Sköna, gröna naturkrafter

Morgonsolen strömmar snett in från storarumsfönstret mot köket och avslöjar ett vulkanutbrott. Den här gången både vackert och ofarligt.

Solen bränner fram som en laserstråle…

Fars dag och vulkanljus 008

…men inuti kratern är det slocknat och dött

Stormstämning

Slagregn på köksfönstret och takfläkten viner som om huset vore hemsökt. Klass tre varning utfärdad, står det i tidningen. Två otrevligt våta typer har strategiskt parkerat sig på mina fötter och – det är första advent.

För att slippa ytterligare våtvarmt omslag drar jag runt i huset på jakt efter stämning.

Vit novemberkaktus

Efter den vita kaktusen, vilken inte har varit i min ägo så länge, ser jag över den röda. Den har inte börjat blomma ännu – och samma gäller den rosa. Den röda har jag haft i min ägo i trettio år. Så småningom blev den ohanterligt stor, så den jag har nu är en stickling av den första.

Gul novemberkaktus

Den gula kaktusen känns ovanlig – för mig. Jag hade aldrig sett någon sådan förut när jag ”stal” den här. Vi var på vintersemester i ljuvliga Fryksås och bodde som vanligt i de gamla fäbodarna. Den här gången – jag tror det kan vara en fem, sex år sedan – stod en liten ynklig kaktus bakom gardinen mot skogskanten. Den hade bara tre blommor, men vilken färg de hade! Innan vi åkte var jag bara tvungen…Faktiskt blommade den redan andra året och verkar trivas här. Den känner sig säkert älskad och beundrad. Sådant gör susen!

I taket värmer ormhasseln

...och på golvet mina guldgossar

Stämningen infann sig till sist i alla fall…Nu blir det en kopp kaffe med nybakta bullar till.

Vad har NASA på Mars att göra?

BBC Nature – Video collection: Attenborough’s frozen planet.

http://www.bbc.co.uk/nature/collections/p00kf6hs

Jag fungerar som alla andra.

Läste i DN igen en forskningsrapport om ursprungsbefolkningarnas svårigheter att bedriva traditionell djurhållning och bruk av skog och mark på grund av jordens temperaturhöjning. Osäkrare väder med längre, blötare höstar och vintrar utan säker is. Otrevliga organismer som förökar sig okontrollerat när livsbetingelserna så tillåter. Ryska forskares enkla rapport om den starka ökningen av till exempel fästingar och TBE låter oss bara ana vad som komma skall.  Allt liv kommer att förändras, åt katastrofalt fel håll.

Jag fungerar som alla andra.

Fingrarna flyger fram över tangentbordet och hela mitt jag hungrar efter en röst, en man vars trygga och engagerade stämma väglett mig så länge jag kan minnas. En man vars bilder skapar en ödmjuk förtröstan om att jordens självläkande förmåga kommer att segra. Besegra mänsklighetens idioti.

Jag fungerar som alla andra.

Kör introt till Attenborough´s frozen planet och känn ditt inre lyfta och svämma över. Jag vill så gärna tro på en fortsättning för denna fantastiska planet. Den enda vi har. Jorden.

Jag vill så gärna tro.

Lanterna Magica

En ormhasselkvist hänger högt i hallen. Magisk i sig, men till advent blir magin lysande.  Njut några betraktelser i kvällningen!

Juleljus  076

Père – Lachaise

En rofylld kyrkogård kan vara en sann njutning. En bit ut från Paris centrum ligger Père – Lachaise som är Paris största kyrkogård – invigd i början av 1800-talet. Vi strosade en halvdag där i skönt tempo och fick förmånen att bara vara med oss själva och våra egna tankar. Som tillfälligt sällskap hade vi  några nyfikna korpar.

Följ med och njut en stund av stillheten.

Många berömdheter har fått sin sista viloplats här. Bland andra Edit Piaf, Molière, Oscar Wilde, Marcel Proust och Maria Callas.

