Vi hör ihop – eller ändamålet helgar medlen

Hej, det är jag, Totti. Vill bara göra ett kort inlägg här…

Mille och jag gör ju det mesta ihop, som synes, men matte är lite konfunderad (vad nu det betyder?) över hur jag funkar…När vi gjorde en mentalbeskrivning på matte – kul grej som jag tror jag skrivit om tidigare här – så visade jag ju att när det var fara å färde för henne (det var en massa spöken som trängde upp henne från alla håll), då sprang jag iväg och skulle hämta hjälp. Till min stora förargelse kvittade det hur mycket jag puffade och skällde på folk, för ingen kom matte till undsättning. Nu löste det sig ändå, för till slut klädde vi helt sonika av dem och visade att de minsann bara var vanliga människor – som hade fått halloweenkläder på sig alldeles för tidigt, sa matte.

Igår kom som sagt långväga lillmatte hem, och både Mille och jag blev topptokiga av lycka! Mille är den superfokuserade typen som gillar att smaka på i det läget. Han håller ett stadigt grepp i armen medan han förnöjt småtuggar och grymtar – allt under svansens svischande virvlar. Det gäller att vinkla sig undan eventuella snytingar där, samtidigt som man snurrtacklar henne så att hon skall gå in för vältning – det är min välkomstgrej. Nu är det så att jag dessutom har ett annat mycket viktigt uppdrag, nämligen att påkalla mattes uppmärksamhet, utifall att hon skulle ha missat något – i det här fallet att lillmatte var där. Man vet ju aldrig så noga med matte, för hon är ofta något som husse kallar ”disträ”. Hela familjen brukar få hjälpas åt med uppdateringen…

Hursomhelst så studsade jag som en gummiboll mellan matte och lillmatte i säkert fem minuter: Varför står ni så långt ifrån varandra? Ser du inte att hon är HÄR? NU? Men KOLLA då! GRUPPKRAM!

Nåja, jag gör alltid mitt bästa, i alla lägen. Det vet matte. Personligen tycker jag att alla ska hålla ihop. Alla ska vara lika tajta som Mille och jag, tycker jag. Och vad är det för fel med att hämta hjälp? Om vi är fler kan vi tackla problemen ihop. Fastän vi är olika så har vi ju samma mål!

Hälsningar, funktionsduglige Totti

Återvänd till modershuset

Så är hon tillbaka – dottern – in one piece. I morse stod hon där, på stationen, och lillebror kastar sig i hennes famn. Eller tvärtom. Lillebror är både längre och allt, men förblir naturligtvis lillebror för alltid. Minstingen.

Ofattbart vart åren tagit vägen. Två vuxna ungdomar – och jag har fått privilegiet att följa dem från start. Det här är något av ett mål, eller i alla fall ett av delmålen på vägen – att kunna klara sig själv. Skicklig kock, bagare och städare sedan länge, men nu också på egna ben ute i världen. Och det är inte lite strapatser hon klarat av. Berest som få var hon redan som liten, så det här var kanske kvinndomsprovet –  och en hel månad långt. Hettan, slagregnen, en tyfon, från träden nedfallande ormar, spindlar, gräsloppor…och inte blev hon dålig en enda dag.

Enligt dottern har vi aldrig varit ute för så mycket strul på någon resa som hon hade med transporterna på den här. Det började med att hon inte kom med planet från Kastrup – problem med passet – vilket hon löste på egen hand, och åkte med ett annat plan dagen efter. Vi ser möjligen fram emot att få höra mera under kvällen, men fortsättningsvis flög de bland annat i åskstorm med smattrande blixtar mellan Borneo och Brunei. Personalen bad om välsignelse för planet strax före start.

Jag tackar för att hon är här, nu.

Att leva sin sport

Stapelbäddsparken, Malmö

Beskedet om att inte kunna åka på ett tag var inte roligt – men anat. Blödningar i låret, senan under knät sönder och spricka i foten. Kanske operation. Han tog det bra. Sonen lever sin sport, och jag har förstått att det verkligen är ett sätt att leva – skejting.

Att bara dra ut en skön morgon på longboarden och känna vinden och friheten. Ta med lite matsäck och några vattenflaskor, kanske en kompis. ”Hej då mamma! Har mobilen om det är något.” Eller att ständigt tänja gränserna för alla trick, för att slutligen lyckas. Skapa nya, aldrig tidigare gjorda trick. Frihet, natur och utomhusluft handlar det nog mycket om. Nu får han nöja sig med att bara vara åskådare ett tag.  Ge tips och råd till andra och vara lite mentor för de yngre. Han tar det med jämnmod. Han är ganska van.

Insikter

Trädets tid ger mig en del igenkännande leenden – och tårar, men också många nya insikter. Det är både skönt och oroande med insikter. Ofta har jag tänkt rätt, men ibland har jag inte tänkt alls. Dessutom händer det att jag tänkt fel.

