Vi letade efter ”Pannkaksklipporna”, och började vandringen från en fridfull plats i regnskogen.

Den här dagen skulle bjuda på ytterligare fantastiska vyer. Ingen annanstans i världen hittar du något liknande. Det började så smått med en mycket speciell strand.

Vi närmade oss området utan att vara riktigt förberedda på vad som väntade. Som så många gånger förut konstaterar man att det inte räcker med en bild i en guidebok. Den här gången sveptes vi med i något som trotsade verklighetskänslan.

Vi kände oss förflyttade till en äventyrsfilm – Indiana Jones eller liknande. Overklighetskänslan ökade allteftersom vi tog oss fram längs klipporna.

Ju längre vi gick desto mer fantastiska blev stenformationerna. En informationsskylt på vägen förklarar något om ursprunget.

Personligen är jag väldigt nöjd med att vi inte vet riktigt…hur dessa klippformationer har skapats till exempel. Det ligger en stark tjusning i livets och verklighetens mysterier.

Så liten, så liten känner du dig, du ynkliga lilla människa, inför naturens underverk. Omvälvande och underbart.

Längre ut mot udden öppnar sig nya vyer bland klipporna – och med en varmare ton på djupet. Om solen hade visat sig kunde de varma nyanserna kanske tagit över.

Sillgrisslor, måsar och andra sjöfåglar häckar längst ut mot havet. En mäktig syn som fick mig att undra över rösten – var fanns rösten? Richard Attenborough – where are you?

Klippformationerna ute i det vita havet gav rysningar i hela kroppen – Det är så gott att fantasi och film fortfarande inte kan nå upp till verkligheten! Men så långt har vi människor kommit från naturen att vi går till fantasins och filmens värld och jämför från andra hållet.