I livet och i döden - intill tidens ände

Att gå ner i källaren för att hämta en sak och komma upp med en annan

Picasso med uggla

Jag åkte till Louisiana i våras för att se Picasso – egentligen. Visst var jag medveten om att Hockneys utställning skulle finnas där…men…

David Hockneys utställning på Louisiana, våren 2011

…att det bestående minnet av dagen skulle bli Hockneys målningar – det hade jag aldrig trott! Sonen önskade sig redan innan en iPad, bland annat för att måla, men inte kunde jag ana en kvalitet av den här kalibern. Spännande och vackert. Hockney berättade själv i ord och bild hur han jobbar.

Mest fantastiska var hans tolkningar av glas och vaser. Men hela utställningen var ett färgsprakande fyrverkeri av kreativitet och experimentlusta. Man fick lust att försöka själv – omedelbart.

En särskild dag i mitt liv

På en ö långt ute i havet hade vi gått vilse. Vi letade efter en nästan osynlig stig som skulle finnas här. Den skulle leda oss bort från civilisationen och till ett orört paradis. Det där vi ständigt drömmer om. Dit, där nästan ingen annan människa varit – förutom de som känner trakten.

Vid vägs ände, utanför sitt lilla hus, satt en man som fick mitt hjärta att nästan upphöra med sina slag. Var det inte…men jo! Men nej, bara nästan…min älskade morfar. När jag kom närmre såg jag att det var en annan man, fast sittande på precis samma sätt, med likadana glasögon, kepsen på huvudet och med händerna vilande på käppen. Korsade.

Tårarna kommer ofelbart. Det är snart trettio år sedan min morfar gick bort, men under vandringen mot ett paradis den där dagen, på den där fantastiska ön, var han med mig hela tiden. Höll mig i handen och visade mig vägen dit, till den plats jag sökte.

Det blev en sällsam dag. En dag då vi – och bara vi fyra vandrare – låg utsträckta på flata, solvarma stenar som spånglagts över en porlande, kristallklar bäck. Med ansiktena mot himlen blundade och lyssnade vi till naturens egen konsert och kände kroppen lyfta från stenarna, gungade i stillheten. En hand i vattnet för en kylig smekning. Mormor och morfar. Min barndoms trygghet och eviga sommar, på rygg under ett moln av blommande körsbärsträd.

Dessa öar, dess natur och befolkning rör mer än något annat vid min själ. Om jag finge välja var jag ska sluta mitt liv, så är det här ute. I friheten, hos enkla, ärliga, oförstörda människor som fortfarande lever nära naturen. Jag har en speciell plats jag tänker på. Den platsen har mitt hjärta. Jag kan höra det klappa – återvänd hit.

Flikar

November

Milt och långskugga över löv i förskingringen. Några tappra tusenskönor vågar sig barhuvade upp på andra sidan syrenhäcken. I skogskanten en vingklippt vitsippa. Ur led är tiden, skrev Shakespeare. Och jag, jag längtar till ljuset och våren.

Hösten, som för mig alltid varit en skön tid för vila och eftertänksamhet – gärna under en filt med ett levande ljus i rummet – har med åren förvandlats till… bara en filt. Den har totalt tagit över. Lätt skulle jag kura där under några månader framåt, för att möjligen lyfta på en liten flik i mars/april. All min tacksamhet skulle jag slösa över den som kunde ge mig min ungdoms ljusa höstkänsla tillbaka, men jag vet inte vem som besitter magin. Vet du?

Lagotto Iwanagaara Appleblossom

Grå lördag och rättningshögarna verkar växa så fort jag vänder ryggen till. De är lika stora nu som innan jag gick ut…

Morgonen var varm och lugn, och hundarna for som ystra garnnystan över fotbollsplanen på väg hem. Vad vore livet utan mina gossar? Mina krulltottar, mina älsklingar. Lagottos och cattleyor – de lyser upp min tillvaro och jag kan inte vara utan dem. Djur är så viktiga för oss människor. Vi vet, att när ingen medicin hjälper finns de där som värsta dunderkuren. Mot nästan allt fungerar de. Och för allt. De är allt!

