Mango och jordgubbar...
Dottern tyckte så synd om mormor som är rysligt förkyld, så när hon ändå bakade tårta till ett födelsedagsbarn gjorde hon samtidigt två ljuvliga ananaspajer – en till oss själva och en till mormor och morfar. Utan åthävor. Mitt i veckan. Då blir man stolt – och rörd.
FILMER & TRAILER på SF Bio – film, trailer, boka biljetter.
Reklamfilm kan i sällsynta fall medföra något gott – till exempel om den råkar innehålla recept på en film med flera av mina absoluta favoritskådespelare. Nu är det bara några timmar kvar till premiären på Hotell Marigold. Den korta trailer som visades sist jag var på bio fick mig riktigt upprymd och förväntansfull – detta är en film jag bara måste se! Dame Judi Dench och Dame Maggie Smith i samma film är nästan för bra för att vara sant…Att sedan både Tom Wilkinson och Bill Nighy, vilka jag älskar, är med gör inte saken sämre. Som grädde på moset är dessutom filmens regissör ingen mindre än John Madden – mannen bakom mästerverket Shakespeare in Love.
Nu är jag ingen stor vän av komedier, för det ska väldigt mycket till för att skapa något nytt och fräscht i den genren. Men, Madden visade sig vara duktig på det i Shakespeare in Love, så vissa förväntningar finns det på Hotell Marigold som har sverigepremiär i morgon. På Imdb har den inte fått så lysande omdömen, men för min del finns det två klart lysande bevekelsegrunder för att se den: Rollistan och en story som innehåller både resor och gamla fördomar ( vilka jag tror kommer helt på skam…)
Kanske en lagom påsksmällkaramell?
Skogen lever av ljud och ljus, av febril aktivitet. Småspindlar har bråttom över fjolårslöven och flyn passar på att ta en dans ovanför stressen. Fjärilar seglar förbi och myrorna gör vad myror pläga – de myllrar. Luften dallrar av ormvråkens rop och den lilla gärdsmygens starka, melodiska stämma. Bakgrundsaccompagnemanget består mestadels av bofinkssång. Det dröjer några veckor innan lövsångaren står för det.
Jag går längs stigen och ser hundarnas lek och hur de njuter av våren. Vi har 13-14 grader varmt idag, och vitsipporna smyger fram sina vinterbleka ansikten från under löven. Livet har återvänt.
Praying mantis är det engelska ordet för bönsyrsa. Ett litet djur som både har ett fascinerande utseende och är ett effektivt rovdjur. Den väntar in sitt byte och slänger sedan fram sina hullingförsedda framben med vilka den naglar fast bytesdjuret. Därefter kalasar bönsyrsan direkt på sitt offer – medan det ännu är levande.
Kvick men fastnade i ett klick
Utan att kunna luta mig mot någon vetenskaplig undersökning tycker jag mig märka ett ökat antal fobier för insekter – hos såväl vuxna som ungdomar. Gruppen insekter är ju väldigt stor och därmed blir det svårt att undvika dem i vårt liv här på jorden. Men, det finns bot.
Enklast för de flesta är att försätta sig i situationer där man måste konfronteras med dem. Så småningom blir man på detta sätt av med fobin och livet blir mycket enklare. Spindlar och kackerlackor är exempel på djur med ett för mig obehagligt rörelsemönster. Min vistelse, 1986 i Nepal, i stråhydda med stampat lergolv och taket fullt med spindlar gjorde susen.
Karin Bojs: Att äta eller ätas – det är ögonen som avgör – DN.SE.
Krönikor är ofta både roliga och intressanta att läsa. Den här kombinerar en välkänd saga med vetenskapliga rön – inte så dumt. Dessutom finns denna jättebläckfisk att beskåda på det eminenta muséet Te Papa i Wellington. Den är verkligen gigantisk och ligger i en stor glasmonter mitt på golvet – konserverad.
Vi letade efter ”Pannkaksklipporna”, och började vandringen från en fridfull plats i regnskogen.
Var är prinsessan Tuvstarr?
Den här dagen skulle bjuda på ytterligare fantastiska vyer. Ingen annanstans i världen hittar du något liknande. Det började så smått med en mycket speciell strand.
En äkta pärla!
Vi närmade oss området utan att vara riktigt förberedda på vad som väntade. Som så många gånger förut konstaterar man att det inte räcker med en bild i en guidebok. Den här gången sveptes vi med i något som trotsade verklighetskänslan.
Hur?
Vi kände oss förflyttade till en äventyrsfilm – Indiana Jones eller liknande. Overklighetskänslan ökade allteftersom vi tog oss fram längs klipporna.