Den nordamerikanska Contortatallens frammarch hotar vår svenska tall – och därmed även det djur- och växtliv som är naturligt för oss här i Norden. Vi har i Sverige satsat på främmande arter i stor skala. Varför? Kanske de växer fortare, kanske ger de högre vinst…ja, åtminstone har det med pengar att göra. Det kan dock inte ha med lönsamhet i längden att göra. Åtskilliga länder i världen kan visa upp exempel på vad som händer med jord, luft och vatten, samt med alla levande varelser i området, när skogarna förstörs eller förändras av oss människor. Det är också oerhört svårt att återskapa det som en gång gått förlorat. Några få av bokens berättelser tar jag upp lite om här.

Påskön är ett tydligt exempel. När det sista trädet huggits ner för att bygga fiskekanoter eller för att tända brasor – vi får aldrig veta vilket – så fanns inget som höll jorden kvar mot vind och regn. God, odlingsbar jord sköljdes ut i havet och snart fanns mest kala klippor och ofruktbar mark. Man tror att befolkningen dog ut – om de inte lyckades ta sig iväg med sina båtar och kanoter till fast land. I Skottland gick de kaledoniska skogarna åt genom avverkning och hård betning av alla fårhjordar. På Teneriffa avverkades kanarietallen till möbler, hus och bränsle – innan man till slut insåg att det var kanarietallen som samlade vatten åt folket. Vattenkällorna sinade nämligen och ingen hade lyssnat på lokalbefolkningens kunnande och urgamla vetande om att källan var just – kanarietallen.

I Trädets tid kan du också läsa om hur stor roll Göteborgs botaniska trädgård spelat i försöken att återge Påskön liv. Hur man i Skottland och på Teneriffa genom gediget arbete av den inhemska befolkningen och av organisationer som Trees for Life nått gott resultat. Man är nästan framme vid målet. På Teneriffa har man lärt sig läxan, och insett hur värdefull naturens egen specialanpassning till växtplatsen är. Experter försökte nämligen inplantera tall från andra länder, vilket inte föll väl ut. Nu delar man inte med sig av kanarietallplantor ens till grannön Gran Canaria – plantorna ska växa där de hör hemma, naturen vet bäst.

Som du förstår, så ryms många fantastiska berättelser i denna bok. De ger ett visst hopp eftersom så många organisationer och enskilda människor och forskare bryr sig och arbetar för trädens liv – och därmed människans och vår egen överlevnad. Själv bidrog jag redan som ung med en slant till Vi-skogen i U-länderna, och numera blir det till regnskogarna i Sydamerika och träden på Himalayas sluttningar.

Avslutningsvis tar mitt hjärta ett extra skutt när Christel Kvant beskriver hur hon står under den 56 meter höga kanarietallen utanför Vilaflor på Teneriffa: ”Så nära verkligheten de ligger, de gamla föreställningarna om Yggdrasil och de andra världsträden i världens uråldriga religioner. Det är ju världsträdet, livets träd, jag står och tittar på.” Just den tallen har jag stått under ett antal gånger. Barnen också. Vi trodde att jätten gått förlorad i de stora bränder som härjade Teneriffa för något år sedan. Men, Trädets tid kom ut i år, 2011 – alltså borde Vilaflortallen leva! Varje jul tar vi fram några av dess gigantiska kottar och pryder bordet eller hänger i fönstret. Vi brukade nämligen fylla någon kasse varje gång – att otympla med i knät eller i ryggsäcken på planet hem.

 

Nils Ferlin

”Infall” (ur Barfotabarn, 1933)

Man dansar däruppe – klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.

Här och nu

Författarna tacklar miljöfrågan – DN.SE.

Det finns mycket av intresse att botanisera bland. Det är en konst att hitta rätt grepp på miljöengagemanget. Så fungerar vi människor, att vi inte orkar höra och ta in hur mycket som helst. Vi stänger av och slutar lyssna.

När konstnärer och författare ger sig in i miljödebatten får de oss att se den ur ett annat perspektiv. En konstnärs uppgift, förvisso, men det är i högsta grad vad vi vanliga människor behöver för att inte duka under av alla negativa rapporter om läget på vår planet. Jorden – den enda vi har.

Varför inte ironi? Jonathan Franzen gör ett försök med det miljömedvetna paret som vill så väl men hamnar så fel, i sin roman Frihet. En annan svensk, Tomas Bannerhed, väver in den mytiska rördrommen i sin roman Korparna – som handlar om fåglar och sammanbrott. Värda att titta närmare på båda två, tror jag.

Själv gjorde jag ett litet test på nätet som ska visa hur många jordklot vi skulle behöva om jag fortsätter leva som jag gör nu. Resultatet visar att jag lever som om tre planeter Jorden fanns. Vi var några stycken, kanske ett tjugotal medvetna personer, som gjorde testet. Jag hamnade i underkant av det totala resultatet.

