Nytt liv i april – eller konsten att strunta i vädret

2 april, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

Fler vårtecken trotsar kylan – och de tycks få fortsätta med det. Vandringsvägarna för mig till platser jag vet att leta efter dem, de där första spirande. Här kommer några fler efterlängtade tuffingar.

Tottis framdel försvinner i bäcken

Gullpudran strör sitt bladguld längs stigen

Violen bevisar att den gör skäl för epitetet "blyg"

Frostnupna vitsippor smyger i slänten

Grodorna har bestämt sig för att chansa på skogsmaskinspårets pöl i år också...

Nässlorna bjuder in till soppkök

...och vem kan motstå den smått sydländskt färgstarka inbjudan från kastanjen?

Tibast – en liten skogsnymf

1 april, 20121 april, 2012 / Leya / 4 kommentarer

Tibast

På skogsängarna i min skog blommar nu äntligen tibasten. En härlig favorit med sagolik doft. För något år sedan skulle det röjas björnbär och sly här, och då åkte alla tibastbuskar med i svepet. Åh, så vi sörjde, den lille mannen och jag. För just den svängen, utom en särskild glänta, tar jag alltid i mars- april för att njuta av både färg och doft.

Vacker mot fjolårslöven

Tibasten blommar på bar kvist och är giftig. Får du i dig bara några få bär kan lever och andra organ ta stor skada. Du kan till och med dö. I vissa landskap är växten fridlyst, så sällsynt är den på sina ställen.

Den enkla blomman ser smått vaxartad ut

Igår fann jag flera blommande buskar, men hade ingen kamera med, så målet idag var självklart. Till och med en och annan solglimt fick vi oss till livs innan haglet var över oss. Vitsipporna såg böjda och ledsna ut efter nattens minusgrader och vi hoppas att det inte blir alltför många kalla nätter nu utan att de ska kunna repa sig.

”Better a witty fool, than a foolish wit”

1 april, 20121 april, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

BBC News – Shakespearean fools: Their modern equivalents.

Homer Simpson för Shakespeares dårar vidare in i vår tid!

Dårar kan användas till mycket, och det visste naturligtvis Shakespeare. Han använder olika typer av dårar till olika roller, men, de flesta är sanningssägare och i slutändan goda människor. Dr Oliver Double, dramalärare vid universitetet i Kent, jämför med vår tids stand -up-comedians: Båda typer har någon slags tillåtelse från högre ort att säga i stort sett vad som helst.

Homer jämförs i denna artikel med Dogberry i Much Ado About Nothing. Båda är synnerligen inkompetenta, men gör gott utan att riktigt förstå hur det gick till. Homer är, som alla vet, oduglig både som äkta man, fader i huset, vän och anställd. Men ändå god på sitt eget speciella, aparta sätt.

Lite längre fram i artikeln hittar du även Russel Brand, som jämförs med Feste i Twelfth Night. Båda är bohemiska, fantasifullt kreativa och ordlekande. Brand har, enligt Dr Double, nästintill skapat sitt eget språk.

De andra jämförelserna i artikeln kanske är svårare för oss svenskar att se – personer och roller är inte riktigt lika välbekanta. Personligen vet jag inte mycket om Russel Brand, men som tidningsläsande människa har jag inte kunnat undvika att se honom på bild. För mig har han varit en skandalomsusad Hollywooddandy som det inte har känts särskilt intressant att få veta mer om. Helt plötsligt blir jag nu lite nyfiken…och han själv borde känna sig ärad över att nämnas i samband med vår störste dramatiker – even in terms of a fool.

I vardande

30 mars, 201230 mars, 2012 / Leya / 1 kommentar

När jag åkte tidigt i morse var de bara i vardande. Framåt kvällen när jag kom hem och gick in i storarummet stod en sky av plommonblom i mormors krus. I kvällsljuset lika vackra som jag minns dem från hennes trädgård.

