Jag har en kär vän, däruppe i skogen, och varje år fotograferar jag honom många gånger – i alla årstider. Han är fårad och ålderstigen, men så skön ändå. Han är absolut en han, det har han själv talat om för mig.

Tidigt om våren, innan snön riktigt är borta, är han nog som vackrast. Då är den lilla gläntan öppen och han visar sig i all sin prakt. Bakom honom ligger den fallna delen av stammen.

I have this dear friend, who is still standing after all these years since he lost parts of his trunk. I talk to him very often – at least once a week. When I was a child he was in full splendour, this giant beech. Now he is old and wrinkled, but very wise and still beautiful. He is a he, I know, because he told me so himself.

In early spring he is at his best. The little glade, where he is standing, is open to light and sight. Behind him you can see the fallen parts of him.

När sen försommaren blåser in försvinner han i en sky av grönt. Under högsommaren syns han inte…

When summer winds start blowing, he is almost hidden in the lush green. In July he is impossible to see if you don’t know where he should be..

Visst är han vacker ändå, men jag tror att han känner sig lite i skymundan för all grönska.

I think he might feel a bit in the background of all the greenery.

När hösten kommer står han där i gläntans trolska ljus – och jag vill aldrig lämna honom…

When autumn arrives, he becomes an enchantment, standing in the pale, low sunlight – and I never want to leave him…

När alla löv har ramlat och vintern är här, kommer han i en annan dager. Han ser nästan slankare och högre ut. Han ”äger”, som ungdomarna skulle säga.

With winter coming and all the leaves gone, he seems to grow and look taller and more slim…

Snörika vintrar är det svårt för oss att träffas. Snöskor har jag inga när inte kängorna räcker till. Ändå försöker jag pulsa mig fram till honom för att se att han är där.

If there is much snow, it’s difficult to come and see him. I often wonder how he is doing and worry about him. I try my best to force the snow to be sure he is still there.

För att få en lite bättre uppfattning om hur stor han verkligen är, tar jag med denna bild. Jag brukar klappa om honom och prata med honom om att han ska stå kvar länge än. När höststormarna viner och vintern sen blir hård blir jag alltid orolig att han ska falla. Men, den allra översta grenen i toppen – den som växer ganska rakt uppåt – den lever fortfarande och grönskar varje år.

My final picture is taken a bit closer, for you to maybe understand how big he is. Every year I am worried that he will fall, but I try to persuade him not to. His top branch is still alive so his roots are not totally gone. I’m looking forward to seeing him again next week.