Belezzabus i vardagspaletten



 

Eufori
Kung Fu?

Så har hon varit här igen! Inget kan stjäla så mycket färg från vardagspaletten som lite Belezzabus. Mille och Totti var redan på gott humör efter en lång promenad i den svaga morgonsolen. Spring i benen! Vad siktar då tre par ögon längst bort på vår gata, om inte lilla Tottidottern! Stramt blir kopplet, en vit och en brun svans höjs till maxläge och själv tar jag spjärn mot snökanten för att inte släpas iväg längs gatan som värsta vanten.

Vi trasslar oss in på husets baksida, där de kan busa fritt. Belezzamatten kämpar för att hitta sin bruna jojo där i röran – måste ju koppla loss dem innan de är ohjälpligt inflätade i varandra. Men sen, sen är skådespelet igång!

Underhållning på högsta nivå: akrobatik, racing, boxning, Kung Fu (?) och så lite pussar förstås…allt i en rasande fart – och helt gratis. Minst en halvtimme orkar vi, sen är det snarast matten och jag som ger upp. Då är vi avskrattade och delvis förfrusna. Det är åtta minus, och mitt pekfinger sitter fast i kameran. Men, det lossnar i värmen när vi kommit in.

MAT, står det skrivet över hela ansiktet på mina två när de störtar mot sina skålar. Efter ett slafsigt bestyr med att få ner allt så snabbt som möjligt, får jag en slick av dem var innan jag hör de välbekanta dunsarna. De som talar om att det här, det var en lyckad förmiddag.

Puss, lilltösen min!

 

Fyll din ryggsäck – med hjärtat!

Vi reser som aldrig förr, hörde jag i Lotta Bromés program på radion. Kan det vara den kalla och snörika vintern? Eller kanske den svenska kronans ställning i världen? Säkerligen är båda bland de skyldiga.

Det är resor till värmen som prioriteras, och om du vacklar över beslutet – beställ nu. Resorna verkar fort ta slut. Vart? Ett mindre problem om du har med dig familj med små barn. Då åker du ganska säkert till ett turistområde där det finns andra barn att leka med. Ett större problem om du åker själv eller med vän eller partner. Men, ett kärt problem.

Vilken sort är du? Den glammiga, sociala typen (grekiska övärlden osv.) som vill vara ”ute” hela tiden – eller den naturälskande typen som verkligen vill vara ute. Ute i den naturliga bemärkelsen – det vill säga utomhus. Är du kanske vandringstypen eller golftypen? Historiskt intresserad? Oavsett vilken sort du är, så finns det så många resmål att välja på att du lätt blir frustrerad – och kanske rentav väljer att stanna hemma.

Själv passar jag in på flera typer – vilket säkert flertalet människor gör. Allt eftersom åren går så förändras du som människa. Men, ett så starkt intresse som mitt naturintresse, det håller i sig, men har förändrats på ett annat sätt.  Jag drivs alltmer att söka det ursprungliga och oförstörda. Det som nästan inte längre finns. Shang-ri-la. Någon gång har jag funnit en doft av denna dröm. Den doften kan ingen ta ifrån mig. När jag var yngre försökte jag ibland ta den med mig hem, den där känslan, den där doften eller smaken – men jag har insett att det inte går. Det går heller inte att återvända till samma plats för att finna den igen. Jag har försökt. Du kan inte gå ner i samma flod två gånger.

Kanske var jag 25 när jag åkte till Grönland, och höll andan när planet vingdippade i floddalarna – bara för utsikten. Jag hade råkat komma på samma plan som danska dronning Margrethe med följe. De skulle fira 1000-årsjubileet av Grönlands upptäckt.

Det blev en oförglömlig resa. Slösande sol över blå, drivande isberg i fjordarna. Kokkonst på topp, med underbara valsoppor, hajstekar och räkberg. Men finast av allt var den genomskinligt klara luften, den fantastiska blomsterprakten och det klirrande isvattnet. Varje liten bäck eller flöde bjöd dig rikligt av det renaste av rent, det kallaste och friskaste vatten.

Det öppnade sig ett stort svart hål inombords när jag, på väg in i planet hem, fyllde lungorna en sista gång med grönlandsluft. Hur skulle livet gå vidare utan den? Isvatten tog jag hem i så många tomflaskor jag hade (På den tiden var det både tillåtet och totalt ofarligt för flygsäkerheten…), och vårdade dem som spädbarn i min ryggsäck.

Jag hade kvar det långväga vattnet några månader. Men, när jag långsamt drack ur den allra sista flaskan, var känslan jämförbar med den som infinner sig när du korkar upp en flaska fint årgångsvin. Fast mycket starkare och med djupare eftersmak – för du vet, att du troligen aldrig kommer tillbaka dit där du en gång hämtade det.

