mercury’s and tenors as Andrea Bocelli’s, for clear and soaring ones like Mireille Mathieu’s and Sara Brightman’s – and also for odd instruments.
Music is everybody’s possession. It’s only publishers who think that people own it.
John Lennon
London – and it Is really good…
Madrid market – skilled!
Folk songs by spontaneous folk singers
Madrid market – happy!
Daughter waiting for her part in the concert
Covent garden – opera marvellously sung in a white tee and blue jeans
Dame Judi Dench in ”Philomena” – based on a true story
Efter storslagen fantasy kände jag att jag behövde en mer verklighetsförankrad film – det blev den verklighetsbaserade Philomena, med en av mina favoritskådespelare, Dame Judy Dench.
Filmen är baserad på Martin Sixsmiths The Lost Child of Philomena Lee från 2009. Philomena blir gravid som väldigt ung och därmed hårt straffad av det katolska Irland. Hon placeras i kloster tillsammans med andra ensamstående, olyckliga unga mödrar och nunnorna säljer hennes son till ett amerikanskt par. Hon tvingas skriva på att aldrig göra efterforskningar för att finna sitt barn. Som pensionerad sjuksköterska börjar hon, efter 50 år, med hjälp av den sparkade BBC- reportern Martin Sixsmith (Steve Coogan), att söka efter sonen.
Regissören Stephen Frears (”The Queen”) fokuserar mycket på Philomenas och Martins humoristiskt retsamma smågrälande under resan tillsammans och trots att de är så olika – de kommer från olika samhällsklasser och har helt olika intressen – så kommer de närmre varandra allteftersom vidden av Philomenas livsöde rullas upp.
Storyn väver skickligt samman allt från sexuella begär och religiös fanatik till dagens pressetik och ger oss en både spännande och informativ resa. Gammalreligiösa katoliker och vänner av äldre republikansk politik kan kanske stöta sig på hur historien utvecklas, men innehållet hålls historiskt och faktamässigt riktigt, samtidigt som det presenteras mycket väl balanserat. Martin reagerar starkt på nunnornas fruktansvärda synder i det förflutna medan Philomena trots allt som hänt henne är förlåtande ända till slutet.
Det här är en mycket berikande film. Judy Dench är som alltid fantastisk och tillsammans med Steve Coogan är de det perfekta smågrälande, humoristiska paret som trots grundberättelsens tragik gör att du lämnar biosalongen med både ett leende och en tår. Se den. Njut av skådespelarnas skicklighet, det lugna tempot och en fantastisk livshistoria. Du kommer inte att ångra dig.
Movies, movies, after the fantasy of Smaug, Hobbits and Dwarves I needed some reality – so I went to see Philomena with Dame Judi Dench, who is one of my favourite actresses.
From Imdb: In short, based on the 2009 investigative book by BBC correspondent Martin Sixsmith, The Lost Child of Philomena Lee, Philomena focuses on the efforts of a retired Irish nurse, Philomena Lee (Dench), mother to a boy conceived out of wedlock – something her Irish-Catholic community punished her severly for – and given away for adoption in the United States. In following church doctrine, she was forced to sign a contract that wouldn’t allow for any sort of inquiry into the son’s whereabouts. After starting a family years later in England and, for the most part, moving on with her life, Lee meets Sixsmith (Steve Coogan), a BBC reporter with whom she decides to discover her long-lost son.
This image released by The Weinstein Company shows Judi Dench, left, and Steve Coogan in a scene from ”Philomena.”
Director Stephen Frears (”The Queen”) keeps the focus on Philomena and Martin’s sweet-and-sour banter, making “Philomena” a marvelous movie, a heartwarming drama with plenty of comedic pathos that features Judi Dench playing a simple Irish woman who doesn’t get the jokes of her traveling companion.
This odd-couple road trip tale is based on an incredible true story. Philomena has kept a secret for 50 years — when she was a teen, nuns sold her baby and those of other “shamed” young women to wealthy American couples. Now Philomena Lee is ready to find her son, and her own peace of mind, but she’s going to need some help on this journey. That’s when her daughter finds Sixsmith (Steve Coogan) at a party.
Coogan is co-star, screenwriter and producer — plays just-sacked government press secretary Martin Sixsmith, who takes on Philomena’s human-interest story as a journalistic assignment, despite it being the kind of article that he says only “weak-minded, vulnerable” people appreciate. He’s crass, and the two of them are divided by class – but on their journey together, they bond.
The story neatly weaves in themes such as sexual desires, religious beliefs, regrets of a lifetime and journalistic ethics, making for an intriguing as well as informative experience. Those of the Catholic faith and old American Republican politics will find matters to dislike here. The story is tough on these points and historically accurate, but neatly balanced as well: Martin is furious with the long-ago sins of the nuns, yet Philomena is the one with forgiveness in her heart to the end.
The journey of “Philomena” is an enriching one. It’s pure joy seeing Judy Dench – as always – and Dench and Coogan provides just the right touch of friction as well as humor. “Weak-minded, vulnerable” people as well as those more sophisticated will not regret they took this trip. At least I don’t.
