En värdig sista semesterdag

En trött hjälte

Sommarledigheten avslutades i alla fall på bästa sätt. Bäst i rasen på Ronnebyutställningen idag är min lille älskling – Totti. Så, han och jag är nog lika trötta ikväll. Den stora skillnaden är väl att han inte måste gå upp ett bestämt klockslag i morgon och har ingen tid att passa.

Vi som inte cyklar…

…lever badliv och har semester. Badlivet är för övrigt ganska skralt i den här familjen – åtminstone om man jämför med oss två, Mille och mig. Själv är jag ingen badkruka direkt, inte alls som de tvåbenta, men jag är väl i kanske tio minuter per dag. Om det är varmt, vill säga. Den varan har det ju inte varit för mycket av den här sommaren precis…

Mille är en helt annan sak, han spelar i en egen division här. Om det hade gällt OS i badande så hade han vunnit guldmedalj!

Om du är nyfiken får du gärna hänga med en sväng i VÅRT sommarliv i Blekinge!

Mitt Blekinge – på cykel mot havet

Den sista riktigt soliga dagen tar jag cykeln och drar mot en liten halvö med havet på båda sidor om. Här betar korna fortfarande inne bland röda stugor och hus och de gamla grindarna gör att jag får sitta av och sitta upp mellan varven. Ingen grindslant här dock… De som bor i husen har numera vuxna barn och barnbarnen verkar inte vara på besök denna fridfulla dag.

Hoppas du har tid att följa med igen!

Mitt Blekinge – på cykel mot skymningen

Cykelturer i kvällningen är sköna. Ljuset är milt och fint och syrsornas sång rogivande. I sommarhuset har vi några gamla trotjänare, cyklar från gamla släktingar och loppis. Varje år tycker vi med en mun att ”Varför görs inga sådana här cyklar mer? De är mycket skönare att cykla på än de modeller vi har nu.” Och visst är det så. Inga växlar som spökar, breda, sköna sadlar och ett frihjul som gör skäl för namnet. Ja, varför?

Att cykla på de små landsvägarna och upptäcka nya ängar, nya stugor, nya vyer är gott, men att minnas och känna igen är ännu mer underbart. Det rör vid de innersta strängarna och befäster din känsla av att höra hemma. Följ med på en nostalgitur i det vackra Blekinge!

En sista glimt

 

Så tänker sommaren sända en, kanske sista, glimt av vad som kunde ha varit. Om det hade blivit någon sommar, det vill säga. SMHI säger fint idag under några timmar. Ta tillvara.

Lite bitter låter jag allt… Jag är tacksam för det vi fick, men många som jobbat hårt och mycket hela året hade nog behövt lite mera av den varma och läkande solen. Och alla blommor och djur. Fjärilar, bin och humlor till exempel, har visat sig på riktigt först de senaste veckorna. Och alla blommor, ja, inte blev det någon prunkande trädgård i år. Vi får hoppas på nästa sommar!

Vertigo

BBC News – Vertigo is named ‘greatest film of all time’.

BFI’s Sight and Sound magazine gör vart tionde år en lista på alla tiders bästa filmer.  Närmare bestämt två listor. Kritiker och regissörer kan lista lite som de vill… för tolkningen av ”bästa” är alltså högst personlig. Det kan gälla till exempel tekniken, nytänkandet eller vad som gjort mest intryck på regissören personligen. Resultatet visar två ganska olika listor, men toppnamnen är med på båda ställen och filmerna är alla ganska ”gamla” – mer än 30 år samtliga och de flesta mer än 40 också.

Orson Welles Citizen Kane har legat i topp de senaste 50 åren, men har nu fått lämna plats för Alfred Hitchcocks Vertigo, en film jag själv aldrig har sett. Huvudrollerna spelas av James Stewart och Kim Novak – välkända namn som jag dock sett i flera andra produktioner. Och Mr Hitchcock är ju en självskriven skräckfavorit sen jag var riktigt ung. Filmer som Psycho och Fåglarna gav många nätters ruggiga mardrömmar som extra bonusmaterial.

Det blir till att bänka sig för att se vad man själv tycker om Vertigo. Båda toppfilmer, Ctizen Kane och Vertigo, fick ett blandat mottagande vid premiären, men har vuxit med tiden. Ofta är det så med riktigt bra material. Det behöver tid att sjunka in och att ”bo in sig” i människors sinnen och medvetanden. Och ofta är regissören ”före sin tid”. Intressant är att två av mina egna absoluta favoriter finns med på listorna: Francis Ford Coppolas Apocalypse Now och Martin Scorseses Taxi Driver. Fast… båda är för ”unga” för att kunna konkurrera i översta toppen. Vi får väl se om en 30-40 år.