På rygg i gräset under fruktträden låg jag ofta som barn och kikade upp mot himlen mellan blommande grenar. Molnens former och binas dans, min älskade katt Måns spinnande vid min sida. Jag saknar fortfarande min mormor och i drömmen ser jag henne ibland. Ungefär som i Körsbärsdalen ser jag henne stå och vinka. I Nangijala.

Rofyllt

29 mars, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

Fjällbäck på vägen till Milford Sound

Vilket ljud är det mest rofyllda? Det är säkert lite olika tycken för alla, men för mig är det nog en porlande bäck eller fågelsång en tidig morgon. Om jag får bådadera, och kanske varje dag, så lär jag befinna mig på Nya Zeeland.

Sydbokskog, vägen till Milford Sound

Sydbokskogen vid Lake Gunn är ett av Nya Zeelands artrikaste områden när det gäller fåglar. Stillheten vibrerar när de olika fågelstämmorna tävlar om vem som ska få mest uppmärksamhet. Sol och skugga är så vassa i kanterna att vandraren lätt får skråmor, och att försöka fånga den fantastiska naturen här på bild låter sig knappast göras.

Inte för inte kallas NZ för "The Land of Ferns"

Varje "Creek", som de kallas här, har sin speciella charm

Vattnet är kristallklart vart du kommer på ön. Det är bara att balansera ut och fylla vattenflaskan. Och beundra. Ingenstans är dock vattnet varmt – till den törstiges stora lycka..

Knivskarp sol och skugga

Skönheten har många ansikten

Här får allting leva och dö i naturens egen takt. Artrikedomen är bara en av de positiva effekterna av detta. Fågelsången svävar överallt omkring mig där jag går. Men, ingen enda fågel har jag sett. De svingar sig högt däruppe i takkronorna och tittar retsamt ner på vandraren.

The canopy

Om jag väntar tillräckligt länge, så kanske jag har en chans? Några fantails jagar varandra mellan de fallna trädstammarna, koketterande med sina flotta stjärtfjädrar . Inte hinner jag med att fånga dem heller…

Ferns - igen

Jag får rikta blicken mest framåt och nedåt istället. Överallt fantastiska ormbunkar, mossor och lavar. Stubbar och trädstammar är som tagna ur en John Bauermålning.

Då hör jag en stark röst alldeles nära. Den tycks prata lite för sig själv, men ändå, på något sätt till mig. Jag väntar och försöker att inte andas. Plötsligt ser jag honom, hur han högt däruppe snurrar runt grenarna i halsbrytande fart – samtidigt som han äter. Vilken virtuos!

Yellow-crowned parakeet

Denna parakit är en endemisk fågelart som lever högst uppe i skogens tak – the canopy – och sällan låter sig fångas på bild. Tur hade jag, att han bjöd mig på en liten liten glimt.

Morgonstund

28 mars, 201228 mars, 2012 / Leya / 5 kommentarer

Min bästa tid är morgonen. Ingen ska vara uppe mer än jag. Möjligtvis hundarna, men helst ska de också snusa på rygg med en belåten, sned dragning i mungipan.

Huset är tyst. Bara jag och min kaffekopp vandrar runt och njuter av solstrålarna som denna morgon har mer än knackat på rutan. De mer än smyger också – de rentav kräver att få spela ut hela sitt register på varje blomma och varje golvplanka. Forsythian glöder i öster.

Då kommer tacksamheten över mig. Jag har tak över huvudet, mat när jag vill och allt det där andra som riskerar att kännas självklart om vi inte stannar upp ibland och vilar i nuet. Mitt kaffe kallnar medan jag sätter mig på golvet i den största solpölen och känner vemodet skölja över mig. Vart har alla dessa år tagit vägen? Alla dagar som gått – jag vet ju att det är de som är Livet. Nu är jag en god bit på väg och vet fortfarande inte vad jag vill göra av Mitt liv. Kanske är det gott att känna så.