See the trailer here:
The Hobbit: The Desolation of Smaug
”Hobbit: Smaugs ödemark”
Bild ur SvD
Del två av trilogin gör Tolkien rättvisa
Hobbit: Smaugs ödemark är fortsättningen på Bilbo Baggers äventyr då han färdas tillsammans med Gandalf och de tretton dvärgarna som leds av Thorin Ekensköld för att återkräva dvärgarnas förlorade rike Erebor.
Regi: Peter Jackson I rollerna: Martin Freeman, Ian McKellen, Richard Armitage, Orlando Bloom m fl 2 tim 41 min. Från 11 år
Precis som många andra unga blev jag på 70-talet helt förtrollad av Tolkiens värld. Mest trilogin om Ringen, men också Bilbo och de underbara kartor som fanns tryckta på böckernas innerpärmar. Kartor över det okända gjorde fantasin mer verklig, för genom dem föddes känslan av att det fanns mer att upptäcka och möjligheten att dessutom skapa något helt nytt och eget.
Som alla bra attraktioner i den rörliga bildens historia introducerar Jackson hela tiden nya filmiska uppfinningar, och det slutgiltiga slaget i Sagan om konungens återkomst var nog det häftigaste som gjorts för bio när den kom. Men effekter och filmteknik åldras snabbt och science fiction- och fantasyfilmer som rider på de senaste datoreffekterna drabbas hårt.
Jag tror att det var denna fixering vid ny filmteknik och nya effekter som gjorde att Hobbit: en oväntad resa blev så svårtillgänglig. Den blev till ett enda sammelsurium av oborstade dvärgar som myllrade fram i gruvgångar över hela duken och stundtals skötte sina kroppsliga funktioner med all (o)önskvärd tydlighet.
Men i uppföljaren Smaugs ödemark (som börjar in medias res och slutar i en snygg cliffhanger) ser vi äntligen ett mål och en mening i storyn. Bilbo är inte lika framträdande utan vi får istället följa dvärgarnas ledare, Thorin (Armitage), på närmare håll. Och ju närmare Thorin kommer skatten under berget och sitt förlorade hemland, desto mer tycks vittringen av makt få ett obehagligt grepp om honom. Storyns nerv sätts i dallring av att både han och Bilbo – som ju bär på den upphittade härskarringen – blir märkbart och påtagligt påverkade. En påverkan som följer 3D-versionen som en rysning rakt ut i biosoffan. Filmen introducerar också den kvinnliga alven Tauriel (Evangeline Lily från bl.a Lost), ett nytillskott som uppfunnits av Jackson och manusförfattaren Fran Walsh för att inte Smaugs ödemark ska bli totalt mansdominerad. Vi får se hur detta utvecklar sig i den sista delen av trilogin.
Smaugs ödemark bjuder alltså på en mer tydlig, genomarbetad och rak story med bättre stridsscener än The Hobbit. En central sådan är forsränningen i tunnor (se bilden ovan) och den bjuder på både häftig akrobatik och action som gör 3D-djupet befogat. Här gör alverna Legolas och Tauriel oförglömliga tricks som inget annat folkslag skulle kunna utföra. I en helt annan miljö går hjältarna vilse i en mardrömslik skog fylld av jättespindlar – en sekvens som riskerar konvertera spindelvänner till spindelfobiker med eviga mardrömmar…Själv hukade jag i soffan och kunde inte titta när det var som värst. En helt ny miljö är den dimhöljda staden på vattnet, vilken byggdes i verkligheten med stor detaljrikedom.
Mikael Persbrandt gör en övertygande – om än kort – version av björnmannen Beorn. En karaktär som säkerligen återkommer i den sista delen av trilogin. Och alla vi som älskar Sherlock Holmes älskar också att den slipade Smaug lånat röst av Benedict Cumberbatch – eller tvärtom…mycket passande!
”The Hobbit: The Desolation of Smaug”
From Imdb:
The dwarves, along with Bilbo Baggins and Gandalf the Grey, continue their quest to reclaim Erebor, their homeland, from Smaug. Bilbo Baggins is in possession of a mysterious and magical ring.
Director: Peter Jackson
Stars: Martin Freeman, Ian McKellen, Richard Armitage, Orlando Bloom m fl 2 h 41 min.
In The Desolation of Smaug, the dwarves march to take back their homeland, Erebor, and to accomplish this Bilbo (Freeman) and the dwarves must pick their way through a phantasmal forest, navigate raging rapids and escape Lake-town’s corrupt Master (Fry). After that, they must face the dragon…
 Browse more images » |
The dwarves and Bilbo get tangled with hissing spiders, a giant bear-man (Swedish Michael Persbrandt)and other perils. The heroes hide in wooden casks and are lobbed into what’s not so much an action sequence as an ”unrelenting pile-up of lunatic, barrel-based gags.” On their bumpy way down-river, they are pursued by elves and orcs (who are simultaneously at war in the branches above), and this is where the 3D-version works at its best: when oak cylinders fly at the camera, the barrels bounce off rocks and the agile Legolas and Tauriel perform stunts no other nation of people could even think of.