När sista proppen gått

BBC News – Hundreds of millions without power in India.

Du står vid spisen och gästerna väntar – din läckra middag är under skapande. Bordet är vackert dukat med finaste porslinet och trädgårdens fräschaste blommor. Då släcks både fläkt och häll. Du trycker igen och igen på knapparna, men inget svarar.  Aj, tänker du, micron får bli räddningen. Snabbt öppnar du luckan för att stoppa in grytan, men ser genast att ingen lampa lyser. Grillen? Men du har ju en elgrill numera…

Utan el kollapsar världen. Mer än Din lilla värld. Trafikstockningar med olyckor i släptåg, Internet ligger nere, affärsvärlden är lamslagen, sjukhus får köra med nödaggregat, folk sitter fast i hissar och i tunnelbanan och så vidare och så vidare – kort sagt kaos.

Visst händer små missöden ibland, som till exempel för SJ när ledningar fallit ner, eller delar av landet Sverige efter Gudrun och Pär – men det Indien upplever nu är stort. Mycket stort. Hela norra och östra elnätet har brutit samman, vilket innebär att drygt hälften av befolkningen är strömlösa. Alla vet eller anar hur många människor som bor i Indien – över en miljard människor enligt den senaste siffran jag sett. Det går inte att föreställa sig att hälften av dessa är utan ström och allt vad detta för med sig. I vår tid.

Orsakerna har naturligtvis med brist på energikällor att göra, samtidigt som elnäten är gamla och dåligt underhållna. Man fick igång en del av landet under några timmar, men sedan brakade nätet ihop igen. I Indien är detta inte ovanligt – det ovanliga är att den här gången gäller det så stora områden och därmed så otroligt många människor.

Sårbart är vårt samhälle. Vi bygger hela vårt liv på att ha tillgång till el och energi. Jag minns hur det var, i min lilla värld, för några vintrar sedan, att vara utan el under några dagar mitt i smällkalla. Bara strävan att någorlunda hålla värmen med hjälp av kläder, filtar och eld i öppna spisen. Det var en enormt stor glädje att åter kunna äta varm mat, läsa en tidning utan ficklampa, kunna duscha hemma och att få känna sig varm och fräsch när man kom till jobbet (där strömmen faktiskt kom någon dag tidigare).

I min värld har jag också något allvarligt emot att all fakta ska letas upp när man behöver den – och på Internet. Snart behöver ingenting läras in för att kunnas utantill. Hjärnan är väl den bästa lagringsplats vi har? Eller varför har vi utrustats med den? Det ska mycket till innan den slås ut. Energibrist kan visserligen drabba där också… men, du kan enkelt plocka fram lagrad kunskap när du behöver den. Problemet är att hjärnan behöver hållas igång för att lagringskapacitet och snabbhet i minnet ska bibehållas. Och det problemet är väl något att ta itu med för både överheten och den enskilda människan – ja, för hela dagens samhälle. För vad gör vi när vi inte längre kan laga, åtgärda eller tillverka någonting utan hjälp av Internet? Vad gör Du när sladden dras ur och sista proppen gått?

The Hobbit – igen

Hobbit-filmerna blir trilogi – DN.SE.

Bara en kort notis, men ändå. Om det inte hade varit J.R.R.Tolkien och om det inte hade varit Peter Jackson så hade jag suckat djupt och med utandningsluften blandat en stark oroscocktail för kvalitén.

Men jag är helt lugn. Ungefär hemkokt flädersaft.

Finns det hjärterum, så…

Vad gör man inte…

Alltså, först satt Jag här. Sen kom lillhusse och skulle äta frukost. Han envisades med att sitta i just Min stol. Den unge mannen skyllde på att ingen annan stol var ledig. Min stol var ju inte heller ledig!

Med alltmer myndig stämma försökte han övertyga mig om att flytta ett steg nedåt, men jag vägrade bestämt och segade mig fast vid ryggstödet. Med tillräckligt låg tyngdpunkt och inkilad så mycket det gick i spjälorna lyckades jag. Han fick inte stolen. Åtminstone inte hela.

Inte var det bekvämt, men jag hade gett mig Den på att inte säga någonting – heller.