Två små solmosiga gossar kommer tassande till mitt knä. Alltför stora för ett knä förstås, men de knyter ihop sig så gott det går. Vi pratar lite med varandra innan dagens sysslor drar igång. Hm, hur ska jag nu ta vara på den här dagen på bästa sätt?

Lugnet före stormen

27 mars, 201227 mars, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

Bordsglädje

En ensam tulpan tittar upp mot fönstret – och det får den så gärna göra. Alla vänder vi oss mot ljuset och särskilt tydligt gör vi det här i Norden.

Nu när vi gått över till sommartid känns det lyxigt att få ”längre” tid över på kvällen. Hoppas det fungerar för korna. Jag minns att det var mycken klagan från lantbrukarna när det här startade för ganska många år sedan. För mig och många andra innebär det mest en glädje.

Nu har vinden mojnat och kvällen är stilla och ljus. Koltrastens klara flöjttoner följer mig från varje hustak och trädtopp. När jag kommer tillbaka till trädgården hörs långdragna visslingar från min vän nötväckan. Allt känns mjukt och inbäddat. SMHI visar dock annat – storm på gång. Jag hoppas den drar vid sidan av eller stillar sig före den når oss. Vi kan väl få stanna i denna ljusa, ljumma och stilla kväll.

Skolvärlden och den riktiga världen – hur blev det såhär?

26 mars, 20122 april, 2012 / Leya / 2 kommentarer

Pluggande anses vara ”omanligt” – DN.SE.

Liten kommentar från verkligheten i vardagen – jo, det stämmer nog, det som Ann-Sofie Nyström, fil.dr. i sociologi konstaterar i sin undersökning. I alla fall den delen om att man som kille inte ska visa att man pluggar. Med tjejerna är det som vanligt ungefär – de är bara duktiga.

I mina klasser finns det elever som ”smyger in” sina inlämningsuppgifter när de andra lämnat klassrummet eller skickar dem via nätet så att ingen ser. Och det är killar. Inget hindrar dock de andra i klassen från att tydligt berömma dessa smygare i korridoren när de sedan fått veta resultatet av sina ansträngningar. En snabb ryggdunkning och ett brett leende kan räcka.

Intressant att det gjorts en studie på detta. Det är bara något jag lagt märke till de senaste åren, men som vanligt måste det undersökas vetenskapligt och, som på dockan i julaftonsfilmen klockan tre – stämplas i rumpan för att vara giltigt.

Det intressanta är väl egentligen hur det har blivit såhär, och vad kan vi göra åt det. Nu har jag inte läst hela Nyströms studie, men jag kanske borde göra det. För att se om det finns kvalificerade svar.

En annan trend ute i verkligheten (som hänger ihop med den föregående beskrivna) är att inte svara eller räcka upp handen när det ställs frågor eller gås igenom saker. Hur har detta blivit ett mönster? Och – vad gör vi åt det? Jag har inga bra svar där, tyvärr. Det lutar väl snarast åt att avisera lägre betyg om inte aktiviteten ökar i klassrummet. För, det hjälper inte att påpeka att jag som lärare får veta mer om vad eleverna kan, och att det som grädde på moset blir en fruktbar dialog och mycket roligare för alla att tillsammans jobba framåt.

Nu gäller naturligtvis inte detta fenomen alla klasser – men det räcker att det gäller någon eller några för att man ska bli bekymrad. Trots allt anser jag fortfarande att jag har världens roligaste jobb. Och kanske ett av de viktigare? Det ansvaret funderar nog alla lärare på varje dag.

Morgonpromenad

25 mars, 201225 mars, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

Som en gammaldags hyllremsa hänger den där - liljerabatten

Grannen runt hörnet har en varm och solig söderrabatt. På min väg med Mille och Totti denna morgon dras blickarna genast dit – och naturligtvis har han även detta år ett gyllene blickfång!

