Efter en kvällsmacka och ett fruktlöst försök att på något sätt kunna berätta för familjen om kvällens teaterföreställning…så går jag in för landning och godnatt.
Jag kan helt enkelt inte minnas när jag hade så roligt senast. Briljant! Kort och gott – Se dem!
BBC News – Alien rats take on prey’s role.
Vad har vi gjort?
En ständigt lika aktuell fråga. De värsta katastroferna på Jorden står vi för, vår ras – människan. Så, varje litet halmstrå, varje gång jag läser om något som den fantastiska naturen försöker reparera själv – och lyckas med – är guld värt.
Idag läste jag om råttorna som tog över Nya Zeeland. De kom med våra fartyg dit och så gott som utplånade de inhemska pollinerarna på Nordön. Nu har forskarna funnit att dessa invandrade råttor faktiskt fungerar som pollinerare på en del växter som är i farozonen. De har alltså tagit över uppgiften! En svag ljusstrimma silar in i ett stundtals kompakt mörker…och jag läser ivrigt vidare. Forskarna menar att endemiska växter som varit beroende av kanske en enda art av de inhemska djuren knappast har någon chans – det är de som klarade flera olika pollinerare som lever vidare. Men ändå. Underbart.
Ingen kraft är starkare än naturens. Människan kommer aldrig att besegra den. Det finns ett vackert engelskt ord för det – Invincible. Jag har alltid älskat det.
På väg hem från jobbet ringer mannen – larmet har gått i huset. Han ringer från bilen på väg till ett föredrag. Sonen är på sitt extraknäck och dottern på repetition inför gitarrkonsert.
Själv sitter jag i bilen, just startad, på väg hem. Jag har ca 40 minuter kvar att köra. Hundarna är ensamma hemma – mina tankar går till dem. Det är säkert ett falsklarm, men…tänk om någon brutit sig in och gör dem illa? Fumlar upp telefonen igen och ringer dottern för att förvarna om hon skulle komma hem mitt i kalabaliken. Inget svar. Sonen har inte heller mobilen på – eller också har han fullt upp med ungdomarna på fritidsgården och hör inte.
Tankarna fladdrar, men jag är ganska lugn ändå. Det är säkert ett misstag. Så slår de där tanketentaklerna klorna i sommarens scenario. Efter allt annat elände som hände på vår semester, så ringde det hemifrån – larmet hade gått. Något hade synts i kameran på ovanvåningen. Väktarna var på väg ut. Själva var vi just inkomna från en magnifik vandring och började tro att turen hade vänt…vi hade nämligen både blivit bestulna på tunnelbanan och jag hade vräkts omkull i en jättevåg och sett (ha, ha) glasögonen påbörja en världsomsegling under havet. Smalögd hade jag närmare en vecka fått lita till dotterns glas – vilka förvisso återgav mig en del av synen. Underbara ängeln lånade ut dem så ofta jag önskade.
Kalla händer grep tag om våra hjärtan, och var och en hade sitt privata skräckscenario fullständigt klart för sig. Mannen var nog lugnast. Än en gång gjorde han mer än skäl för min beteckning på honom: ”korken”. Vad som än händer flyter han upp, guppar på ytan, klarar sig. Själv vankade jag oroligt mellan skrivbord och säng, för att slutligen bara dumpa mig på den senare med stel blick, väntade på en signal från telefonen. Alla mina bilder. Om de tar datorn tar de halva mitt liv. Säkerhetskopierat? Jo. Extern hårddisk. Men tänk om de tar den?
Ungdomarna satt och höll om varandra. Tårarna rann över den andres rygg. Dottern har alla bilder, alla vänner, alla kopior av teckningar, porträtt och skisser hon gjort, och alla skrivarbeten – bland annat ett bokmanus på över 400 sidor, på sin dator. Sonen har alla arbeten, alla arbetsprover – sin portfölj med 3D-animationer – allt, på sin lyxiga, egensparadetill dator.
I det läget är det ett vakuum man befinner sig i. Tills telefonen ringer. Det tog en dryg halvtimme innan den gav liv ifrån sig, och under den halvtimmen löd mantrat för oss alla: Säkerhetskopiera – varför gjorde jag inte det? Ungdomarna hade sina datorer på sina rum, och ingen tillräcklig säkerhetskopiering. Bara allt är OK ska jag säkerhetskopiera så fort vi kommer hem. Och ALDRIG mer slarva med det.
Den gången var det en fluga som spatserat över kameralinsen – trodde man. Den här gången – idag – måste det ha varit någon av hundarna, troligtvis Totti, som rest sig upp mot bordet eller arbetsbänken i ett desperat försök att komma åt smulor eller annat möjligenkvarlämnat gott. Med supernos och glada förväntningar måste man ju agera när katten är borta på jobbet…
Levande varelser av en viss storlek triggar larmet direkt.