Så märkligt är vi konstruerade att första reaktionen blir att slå sig lite för bröstet – resultatet blev ju ganska ”bra”! Jag är inte sämst. Någon hundradels sekund i alla fall. Sen – Jorden är vårt enda hem. Hur ska jag kunna leva upp till det?

Svaret är att jag måste. Nu.

Trädets tid

Håller i min hand en bok jag just hämtat ut – Trädets tid av Christel Kvant. Den är för övrigt nominerad till årets Augustpris.

http://www.norstedts.se/bocker/utgiven/2011/Var/kvant_christel-tradets_tid-inbunden/

Intervju på: http://hd.se/kultur/blogg/2011/04/16/tradets-tid/

Det är med vördnad jag stryker med handen över sidorna. Träd har alltid varit synonymt med liv för mig. De två är ett. Christel Kvant lyfter i denna bok fram trädets betydelse för oss människor – genom alla tider. Jag har bara läst några få kapitel ännu. Det är en nästan religiös känsla – en bok om livet och livets träd, på papper, av träd.

Om morgonen  är jag ensam och huset är i vila. Då ska jag vända bokens blad långsamt och stilla, och de fantastiska illustrationerna ska lämna sin  givna plats och stiga ut, till mig, i morgonljuset. Och leva!

Morgonljus

Ensam en stund på morgonen – hur ofta händer det? Smyger ut i det fantastiska ljuset för att njuta. Bara jag. Följ mig bortåt stigen…

Hoya och pelargon

En blick in i arbetsrummet, och jag visste genast- vilken morgon! Tyst på med jackan, ljudlöst skoknyt och så kameran över axeln.

Ljuset silar in under ekarna där jag går. Jag vet vart jag ska. Stigen vid bäcken och så bort mot kalhygget. Där borde färgerna ha starkmålat ”flaskborsten” nu. En tunn, ensamkvarlämnad björk som spanar ut över öde marker.

Under ekarna

Vägvisare

Under hela sin uppväxt har han stått där, inklämd, gömd och osedd. Befriad ur trängseln frossar han i fullt fyrverkeri. Jag kan känna hur det måste kännas! Att äntligen få visa sig i all sin prakt – trots att han aldrig fått möjlighet att växa ut till sin fulla potential.

Ge mig rymd och ljus, och jag ska slå er med häpnad!

Tillbaka på stigen upptäcker jag ett ödelagt härbärge. Många är de som fått både nattlogi och mera här. Nästa hyresgäst måste vara händig – och ha gott om tid…

Renoveringsobjekt

Om man tappat färg kan det vara lika vackert med lånta fjädrar…

Lönnsken över ekens grå grenar

…och lite stubb på det!

Hemåt över fälten

Guanxikurser för hugade – finns det?

BBC News – Understanding Chinglish: A new play tries to bridge the language gap.

Alla vet att det är svårt för oss västerlänningar att slå oss in på den kinesiska marknaden. På Broadway spelas just nu en pjäs av David Henry Hwang som handlar om språkförbistringen länderna  emellan. Chinglish, heter den.

Våra kulturer skiljer sig väldigt mycket från varandra, och en följd av detta är att vart du än åker i Kina möts du av till synes vansinnigt tokigt översatta skyltar. Vad sägs om till exempel ”Penetration will be dealt with painfully” som variant på ”Trespassers will be prosecuted”? Chinglish, kallas det.

Vi västerlänningar måste förstå att det är ”Guanxi” (uttalas gwanshee)som  är nyckeln till lyckade affärer med Kina. Du måste ha bra kontakter och kunna interagera i det sociala nätverket. Oändligt många middagar och möten senare kanske du ror hem ditt kontrakt.

I den här nya pjäsen tar man tydligen kommunikationsgapet mellan den engelsktalande världen och Kina till högre höjder. Skådespelerskan Jennifer Lim menar dock att om man själv talar kinesiska så är Chinglish fullt begripligt…

Svårt att tro när man ser till de exempel som radas upp i artikeln. Själv kan jag bekräfta att det verkligen är otroligt många toköversättningar – precis överallt i Kina. Det räcker att läsa en vanlig meny på restaurangen.

Nyanser

Tyfon i Taipei och min dotter är där. 30 grader och 100% luftfuktighet. Det gäller att vara på rätt plats i rätt tid och inte tvärtom.

Hon sänder bilder från en annan värld. De visar storm och regn, sängar med trälakan, matskålar fyllda med krälande larver. Gigantiska shoppingcenter med fullständigt osannolika prylar i. Vill du ha Batman eller The Joker på dina Converse?

Taiwan jubilerar som land detta år – och det Firas. Från toppen av TP101 ser man fyrverkerierna slå ut sina förgängliga blommor över staden.

A city of many colours. And shoes.

Nyanser i Taipei - silkespapper?

Korallskulptur - värde 50 miljoner SEK