Vi går vidare mot skogen och jag tänker mig ett högervarv den här gången – mot klockan. På något sätt känns det rätt idag när vi ändrar tiden lite efter eget behag…Denna stig har vi inte gått på någon vecka, och den kommer med nya överraskningar – någon har lämnat, eller planterat, krokusar mitt ute i skogen!

Knappt upp med huvudet...

Ju längre in i skogen vi går, desto fler krokusar ser vi. Den här lilla har kämpat sig upp genom genom löven, medan andra tar det mera bokstavligt…

Inte genom asfalt, men väl genom lövtunn krage

Genom ”fåratäppan” går vi långsamt, för solen skiner varm och skön och små solar strålar också från det torra gräset längs stigen.

Svalört

Hundarna är varma och törstiga, så vi tar en tur nedåt bäcken för att svalka magen både utanpå och inuti. Men, bara för deras del alltså…för mig är det lite tidigt ännu med dylika våtvaror.

Blåsippa i den vackraste nyans

Har du tänkt på så många nyanser en blåsippa kan ha? Ibland har en hel grupp samma färg, men i andra klasar kan nästan alla vara olika.

Fler nyanser

Ute på ängarna skiner solen ännu starkare och hagtornskvistarna lyser i fantastiska grå nyanser. De begynnande blomknopparna syns bara som ärtstora, röda punkter.

Hagtorn

Vi går för en gångs skull genom en av parkerna hemåt, bara för att se att en del fina tallar huggits ner. På marken vid en av dem ser jag plötsligt en välbekant figur, men kvick är han när kameran kommer fram…

Bakom trädet gömmer han sig - staren

För visst är det ytterligare en kär gäst som kommit redan! Han säger ingenting, men den mångfärgade, glittrande fjäderdräkten avslöjar honom. Välkommen tillbaka till oss!

Upprymda och varma går vi genom gatorna sista biten hem. En sväng i trädgården med en titt på den knoppande magnolian och en vinglande nässelfjäril – så är morgonpromenaden fulländad.

Mjuk magnolia

...och nätta nässelfjärilsvinglag

Fönster mot våren

24 mars, 201224 mars, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

Påskkaktus i full prakt

Lördagsmorgon och solstrålarna har inte knackat på rutan ännu. Igår var en fantastisk dag, en dag full av ljusa löften om mera. Blommorna i mitt fönster spricker ut i försiktiga leenden – eller i alla fall nästan. Pelargonerna har ännu inte satt knopp, men ett par små hibiskussticklingar visar att de minsann har denna förmåga trots sin ringa storlek. Märkligt egentligen. Hibiskusblomman är ju oftast mycket stor, och väldigt stor i förhållande till en trebladig stickling av ca 7 cm längd.

Saint Paulia

Den lilla dubbla Saint Paulian tittar upp som Venus ur sitt snäckskal, och de små knopparna är alldeles alldeles bedårande.

I österfönstret trivs en del suckulenter över vintern, och en luden kalanchoe som jag är mycket förtjust i. Hottentottkrassulan är också en favorit. Snart kommer dock pelargoner, hibiskusar och bougainvillea att slå ut dem med sin sprakande blomsterprakt.

Kalanchoe

Hottentottkrassulan tittar blygt fram bakom gardinen

Mitt i rummet står mitt parasoll…och dess nya skott är intagande med sina graciöst spindellika former.

Jag tänker bli som du...

I det stora västerfönstret är mycket på gång. Några fina pelargonsticklingar av Jane Eyre kamperar under glasbänken och den lilla porslinsblomman gör skäl för sitt namn.

Barn till Jane Eyre

Liten porslinsblomma

Nu har solen intagit sin självklara plats i vårfönstret och den ryska begonian, orkidéerna och alla andra växter vänder sina ansikten mot det välkomna ljuset.

Den ryska begonian

Just den stora, ryska begonian har många fascinerande ansikten. Också dess mjuka, vattenfyllda stjälkar och rotstockar är oemotståndliga för kameraögat.