Morgonpromenad

Som en gammaldags hyllremsa hänger den där - liljerabatten

Grannen runt hörnet har en varm och solig söderrabatt. På min väg med Mille och Totti denna morgon dras blickarna genast dit – och naturligtvis har han även detta år ett gyllene blickfång!

Vi går vidare mot skogen och jag tänker mig ett högervarv den här gången – mot klockan. På något sätt känns det rätt idag när vi ändrar tiden lite efter eget behag…Denna stig har vi inte gått på någon vecka, och den kommer med nya överraskningar – någon har lämnat, eller planterat, krokusar mitt ute i skogen!

Knappt upp med huvudet...

Ju längre in i skogen vi går, desto fler krokusar ser vi. Den här lilla har kämpat sig upp genom genom löven, medan andra tar det mera bokstavligt…

Inte genom asfalt, men väl genom lövtunn krage

Genom ”fåratäppan” går vi långsamt, för solen skiner varm och skön och små solar strålar också från det torra gräset längs stigen.

Svalört

Hundarna är varma och törstiga, så vi tar en tur nedåt bäcken för att svalka magen både utanpå och inuti. Men, bara för deras del alltså…för mig är det lite tidigt ännu med dylika våtvaror.

Blåsippa i den vackraste nyans

Har du tänkt på så många nyanser en blåsippa kan ha? Ibland har en hel grupp samma färg, men i andra klasar kan nästan alla vara olika.

Fler nyanser

Ute på ängarna skiner solen ännu starkare och hagtornskvistarna lyser i fantastiska grå nyanser. De begynnande blomknopparna syns bara som ärtstora, röda punkter.

Hagtorn

Vi går för en gångs skull genom en av parkerna hemåt, bara för att se att en del fina tallar huggits ner. På marken vid en av dem ser jag plötsligt en välbekant figur, men kvick är han när kameran kommer fram…

Bakom trädet gömmer han sig - staren

För visst är det ytterligare en kär gäst som kommit redan! Han säger ingenting, men den mångfärgade,  glittrande fjäderdräkten avslöjar honom. Välkommen tillbaka till oss!

Upprymda och varma går vi genom gatorna sista biten hem. En sväng i trädgården med en titt på den knoppande magnolian och en vinglande nässelfjäril  – så är morgonpromenaden fulländad.

Mjuk magnolia

...och nätta nässelfjärilsvinglag

.

Fönster mot våren

Påskkaktus i full prakt

Lördagsmorgon och solstrålarna har inte knackat på rutan ännu. Igår var en fantastisk dag, en dag full av ljusa löften om mera. Blommorna i mitt fönster spricker ut i försiktiga leenden – eller i alla fall nästan. Pelargonerna har ännu inte satt knopp, men ett par små hibiskussticklingar visar att de minsann har denna förmåga trots sin ringa storlek. Märkligt egentligen. Hibiskusblomman är ju oftast mycket stor, och väldigt stor i förhållande till en trebladig stickling av ca 7 cm längd.

Saint Paulia

Den lilla dubbla Saint Paulian tittar upp som  Venus ur sitt snäckskal, och de små knopparna är alldeles alldeles bedårande.

I österfönstret trivs en del suckulenter över vintern, och en luden kalanchoe som jag är mycket förtjust i. Hottentottkrassulan är också en favorit. Snart kommer dock pelargoner, hibiskusar och bougainvillea att slå ut dem med sin sprakande blomsterprakt.

Kalanchoe

Hottentottkrassulan tittar blygt fram bakom gardinen

Mitt i rummet står mitt parasoll…och dess nya skott är intagande med sina graciöst spindellika former.

Jag tänker bli som du...

I det stora västerfönstret är mycket på gång. Några fina pelargonsticklingar av Jane Eyre kamperar under glasbänken och den lilla porslinsblomman gör skäl för sitt namn.

Barn till Jane Eyre

Liten porslinsblomma

Nu har solen intagit sin självklara plats i vårfönstret och den ryska begonian, orkidéerna och alla andra växter vänder sina ansikten mot det välkomna ljuset.

Den ryska begonian

Just den stora, ryska begonian har många fascinerande ansikten. Också dess mjuka, vattenfyllda stjälkar och rotstockar är oemotståndliga för kameraögat.

Begonia

Begonia

Phalaenopsis

Phalaenopsis mini

Suckulenter och fjädersparris bildar sedan sköna kontraster till alla blommande växter. Som alltid klär de varandra.

Apsvansen faller ner som sidogardin till suckulenten.

Ett än skirare draperi bildar fjädersparrisen

Det finns hopp om utslagen, gyllene forsythia till påsk. Fast den hinner säkert slå ut före den stora helgen i år – i alla fall inomhus.

Forsythia

Ljumma vindar

Skogen lever av ljud och ljus, av febril aktivitet. Småspindlar har bråttom över fjolårslöven och flyn passar på att ta en dans ovanför stressen. Fjärilar seglar förbi och myrorna gör vad myror pläga – de myllrar. Luften dallrar av ormvråkens rop och den lilla gärdsmygens starka, melodiska stämma. Bakgrundsaccompagnemanget består mestadels av bofinkssång. Det dröjer några veckor innan lövsångaren står för det.