Så, egentligen vill jag bara säga:  Åk dit ditt hjärta tar dig! Se till att du, med tur och skicklighet, får en oförglömlig upplevelse med hem. Din ryggsäck blir aldrig tung, däremot innehållsrik.

Despicable Me!

Dumma mej (2010) – IMDb.

Gårdagskvällens måbrafilm! (Enda klagomålet är väl…hur i hela friden kan man ge titeln en sådan dum översättning?)

Ungdomarna vet nog vad jag behöver, och vid rätt tillfälle och i rätt mängd. Underligt hur ”lättavläst” man är! Det blev en ljuvlig, animerad film: Despicable Me, från Universal. Inte Pixar eller annan animeringsberömdhet. Det här är en oemotståndlig film om en skurk som vill stjäla månen. Men, skurken är en misslyckad man som egentligen bara vill bli omtyckt och bekräftad av sin mamma. Bekräftelse som han aldrig fått. Hur lätt är det inte då att bli ful och elak?

Han bor i ett mörkt, stort och fult hus, där rummen är belamrade av skinnen från utrotningshotade djur. Han tycks älska att utöva elaka skämt mot små barn,  och publiken får frossbrytningar när han adopterar tre härliga, rättrådiga små flickor från ett barnhem. Vad ska hända? Jo, de ingår i hans plan för att kunna stjäla månen. Men, den förskräcklige mannen möter sina små överkvinnor här – och förvandlas motsträvigt, men sakta och säkert till en riktigt fin – pappa. En annorlunda, ensamstående pappa, som lyckas mycket bra med att älska sina barn och att se till deras bästa. En drastisk, humorfylld pappa som inte liknar någon annan, men som man kanske gärna hade sett att en del av våra verkliga pappor kunde inspirerats av…

Se den! Om du gillade WALL-E, så är Despicable Me något för dig. Ta en stor kudde och luta dig tillbaka – ensam eller med barnen. Eller med dina ungdomar hemma! Mina är 18 och 21 – men växer aldrig ur en god film. Den klär dem! Kanske kommer du att älska den här filmen mer än vad dina barn gör. Absolut säkert är, att,  lilla Agnes glömmer du aldrig…

Min egen hylla

Ginny Champion "Prince"

Korsning Brassia och Cattleya

Två älskade skönheter som jag just nu ofta vilar ögonen på.

Jag hade en arbetskamrat en gång, som hade fem små pojkar, med kanske dryga året emellan. Fem. Hon hade i sitt vardagsrum ett hörn högt uppe, nära taket, där hon hade spikat upp en liten hylla. På denna ställde hon några sköna ting. Och möblerade om ibland efter tid och humör. Det var den enda platsen i huset som fick vara ifred från stök, leksaker, smulor och dammtussar. Mitt i värsta vardagsbruset kunde hon lyfta blicken uppåt ibland, mot den lilla hyllan – och njuta. ”Man måste ha något vackert. Något som håller sig vackert. Något som lyfter”, sa hon.

Jag tänker ganska ofta på det. Att vi alla behöver en sådan hylla. I värsta vardagsbruset.

Koskit kanske inte är enda lösningen

Statliga utörsäljningar kan stoppas – med SD:s hjälp – Sverige – E24.

På väg till jobbet växer öronen in i radiosändningen, och en tacksamhetens gnista tänder ett litet hopp som, trotsande alla hinder, ilar genom hörselgångarna, följer alla dragna ledningar och landar med en mjuk duns i hjärttrakten. På vägen drog den där gnistan igång brandlarmet, vilket kopplade på sprinklersystemet åt ögonen till.

När jag väl lyckades stänga av det, sprinklersystemet alltså,  så såg vägen framför mig plötsligt mycket ljusare ut. Månslanten som varit nedstoppad till hälften i mörkmolnen när jag åkte, skakade nu av sig täcket och trillade ner i all sin glans. Nypolerad stod den rakt över vägen. Jag kunde knappt tro att det var sant. Någon hade reagerat! Någon hade vaknat och insett vart vi är på väg. Att vi sedan länge säljer ut Sverige är inga nyheter – alla vet det – men ingen gör någonsin någonting åt det.

Vi har dessvärre inga franska bönder i närheten. De franska bönderna släpper koskit över Paristillfarterna när de inte får som de vill. Det är effektivt. Vad gör du och jag? Jo, vi pratar upprört med varandra i korridorerna och över fikan på jobbet. Handling – det är vi dåliga på. Till det är vi alltför civiliserade, fogliga och väluppfostrade.