Hursomhelst slutade allt lyckligt. Sonen svarade så småningom på min uppringning, mötte upp väktarna och tog hand om hundarna. På min fråga om han hann bli skärrad, kom svaret i en enda lång utandning: Hämtade ju Assassin´s Creed Revelations i Lund i eftermiddags – kunde bara tänka på att DE HAR VÄL FÖR F-N INTE TAGIT DET!
Fullt ös - bekymmerslös
Strax utanför dörren...
...via ormhasseln
...på väg genom trädgården
...inser jag att vintern är på väg.
Vissa njuter redan!
Lördag. Det känns som den enda egentliga vilodagen i veckan. I alla fall för mig. Söndagen går åt till planering inför måndagen och en bit in på veckan. Att vara rofylld och att leva i stunden är en konst som nutidsmänniskan inte behärskar. Men, i till exempel Kina kan man det fortfarande. Åtminstone de äldre och barnen. Ofta ser man äldre människor, inte sällan med en liten hand i sin, långsamt vandrande i de vackra parkerna. Eller vilande i en paviljong, begrundande den eviga lotusen eller det strömmande vattnet.
Sällan har jag känt sådan ro, som i dessa parker.
De mindre barnen övar gärna traditionella kinesiska lekar och färdigheter.
Leken utövas under tystnad. Inget stoj och skratt utan stillhet och koncentration.
Förvånansvärt ofta syns morfar eller farfar och det lilla barnbarnet, hand i hand.
Katterna befolkar många pelargångar och de solvarma bänkar och karmar som inte redan är upptagna av människor.
Lotusblomman är buddhismens heliga blomma, och en vanlig symbol i Kina och i övriga Asien. Den representerar den ursprungliga renhet som varje människa föds med och bär i sitt inre och som genom livet kan förädlas för att till sist slå ut i blom.
Lotusblomman växer upp ur den mörka dyn och strävar upp genom vattnet mot solens ljus, likt en människa som mitt bland världens grymheter och lidande ändå kan förädla fram ett rent och vackert hjärta.
Det är något speciellt med skyltar, skyltning och skyltfönster. I Sverige är nog julen deras blomstringstid, men i många andra länder är de som levande eterneller. På väg förbi ett sådant fönster häromdagen kände jag en stark lust att öppna påsen och bjuda på några ur samlingen – för jag har förstås en faiblesse även för dessa butikernas boudoirer. In fact, almost anything on display.
Paprika, kryddor och inläggningar
Vackrast är frukten och grönsakerna. I varje land är det en fröjd att gå på marknaden. Jag kan gå i timmar och njuta. Tänka på hur omsorgsfullt allt är upplagt och hur lång tid det måste ha tagit. Här är man stolt över sitt arbete och sin yrkesskicklighet. Med all rätt.
Njutbart
Dockor, dockor – särskilt populärt i Östeuropa. Som riktiga smällkarameller står de där och frestar. Min mormor samlade, även broderier.
Dockor!
Broderier och handarbeten
Min kärlek till blommor är tack och lov besvarad. I Budapest var det romantiken som slog ut även i blomsteraffärerna.
Charmant
Romantikens Mecka är ändå Paris – här 2008 års vårmode i tropiskt paradisfönster på paradernas Champs Elysées.
Sent på natten...
Till och med drycker av den mera nyttiga sorten kan skyltas frestande…
Törstig - någon?
Bara doften när du stiger över tröskeln… En älskad, älskad pralin är filmen Chocolat.
Chokladlyx
Barcelona bjuder på mästerliga skyltningar, ofta med hantverk av lokala förmågor. Inuti den här affären fanns de mest fantastiska dockor. På ovanvåningen stod en samling välarbetade, finlemmade dockor i de mest fantasifulla kostymer. Tankarna gick till Venedigfestivalen. Allt var handgjort i läder och fjädrar, och färgat i oxblodstoner. Tyvärr fick man inte fotografera, och konstnären finns inte på nätet. Svårsmält…att aldrig få se dem igen. Det får allt bli en resa till…det finns mer av allt i denna stad. Inte minst Gaudí.
Harley Davidsonträff i Barcelona. Tala om display…Den natten flöt förbi som på film.
Harley Davidson - Barcelona
Tågförseningar igen…vardagsmat numera. Stackars de som arbetar i detta företag. Jag förstår om de inte, på bjudningar med nya människor till exempel, vill tala om vad de arbetar med. Å andra sidan tycker jag att detta transportmedel är både miljövänligt och bekvämt. Jag minns på 70-talet (?) när en viss trubadur sjöng om ”…SJ, SJ gamle vän, hoppas att du lever än. Men du ser rätt krasslig ut…snart hörs ditt sista tu uu uut!” Idag får de där raderna lite andra associationer.
