Om du levt i skuggan av någon – eller något – kanske hela livet, och många gånger tänkt att du skulle ha sagt det där på festen, eller till grannen…det där du hade nästan framme, snubblande, nuddande läpparna. Men, någon annan hinner hela tiden före! Om du hela tiden får höra så mycket gott om andra – kanske din partner eller din vän – men aldrig något positivt om Dig själv: ”Sååå trevlig din man är!” ”Vilken hääärlig kompis du alltid har med dig!” Du kånkar på en osynlig vägg vänd mot världen, och det mesta du vill säga och göra tar sig liksom aldrig igenom den. Du kan förmodligen inte ens stava till ordet ”murbräcka” . Du anstränger dig till det yttersta, men allt det intressanta och slagkraftiga du har inom dig blir till en rad otydliga, otydbara tecken för din omgivning. Om någon alls lägger märke till dem.

Du är inte ensam.

Allt kan förändras i ett enda slag.

Och, det är Aldrig för sent!

Plötsligt händer något oförutsett. Du mister din vän eller partner, du mister ditt jobb eller byter jobb eller skola, du flyttar till en annan ort. Vad som helst, men på något sätt tvingas du att Börja Om.

Jag har sett det mer än en gång – denna förvandling från halvt förtvinad stickling till sprakande livskraft och smittande blomning. Plötsligt vecklar en nästan fullfjädrat fyndig och rolig, handlingskraftig och säker person ut sina stelnade extremiteter och skakar liv i slumrande livsandar. Ur gömmorna åker vandringsstaven fram, ovågat blir vågat och gamla hinder blir till nya möjligheter.

Nu har jag fått vara med om det igen. Och det känns så gott! Fångenskapen är slut. Ivriga händer lyfts högt mot himlen, och när de öppnas flyger hon ut i ljuset, mot friheten! Även de klentrogna skola se att vingarna bär! Själv följer jag henne med blicken så länge jag kan. Lite vingligt över fälten…, men sen! Vänta bara tills hon halat upp kompassen! Jag tror inte det behövs någon GPS.

Här är årets Sommarvärdar i P1 – DN.SE.

Glöm inte att ladda för några av sommarens skönaste stunder – med slutna ögon till vågornas brus –  sommarpratarna. Som vanligt en blandning av unga och gamla, kända och (för mig ibland) totalt okända röster.

Fritt fram för guldvaskning – fint eller grovt nät. Låt dig överraskas och gungas bort från din verklighet en stund. Låt dig vaggas i andras världar och rymder. Låt dig färdas. Det är vägen som är målet.

En definition av ordet milstolpe skulle kunna vara ”något som anger början av något nytt”. Förr i tiden var en milstolpe något högst konkret – ett avståndsmärke längs vägen.

Idag har några av oss passerat en sådan, en milstolpe. Bland alla unga som tog studenten igår, eller i alla fall under den gångna veckan, finns min egen son. Om hans väg framöver vet vi inte mycket mer än att den finns där. Hans Väg.

Om han nu passerat en milstolpe längs denna väg, så har också jag gjort det. ”Du ska se framåt – aldrig bakåt” – sägs det. Men det vore inte mänskligt att inte se bakåt. I alla fall inte dagar som idag eller igår. I alla fall inte för en mor. En milstolpe kan ju inte bara innebära början på något nytt – utan att innebära slutet på något gammalt.

Min son förväntas vara vuxen nu, och jag förväntas vara klar med min uppfostringsgärning. Jag står kvar på vägen och vinkar lätt, med handen skuggande över ögonen och en klump i halsen, medan jag ser honom gå vidare, framåt. Jag ser att han vänder sig om några gånger, men hans steg blir allt längre och säkrare, och han ser sig inte om lika ofta längre. Snart syns han bara som en mörk liten prick vid horisonten – för att sen försvinna bortom densamma.

Varför är jag inte en modern mamma, som längtar efter denna pricks försvinnande bortom? En som ser sin egen Frihet vid samma horisont – i förbifarten kastande en kort blick på den mötande mansgestalten, för att sedan skynda åt motsatt håll? Varför njuter jag när huset lyfter av ungdomars musik och skratt – av galenskaper och härliga upptåg? Varför fruktar jag den dag huset lojt ligger kvar i sängen, och de enda livstecknen är mannens snarkningar och envisa knattrande på datortangenter?

Jag vet inte. Är väl inte modern. Har väl inte den rätta inställningen.

Kanske klarar jag det om jag fokuserar på själva vägen. Min Väg. Den viker av åt sitt eget håll – en liten skogsväg med gräs i mitten. Nätta humleblomster och gyllene smörblommor, blåeld och oxtunga, tjärblomster, hundkex och konvaljer är mina följeslagare när stigen mjukt slingrar sig in bland lövträden. I gläntornas solskimmer glimmar ängsullens vippor som varma snöflingor, och näktergalen knäpper på dagens sista strängar.

Idag är vi två som passerat den där milstolpen. Min son – och jag. Vi tänker nog båda titta tillbaka ibland. Men, spänn fast säkerhetsbältena – här kommer Framtiden!

I Limousinen