Ju längre vi gick desto mer fantastiska blev stenformationerna. En informationsskylt på vägen förklarar något om ursprunget.
Personligen är jag väldigt nöjd med att vi inte vet riktigt…hur dessa klippformationer har skapats till exempel. Det ligger en stark tjusning i livets och verklighetens mysterier.
Känslan av att stå där uppe, mitt i ett underverk...
Så liten, så liten känner du dig, du ynkliga lilla människa, inför naturens underverk. Omvälvande och underbart.
Grått, grönt och blått i skön magi
Du vill bara gå fram och titta över kanten...
...och det här är vad du ser
Lite närmre ändå...
Längre ut mot udden öppnar sig nya vyer bland klipporna – och med en varmare ton på djupet. Om solen hade visat sig kunde de varma nyanserna kanske tagit över.
Grått och ockra smälter skönt samman
Sillgrisslor, måsar och andra sjöfåglar häckar längst ut mot havet. En mäktig syn som fick mig att undra över rösten – var fanns rösten? Richard Attenborough – where are you?
Klippformationerna ute i det vita havet gav rysningar i hela kroppen – Det är så gott att fantasi och film fortfarande inte kan nå upp till verkligheten! Men så långt har vi människor kommit från naturen att vi går till fantasins och filmens värld och jämför från andra hållet.
Bättre än en aning av Camerons "Avatar"...
Och mer än så. Bergen och vulkanerna finns i maoriernas hjärta och är närmast heliga. När vi först kommer upp över kammen mot Lake Taupo skimrar de tre stora vulkanerna i kvällssolen: Mount Tongariro, Mount Ngauruhoe och den snöklädda Mount Ruapehu. Den senare strax under 3000 m.ö.h.
Mount Ruapehu och Lake Taupo
De många blå nyanserna avlöser varandra under kvällens gång. Mössa av och mössa på. Varje skymning stilla och rofylld.
Mount Ruapehu blottar sin snövita hjässa
Vi stannade några dagar och spenderade julafton här. En annorlunda skönhetsupplevelse som vi gärna tar emot igen.
Som överallt på Nya Zeeland idkas äventyrssporter så länge det är ljust
Med båt får man upp fart och höjd, för att sedan dala ner med vidunderlig utsikt
Julaftonskvällen bjöd på alla färger – även den traditionellt röda – fast i lite annan tappning än vi är vana vid. Vi stannade ute tills alla nyanser vilade i lila.
Julafton 2011, Lake Taupo
När vi lämnade den lilla staden Taupo tog vi vägen upp mot vulkanerna för att få se dem på nära håll. De gjorde oss inte besvikna – och vädret stod oss bi.
Slösande guldgult längs vägen
… omväxlande med kargt och ödsligt
Delar av J R R Tolkiens Sagan om Ringen spelades in här i området. Man kan nästan känna närvaron…Med sin unika miljö är hela ön en perfekt plats för både äventyr och fantasy.
En sista utsikt mot bergen och vulkanerna
Bakom oss lämnar vi de mäktiga bergen, men inte tystnaden och skönheten. Och nästan genast, bara någon mil härifrån, väntar nya fantastiska upplevelser av ett helt annat slag.
Igår kväll var det dags. The Artist, den mångfaldigt Oscarsbelönade, svartvita stumfilmen skulle beses. Det var med blandade känslor och ovissa förväntningar jag satte mig i biofåtöljen – kunde det här vara något värt så många utmärkelser?
Jag hade läst en del om filmen och var mycket nyfiken – en smal film eller en nostalgisk film eller en artistisk film eller en…Ja, vad skulle jag tycka? Bara namnen...Valentin och Peppy, ruskade liv i min barndoms titt på Rudolph Valentino och Errol Flynn, min mormors idoler.
Filmen är fransk, och bara det ett ganska säkert kort. Men en fransk film om Hollywoods stumfilms glansdagar? Att porträttera den tidens stjärnor och prestera vad som krävs av kroppsspråk och yvighet för att ge liv åt tystnaden? Inte minst ögonbryn och smalmustasch. Visserligen spelas musik, precis som under stumfilmseran, men nog måste väl talet komma med talfilmen – i alla fall ungefär mitt i?