While An Unexpected Journey felt oddly inconsequential, The Desolation Of Smaug is a much more satisfying film. The effects are not that central, and some events are even left somewhat ”unfinished”. For example Beorn (Mikael Persbrandt), the aforementioned bear-man, is left behind before we’ve really had a chance to get to know him (though no doubt he’ll be back in the last part of the trilogy).
One problem with the former film was that it moved too much in the same area as the Fellowship of The Ring: we had already been there, so it was, for example, difficult to identify with Bilbo’s awe at entering the beauty of Rivendell. Here, Jackson has entirely new worlds to work with. The forest domain of the Silvan Elves has beauty edged with menace, and Lake-town and Erebor, contrasting but equally stunning showcases of production design. The former, ”a fog-shrouded, Dickensian burg” that we’re informed “stinks of fish oil and tar”, represents a new, earthy flavour for Middle-earth. Like Edoras in The Two Towers, it was largely built for real, which is visible in every detail. Kingdom-under-the-mountain Erebor, on the other hand, is a location weird enough to exist only on a Weta mega-computer.
The group splits in two and Gandalf (Ian McKellen), is off trying to fight the evil resident of Dol Guldur. Of the dwarves, besides Thorin (Richard Armitage), whose facade of nobility is beginning to crumble – the only one who gets much attention is Kili (Aidan Turner), an elf-like dwarf who (together with Legolas) fights for the attention of Tauriel (Evangeline Lilly). Tauriel, an elf ninja character created for the film solely to bring something female into it…, fights bravely by Legolas’ side and gets to do magical stunts only 3D elfs could manage.
The standout new character is, of course, Smaug himself. Benedict Cumberbatch (much loved here in Sweden as ”Sherlock”) has lent his voice successfully to the ” blazing-eyed, honey-voiced, spike-helmed ‘serpent of the north’”. Never have we seen a dragon with this much personality: Smaug is such a well-executed creation, ”toggling between arrogance, indolence and rage”. After the last rough half-hour finale we cannot imagine what Jackson has in store for the last part of the Hobbit trilogy…
Familjen Persson i främmande land
I går kväll tittade vi på Johan Palmgrens dokumentär ”Familjen Persson i främmande land”. Den handlar om hur Pelle Persson, från lilla Ballingslöv här i Skåne, som ung for ut i världen och hamnade i Pakistan i 40 år. Där gifte han sig och fick två döttrar. Hans sätt att uppfostra dem till fria kvinnor stämde inte överens med det gängse sättet att uppfostra flickor på i Pakistan och när släktingar hotade att tända eld på flickorna bestämde han sig för att flytta tillbaka till Sverige med sin familj för en tryggare framtid. Men ingenting blir som de tänkt sig.
Det här är en film som alla skulle ha glädje och nytta av att se. Den handlar om hur svårt det är att bryta upp och byta livsmiljö så totalt och hur mycket familjen betyder i livet. Och det handlar om den vanliga, lilla människan och våra grundläggande rättigheter till ett värdigt liv. Vi ser hur krånglig byråkratin är i Sverige och hur svårt det kan vara att komma in i gemenskapen med alla oskrivna regler som finns. Pelle har till exempel inte använt någon klocka på 40 år…
Klicka på länken och se trailern! http://www.moviezine.se/video/205099
Yesterday we watched the documentary about the Perssons who had lived in Pakistan for 40 years, and how the father, Pelle (actually from a little village close by where we live), seeing his two girls being dangerously threatened because of their western upbringing, now decided to return to his home country for a more safe and secure life for them. Their dreams do not that easily come true and Sweden is not the Sweden he left forty years ago. Bureaucracy and hidden agendas are not easily managed, and the language is difficult for his wife. Pelle has not even used a watch for more than 40 years – and Time is everything here in Sweden. Nothing really comes out the way they had hoped…
This is a documentary everybody should see. It’s about life and how difficult it is to break up even if you must. It’s about how much your family means and about human rights, but also about all the obstacles you have to face with a totally different lifestyle.
Click the link and see the trailer! http://www.moviezine.se/video/205099
Winter solstice ahead – take a dogwalk with me!
The days in the Northern Hemisphere will soon be at their shortest. That turning point is always something to look forward to – The winter solstice. This is the time at which the sun appears at noon at its lowest altitude above the horizon. This year, 2013, it is on the 21 of December – one week left.
Today there was a thin rift in the gloomy skies and a pale ray of sun shone through. It lasted for about five minutes. They were precious. I will show you…
I only had my phone today, because I wasn’t in the mood for photography in this fog and darkness.
Anyway, we finished our day in a little town nearby, buying Christmas presents. On a shelf, these two gentlemen resided (together with three more) Which made NZ and the charming Lonely Dog in Auckland pop up again! https://lagottocattleya.wordpress.com/2012/01/20/lonely-dog/ Sweet memories!
On our return, 3-4 p.m. it was pit black.
BBC – Culture – The most spectacular staircases in the world
BBC – Culture – The most spectacular staircases in the world.
Just love these ones…Enjoy the splendour!
Leya 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.