Så lyder titeln på kulturskribenten Jan Erik Volds artikel som idag är publicerad i Kristianstadsbladet. Det glädjer mig att den är publicerad på norska – vilket är skribentens eget språk. Alltför ofta översätter vi våra grannspråk till svenska – man kan lätt se varför svenska folket blir allt sämre på att förstå våra närmsta grannar. Jag ser det tydligt hos våra ungdomar i skolorna, och jag lovar att irritationen är stor hos ungdomarna när vi tar upp den delen av språkhistorian.
Nu till dagens ämne – en kort glimt av nobelpristagaren Tomas Tranströmer sedd genom guldkorn ur tre artiklar. Många artiklar har skrivits om honom för idag, eftersom detta är dagen då Nobelpriset i litteratur delas ut.
Jan Erik Vold tar upp litteratur som påverkat Tranströmer som ung – en Billy Wilder-film och en dokumentär bok om nazismens tortyrmetoder: ”Polens Martyrium”. Han menar att en del av hemligheten med Tranströmers poesi ligger i de tunga upplevelser han hade redan som barn. Redan som elvaåring hade pojken genomskådat nazismens fasor, och förstått att en gång skulle allt avslöjas. Detta visar sig i hans diktande framöver. Ett halvsekel senare skriver han:
Sanningen finns på marken
men ingen vågar ta den.
Sanningen ligger på gatan.
Ingen gör den till sin.
Den andra artikeln, ”Trappan till Tranströmer”, av Claes Wahlin i dagens Aftonbladet, har en inledning som jag tycker visar på ett enkelt sätt hur man kan läsa poeten Tranströmer:” Läsning av lyrik är som att gå uppför en trappa. De första stegen går lätt, de senare kräver en viss ansträngning, men belöningen är den utsikt som vartefter uppenbarar sig.”
Wahlin menar att sinnesintrycken i början av dikten beskrivs så att du lätt kan förstå dem – om du inte stannar upp för länge för att reda ut de överraskande liknelserna. Sedan kan du behöva greppa ledstången när du når det symboliska skiktet, men väl uppe får du din belöning: En känsla av lätthet och befrielse.
Den tredje och sista artikeln jag plockar ur är ”Missa inte helheten” av Elin Viksten, också i dagens Kristianstadsbladet. Hon använder Tomas Tranströmers egna ord för att sammanfatta hans diktning: död och resa. Tranströmer har skapat ett unikt språk, med nyckelord som: metaforer, motsatser, förtätning, vardaglighet och gränsöverskridande. Han använder sig både av de klassiska versmåtten och fri vers. Dessutom har han förnyat den japanska haikun. I den traditionella haikun är tanken att fånga verkligheten omedelbart, utan att gå via bildspråk. Tranströmer skriver på sitt eget sätt: ”Håll ut näktergal!/ Ur djupet växer det fram/ vi är förklädda”. Poeten och akademiledamoten Anders Olsson menar att den svenske lyrikern ”chockat japanerna på ett positivt sätt.” Han använder metaforer för att skapa en bild, men bilden är alltid infogad i en helhet, och det är av sin omgivning som bilden får kraft.
För mig är han den oöverträffade poeten, den som får mig att lyfta och samtidigt andas ännu djupare. Den som öppnar mitt inre mot den yttre världen – och tvärtom. Jag skulle kunna fortsätta mycket länge att skriva om och citera Tranströmer, men jag tror att var och en ska finna sin egen sfär hos honom. Avslutningsvis några få ord, i vilka jag känner igen mig själv – i alla åldrar:
Som barnet somnar in med skräck
lyssnande till hjärtats tunga steg.
Långt, långt tills morgonen sätter
strålarna i låsen
och mörkrets dörrar öppnar sig.
De första raderna i samlingen 17 dikter är också ofta citerade, men för mig representerar de så tydligt hans poesi. Orden formar och formas efter den bild han vill ge oss:
Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.
Kan en känsla beskrivas enklare?
Fundera på hur poesi når fram när den inte läses på originalspråk.
Leya 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.