Familjen är tillbaka från Indien. Hela. Skönt. Indien är långt borta. Mina minnen därifrån kan sammanfattas i endast ett par ord: hetta och elände. Jag var på genomresa, och mitt mål var Nepal. Året var 1986.

Nepal hade länge varit ett drömresmål för mig – och tanken var att kunna komma vidare därifrån till Tibet och Världens Tak. Ett kort stopp i New Delhi ingick i resan, och detta korta möte mellan staden och mig har för evigt etsat sig fast på näthinnan och i mitt minne. Människor, överallt människor. De myllrade fram längs gatorna, de rullade fram på egenhändigt tillverkade brädlappsfordon och de kom mig så nära, så nära. Tätt inpå, så tätt att jag omöjligt kunde värja mig för alla bedjande ögon, lyfta armstumpar och obrukbara, förkrympta ben. Ända in i cykeltaxin förföljde de mig, för att sedan befolka mina värsta, nattliga drömmar.

Och så hettan.

Det var en befrielse att komma till Nepal, närmare bergen, närmare kylan. Nepal är ett av världens fattigaste länder, men den intensiva skillnaden mot Indien är väsentlig för ditt välbefinnande. Känslan när du flyger in mot det mäktiga Himalaya går inte att beskriva. Men alla vet, alla som har haft en stor dröm och sett den gå i uppfyllelse.

Vi hyrde cyklar i Kathmandudalen och njöt av alla tempel och vackra byggnader, av den vänliga befolkningen och av det sköna klimatet. Visst såg vi en del övervintrade hippies, men mest var det nepaleser i sina vackra kläder, ständigt leende och hjälpsamma. Jag ville aldrig åka därifrån. En natt vandrade vi mot Nagarkot och soluppgången över Mount Everest. Vi var några stycken, och vi vandrade mestadels tysta, sida vid sida och på rad. Ett äldre par, jag vill minnas att de var engelsmän, fångade mitt intresse. Vi småpratade medan ljuset mjuknade, och tillsammans såg vi solen stiga upp vid Chomolungma, på tibetanska – eller Sagarmāthā, på nepalesiska – och det var alldeles overkligt. Vad var jag? 29 år och vandringssugen.

Vi åkte vidare mot Annapurnamassivet, en ruskig lokalbussfärd med föga lugnande vyer över hädangångna bussar nere i mäktiga raviner. Några nätter bodde vi i en bungalow hos en gammal gurkhakrigare. På morgonen kunde vi sitta under ett grönskande liantak och beundra ”Fishtail mountain”, som stack upp sin vitstrimmiga stjärt alldeles intill. Stora varaner gled klumpigt fram längs de lummiga trädgårdsgångarna, och min man och jag – vi njöt lugnet. Hela området kring Pokhara är välkänt  för vandrare, och det är härifrån man drar vidare upp emot de riktigt höga höjderna.

1986 och Olof Palme hade just skjutits i Stockholm. Overkligt. Nästan ännu mera overkligt var, att när vi en vecka senare färdades med oxkärra över en flod i djungelområdena i Shitwan i Nepal, så förstår mannen med oxkärran att vi kommer från Sverige, och säger mjukt – på stapplande engelska:  ”Olof Palme dead”. ”Good man”. ”Sad”. I det ögonblicket såg jag min egen litenhet i världen. Min plats och mitt liv som det lilla kommatecken det är. I den stora berättelsen.

Taj Mahal

Taj Mahal

Taj Mahal