Sonen studerar i Lund/Malmöområdet och är den i familjen som varit värst utsatt. Om inte dagligen, så minst ett par gånger varje vecka är det något fel som gör att förseningar eller hela stopp varit på menyn. Allt från växelfel, solkurvor eller elavbrott till påkörd traktor eller någon som tragiskt nog valt att avsluta sitt liv just på rälsen. Ibland kallas bussar in. Ibland för få bussar, och det har hänt att sonen tillsammans med några fler fått stå ute i timmar, på en station ute i ingenstans, utan att kunna ta skydd mot vädret. Eller fått vänta på evakuering i heta, icke luftkonditionerade vagnar. Han har hjälpt ett antal äldre damer i nöd, vinglandes över rälsen ute i ödemarken.
Melodramatisk klagovisa över detta kalla och krassa faktum? Visst. Men, det ska mycket till för att bilen ska bli ett alternativ. Några år till får vi hålla ut – och hoppas. Om det är sant att tågsätten inköps i Italien, så kan man kanske börja med att tänka om där…Hur mycket kan de om svenska vinterförhållanden i detta sköna Medelhavsland av slösande sol och värme?
Inte klaga mera nu. Tyst mitt tangentbord. Mycken fingerfärdighet men lite verkstad.
I vissa länder har man lösningar på allt. Jag gillar det.
Okonventionella lösningar särskilt.
Något för SJ?
Skyltar med allehanda förbud eller påbud ser olika ut i olika länder. Jag har alltid haft en viss faiblesse för dem och har fotograferat en del.
Tanken med skyltar är förhoppningsvis den att vi som ser dem ska förstå vad någon vill att vi ska göra eller inte göra. En del skyltar är förstås bara där för att vara fyndiga eller roliga. Sen finns det en kategori skyltar som för mig är fullständigt obegripliga. Chinglish kanske mest gäller ord, men jag vill påstå att även skyltar har något med chinglish att göra. Ofta finns de mest obegripliga skyltarna i just asiatiska länder. Vi är väl helt enkelt så kulturellt väsensskilda att vi ofrånkomligen går på pumpen med delar av kommunikationen.
Flygplatser är ofta tapetserade med skyltar. Ibland är jag inte så säker på hur det kommer att gå med min flight…
Hur vänlig är den här figuren?
Skyltar i golvet kan vara riktigt snygga. Nyputsad marmor och spotlights i taket kan förhärliga vilket meddelande som helst.
Beijing Airport
Lyckligen landad kan du ibland undra riktigt om du gått på rätt flyg. Var i hela världen har jag hamnat?
Kanske inte riktigt vad jag tänkt mig...
Med humor löser man många konflikter och problem…tack för att den finns! Jag tror dock att du svårligen kan hitta liknande skyltar i Sverige. Motbevisa mig gärna!
Hmm...
Somliga skyltar gör en fnissglad. Sverige är långtifrån värstingen bland förbudsländer… Vad FÅR jag göra hade kanske varit enklare att visa.
De e´ mycke nu...
Menyer är kul. En del är fullständigt möjliga…medan andra för en västerlänning är fullständigt omöjliga. Det hjälper inte att du behärskar engelska hyggligt…endast det egna landets vilda tungomål fungerar här.
Vad önskas?
Vad är detta?
Trafiken utomlands bjuder nog ändå på några av de mest spektakulära skyltarna – och de roligaste. Kanske också de farligaste? Åtminstone för oss andra i trafiken. Vad sägs om sprängda taxibilar och alltför kärlekskranka bilförare? Och det var inte någon actionfilm på gång, såvitt jag vet. Kanske skyltsufflörerna glömt montera ner replikerna.
Se upp för...
...lovers! Tur att de inte får svänga samtidigt...
Andra sidan kalhygget
Underligt med ångest efter ledigheter. Varför? Det verkar som om jag trots allt gick in för en lyckad landning. Måndag, men ändå…möjlig. Rentav rolig. Mjuklandning!
Ungefär där befinner jag mig nu. Genomgrått och disigt – och i morgon är det måndag. Nu gäller det att hitta tillbaka till motivationen och glädjen några veckor till. Orka. Det är vad vi alla måste.
De flesta av oss känner ett visst vemod när naturen är i höstvila, när alla färger följt med vinden och det som återstår är kala grenar och prasslande, rödbruna stigar. Jag packade min ryggsäck och gick på jakt efter bättre humör och tappade sugar. Se vad jag fann!
Långa, mjuka skuggor
Skimrande daggdroppar, och tunna strålar som smyger in mot stigen, trots allt. I förlängningen lyser de upp resterna av en stormfälld bok.
Bruten men skön ändå
Jag fann någon underlig utväxt…men slutligen också små flygare som, precis som jag själv, laddade i det bleka ljuset.
När jag svängt av mot betesmarkerna och de öppna fällena, ljusnade det ytterligare. Lagom hemåt hade jag plockat på mig i alla fall något av det borttappade.
Med öppna ögon och öppet sinne orkar jag säkert kämpa på några veckor till – om än på sparlåga. Vi måste ju lita på att naturen har rätt! Lyssna och känn efter. Vila om du kan. Tids nog ska också du blomstra igen.
Gul laddare
...och alldeles intill - fortfarande daggdroppsdränkta - dessa skönheter
Leya 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.