Jag går längs stigen och ser hundarnas lek och hur de njuter av våren. Vi har 13-14 grader varmt idag, och vitsipporna smyger fram sina vinterbleka ansikten från under löven. Livet har återvänt.

Livsfarligt rovdjur – bekämpa din fobi

Praying mantis är det engelska ordet för bönsyrsa. Ett litet djur som både har ett fascinerande utseende och är ett effektivt rovdjur. Den väntar in sitt byte och slänger sedan fram sina hullingförsedda framben med vilka den naglar fast bytesdjuret. Därefter kalasar bönsyrsan direkt på sitt offer – medan det ännu är levande.

Kvick men fastnade i ett klick

Utan att kunna luta mig mot någon vetenskaplig undersökning tycker jag mig märka ett ökat antal fobier för insekter – hos såväl vuxna som ungdomar. Gruppen insekter är ju väldigt stor och därmed blir det svårt att undvika dem i vårt liv här på jorden. Men, det finns bot.

Enklast för de flesta är att försätta sig i situationer där man måste konfronteras med dem. Så småningom blir man på detta sätt av med fobin och livet blir mycket enklare. Spindlar och kackerlackor är exempel på djur med ett för mig obehagligt rörelsemönster. Min vistelse, 1986 i Nepal, i stråhydda med stampat lergolv och taket fullt med spindlar gjorde susen.

Pannkaksklipporna – larger than life

Vi letade efter ”Pannkaksklipporna”, och började vandringen från en fridfull plats i regnskogen.

Var är prinsessan Tuvstarr?

Den här dagen skulle bjuda på ytterligare fantastiska vyer. Ingen annanstans i världen hittar du något liknande. Det började så smått med en mycket speciell strand.

En äkta pärla!

Vi närmade oss området utan att vara riktigt förberedda på vad som väntade. Som så många gånger förut konstaterar man att det inte räcker med en bild i en guidebok. Den här gången sveptes vi med i något som trotsade verklighetskänslan.

Hur?

Vi kände oss förflyttade till en äventyrsfilm – Indiana Jones eller liknande. Overklighetskänslan ökade allteftersom vi tog oss fram längs klipporna.

Ju längre vi gick desto mer fantastiska blev stenformationerna. En informationsskylt på vägen förklarar något om ursprunget.

Personligen är jag väldigt nöjd med att vi inte vet riktigt…hur dessa klippformationer har skapats till exempel. Det ligger en stark tjusning i livets och verklighetens mysterier.

Känslan av att stå där uppe, mitt i ett underverk...

Så liten, så liten känner du dig, du ynkliga lilla människa, inför naturens underverk. Omvälvande och underbart.

Grått, grönt och blått i skön magi

Du vill bara gå fram och titta över kanten...

...och det här är vad du ser

Lite närmre ändå...

Längre ut mot udden öppnar sig nya vyer bland klipporna – och med en varmare ton på djupet. Om solen hade visat sig kunde de varma nyanserna kanske tagit över.

Grått och ockra smälter skönt samman

Sillgrisslor, måsar och andra sjöfåglar häckar längst ut mot havet. En mäktig syn som fick mig att undra över rösten – var fanns rösten? Richard Attenborough – where are you?

Klippformationerna ute i det vita havet gav rysningar i hela kroppen – Det är så gott att fantasi och film fortfarande inte kan nå upp till verkligheten! Men så långt har vi människor kommit från naturen att vi går till fantasins och filmens värld och jämför från andra hållet.

Bättre än en aning av Camerons "Avatar"...

Mount Ruapehu och Lake Taupo – en studie i blått

Och mer än så. Bergen och vulkanerna finns i maoriernas hjärta och är närmast heliga. När vi först kommer upp över kammen mot Lake Taupo skimrar de tre stora vulkanerna i kvällssolen: Mount Tongariro, Mount Ngauruhoe och den snöklädda Mount Ruapehu. Den senare strax under 3000 m.ö.h.

Mount Ruapehu och Lake Taupo

De många blå nyanserna avlöser varandra under kvällens gång. Mössa av och mössa på. Varje skymning stilla och rofylld.

Mount Ruapehu blottar sin snövita hjässa

Vi stannade några dagar och spenderade julafton här. En annorlunda skönhetsupplevelse som vi gärna tar emot igen.

Som överallt på Nya Zeeland idkas äventyrssporter så länge det är ljust

Med båt får man upp fart och höjd, för att sedan dala ner med vidunderlig utsikt

Julaftonskvällen bjöd på alla färger – även den traditionellt röda – fast i lite annan tappning än vi är vana vid. Vi stannade ute tills alla nyanser vilade i lila.

Julafton 2011, Lake Taupo

När vi lämnade den lilla staden Taupo tog vi vägen upp mot vulkanerna för att få se dem på nära håll. De gjorde oss inte besvikna – och vädret stod oss bi.

Slösande guldgult längs vägen

… omväxlande med kargt och ödsligt

Delar av J R R Tolkiens Sagan om Ringen spelades in här i området. Man kan nästan känna närvaron…Med sin unika miljö är hela ön en perfekt plats för både äventyr och fantasy.

En sista utsikt mot bergen och vulkanerna

Bakom oss lämnar vi de mäktiga bergen, men inte tystnaden och skönheten. Och nästan genast, bara någon mil härifrån, väntar nya fantastiska upplevelser av ett helt annat slag.