Det blev en alldeles särdeles speciell upplevelse. Filmen är otroligt skickligt gjord, välspelad och med massor av anspelningar på gamla filmer som bland annat Singing in the Rain. Smarta metatricks och igenkänningsfaktorer som sänder varma ilningar ända ut i hårrötterna. Aktörerna är briljanta och miljöerna perfekta – detta kunde utan tvekan ha varit en autentisk gammal stumfilm, återuppstånden ur något dammigt arkiv. Huvudrollsinnehavarnas slickade hår och vita leenden, bekymrade pannor och skräckfyllda blickar som övergår i smäktande ögonkast och modesta kindkyssar. Steppdans och charlestonkjolar, trånga hattar och läckra gamla bilar. Och en alldeles, alldeles charmerande liten hund.
Kanske filmen hade vunnit på att övergå till ljud tidigare än vad den gjorde. Rättare sagt, så satt jag och önskade att…nu kommer väl ändå ljudet? Här är precis ett lämpligt ögonblick…och det fanns flera sådana. Men, det blir bara slutreplikerna som har ljud. Det kan tyckas märkligt att filmskaparna håller fast vid den stumma gestaltningen även när de berättar om hur verklighetens talfilm tagit över på 30-talet. Kanske för att hålla en rak linje och få in en sista punch line? Och, en del sekvenser kunde ha kortats ner. Som det nu är kan man känna en viss otålighet framemot slutet.
Det finns många sekvenser som är obetalbart snygga, obeskrivligt skickligt inlagda och hisnande smart gjorda. Men, jag tänker inte avslöja mer om dem. Om du är filmintresserad och har rötter i gamla tiders film, i alla fall om du någon gång har tittat på stumfilm från förr och uppskattat den – lägg ett par timmar på The Artist!
Lätt som en fjäder, fylld av fågelsvirr, nymornade blåsippor, scilla, krokus och snödroppar; vinglande citronfjärilar, någon vilsen nässelfjäril – och tofsvipornas luftekvilibristik. Långsamma promenader, mjuka cykelturer och öppna ansikten mot solen.
Sådan har denna dag varit, där jag bor. Tänk att få vara med om det igen.
Min Mille
En skön herre som jag väl kanske får sluta kalla gosse nu då…Det är bäst att han själv får presentera sitt drömhus! För, naturligtvis hade han också velat fixa en egen lya.
Hmm, Mille här. Fick nyss ett födelsedagserbjudande om att leverera min drömkåk. Ungefär så här kan jag tänka mig den:
Den skulle vara byggd av kottar naturligtvis, och hälften skulle bestå av en igloo. Så skulle det i varje rum finnas en slunga, en sån där som spottar bollar – fast kottar (snöbollar i igloodelen förstås) – så jag kan springa och söka och hämta hela tiden. Intervall. ”Snacka om motor”, brukar matte säga. Mitt riktiga namn är också, passande nog, Bonebreakers Ferrari!
Ibland tar jag bara en kotte, men jag kan ta fem - åtminstone
Jag hittar dem hur djupt de än ligger...
...och snöbollarna tar jag hur högt de än flyger
Det ska finnas rymliga Biabäddar lite varstans, ifall man måste dela säng med någon.
Trångt behöver inte vara fel
Badrummet är en viktig del av huset, jag tror för mig den viktigaste. Bubbelpool är ett måste. Men det behövs intervall här också så att jag hinner vila några minuter när jag behöver det.
Bubbeljakt från tidig morgon
...till sena kvällen
Så, poolen i all ära, men huset borde ligga vid havet. Jag är alltid den siste att lämna stranden.
Ofta är det mycket folk där, men jag är lika gärna ensam
...eller med lillhusse
Vet inte om jag skulle komma ihåg att gå in om ingen ropade
Nåja, in kommer jag någon gång. För att återgå till inredningen, hrmm, konst. Ja, det räcker med en bild på Totti i våtdräkt…kommentarer överflödiga.
Min sambo
Som varande gammal italiensk vattenhund är det inte konstigt att det handlar mycket om vatten här. Fön är en oundgänglig inredningsdetalj. Ytterligare en är Automatisk ryggkliare och massageapparat, för hela kroppen, med extra inställning för enbart klappande. Dylika bör monteras in med ca 153,7 cm mellanrum över hela huset.
Skoställ med ett lagom antal av varierande modeller bör finnas nära dörren.
Väl inpyrda är bäst, men dagsfärska duger också
Trädgård bryr jag mig inte så mycket om, men, en egen liten granplantering på tomten vore inte så dumt. Och gärna en slalombana.
Luftakrobatik i snygg granskog - en sport jag ägnat mig åt i snart 10 år
Det här var väl värt en tårta ikväll!
Laxris, med grönsaker och godis! Såhär såg den ut innan jag fick tag i den...
När jag fick syn på den kunde jag bara inte stå stillal
...och sen gjorde jag processen kort med den! GOD!
Leya 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.