Innan jag återvänder till mina högar ska jag anlita min favoritcattleya för hjälp med estetiken. Hoppas bilderna kan bjuda också dig lite ljus i den grå november.

Iwanagaara Appleblossom Cattleya

Appleblossom

Iwanagaara i morgonljus

Morgon

Fler knoppar utslagna

Appleblossom i eftermiddagsljus

Iwanagaara, fullt utslagen

David och Goliat

BBC News – Is Burma’s political landscape changing for good?.

Ögonen rusar över de senaste nyhetsraderna från Burma. Ska vi äntligen våga tro på en demokratisk utveckling? Så mycket i positiv riktning har hänt den senaste tiden – men historien talar sitt tydliga språk. Landets styrande och militär är oberäkneliga.

Aung San Suu Kyi arbetar outtröttligt vidare, trots alla år i fängelse eller i husarrest. Hon har gått miste om sina barns hela uppväxt och ett normalt familjeliv för sin tro på demokrati i ett ”fritt” Burma. Hennes man förbjöds träffa henne trots att han var dödssjuk – han dog i London utan att ha återsett henne. Hur kan man offra så mycket? Hur kan man som enkel människa hålla ett så till synes omöjligt projekt brinnande i ett till synes kompakt mörker? Varifrån kommer det syre, den energi som håller elden vid liv?

Hon är en av de kvinnor i världen som jag beundrar allra mest – samtidigt som jag inte kan förstå henne. Själv hade jag aldrig kunnat offra min familj och mitt eget ”liv” för en politisk övertygelse.

Fast, ja, om det nu skulle visa sig att Burma är på rätt väg…då kanske jag kan förstå – lite. Trots allt har burmeserna aldrig givit upp, och nu har de lyckats stoppa – i alla fall tillfälligt – det stora dammbygget vid landets moderflod, Irrawaddy. Detta dammbygge har mött stort motstånd hos fler än de folkgrupper som tvingades flytta för att bereda väg för dammen, en damm som skulle bli större än Singapore.

Tankarna går ofelbart till Egypten, där jag 1981 färdades med en av de sista hjulångarna på Nilen, och sedan flög vidare över den mäktiga dammen till Abu Simbel.  Vid det stora bygget av Assuandammen fick hundratals stammar flytta, och tusentals människor fick bara en pil ritad på sina hus – i vilken riktning de skulle dra åstad med de ägodelar de kunde ta med sig. Allt lades under vatten. Och hur blev det för folket längs Nilen? Jo, Nilen, som i tusentals år svämmat över så att  marken fick näring, slutade svämma över, markerna blev obrukbara och folket längs floden kunde inte längre odla och leva som de alltid gjort. Vad som hände med djurlivet vill jag inte tänka på.

Men, när det gäller Burma har aktivister långt utanför landets gränser protesterat mot bygget av Myitsonedammen. Dels räknas området kring Irrawaddy som den plats där Burma föddes, dels är detta osäker mark – mellan två tektoniska plattor – och en jordbävning här vore en katastrof. En tredje anledning är Kinas exploatering av naturtillgångarna, såväl i Burma som i omkringliggande länder, allt i jakten på energi.

Även om bygget bara har skrinlagts för tillfället, så skulle det kunna vara ett tecken på att den burmesiska regeringen till slut börjat sätta folkopinionen före ett ekonomiskt intresse.  Kina har köpt in mycket mark i Burma, precis som i hela regionen, och vi vet ju att deras tentakler sträcker sig över snart sagt hela världen. För några veckor sedan kunde vi läsa om ett projekt på Island där Kina ville köpa en del av hela ön.

Det är stort att våga stå upp mot det mäktiga Kina, som Burmas regering nu verkar göra. Och, tänk att kunna ändra historien i sitt land, som Aung San Suu Kyi gjort – att göra så stor skillnad att många miljoner människor får det mycket bättre. Det måste vara något alldeles oerhört fantastiskt, ja rent av obegripligt.

Aung San Suu Kyi tilldelades Nobels fredspris 1991, men fick inte själv ta emot det. Hennes man och två söner fick representera henne i Oslo.