Det nylandade hoppet värmer sig vid oppositionens, och SD:s, motionseld. SBAB, Posten Norden, Telia Sonera och Vattenfall – vi kanske klarar det utan koskit i alla fall.

Sjöslag på nya vattenvägar

 

Jag gav mig iväg för att hämta ungdomarna. De hade varit på fest. ”Kommer snart”, över axeln till man och hundar, som fångade upp meddelandet med ett ”Mmm…” och två par hungriga ögon. ”Nej, ni stannar här.”  Varpå två håriga magar sjunker ner i klinkersen. Mannens ej medräknad.

Jodå, som vanligt hade halva Arken slunkit ut just i kväll – det är alltid så när jag är ute och kör. Inte nog med att jag fick glida och parera mellan okända vattendrag och skrubbiga iskanter, utan rådjurens vandringsled för kvällen tycktes gå rakt över just min valda färdväg. Enklare att vada över där nu förstås än att kliva i snöskog och öppen mjukmark. Och så hade de matställe på andra sidan också. Stora balar. Det blev billig halkkörning medelst vadställe – inte så ofta den möjligheten ges. 

Trött blir jag numera av kvällskörning, men när jag väl kommit fram och vänt igen, skulle säkert en bilfull festglada ungdomar hålla mig vaken. Men, men. Inte alla kalkyler håller, hur sannolika de än är. En spretig drös trötta ungdomar sa inte skjorta på hela hemvägen. De slumrade bort i kryptempot, och missade därmed alla rådjur, vildsvin, isbergsvarningar och drivande flak med strandade katter. 

Hem kom vi till slut i alla fall. Men jag funderar allvarligt på att ta skepparexamen till nästa hämtningstur. I alla fall ska jag definitivt ta med sjökortet.

 

 

 

 

Längtan

Gröna, sköna slingor lyser igenom i trädgården. Det finns hopp om en vår…någonstans. Sparvar, finkar och mesar hänger som minimala trapetsartister i rosenbuskagen på baksidan av huset. Kanske hittar de små skrumpna fjolårsnypon, eller också bara fröjdar de sig åt det klara himlaljuset och det marmorerade gräsgolvet.

Vi längtar alla.

Det gamla äppelträdet

Ja, varför är kinesiska mödrar bättre än västerländska?

I Wall Street Journals lördagsessä, den 8 januari, skriver professor Amy Chua (vid Yale Law School.” This essay is excerpted from ”Battle Hymn of the Tiger Mother” by Amy Chua, to be published Tuesday by the Penguin Press, a member of Penguin Group (USA) Inc. Copyright © 2011 by Amy Chua.) om det kinesiska undret.

Högintressant läsning, även om jag tycker att det inte är så mycket nytt som framkommer i ämnet. Det känns ändå som en positiv motvikt i den andra vågskålen. För i Västerlandets vågskål läggs alla de skräckversioner om kinesisk barnuppfostran vi får oss till livs via media. Jag har varit i Kina flera gånger, och jag känner till hur hårt det kan vara. Men, kanske behöver vi lite mer förståelse för en helt annan kultur, som använder andra vägar än vi, men där vi i grunden strävar mot samma mål för våra barn. Och vem säger att vem har rätt?

Läs hela artikeln på:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052748704111504576059713528698754.html

Why Chinese Mothers Are

Superior

[…]

What Chinese parents understand is that nothing is fun until you’re good at it. To get good at anything you have to work, and children on their own never want to work, which is why it is crucial to override their preferences. This often requires fortitude on the part of the parents because the child will resist; things are always hardest at the beginning, which is where Western parents tend to give up. But if done properly, the Chinese strategy produces a virtuous circle.

[…]

I think there are three big differences between the Chinese and Western parental mind-sets.

First, I’ve noticed that Western parents are extremely anxious about their children’s self-esteem.They worry about how their children will feel if they fail at something, and they constantly try to reassure their children about how good they are notwithstanding a mediocre performance on a test or at a recital.

[…]

Second, Chinese parents believe that their kids owe them everything. The reason for this is a little unclear, but it’s probably a combination of Confucian filial piety and the fact that the parents have sacrificed and done so much for their children.

[…]

Third, Chinese parents believe that they know what is best for their children and therefore override all of their children’s own desires and preferences.

[…]

There are all these new books out there portraying Asian mothers as scheming, callous, overdriven people indifferent to their kids’ true interests. For their part, many Chinese secretly believe that they care more about their children and are willing to sacrifice much more for them than Westerners, who seem perfectly content to let their children turn out badly.I think it’s a misunderstanding on both sides. All decent parents want to do what’s best for their children. The Chinese just have a totally different idea of how to do that.

Western parents try to respect their children’s individuality, encouraging them to pursue their true passions, supporting their choices, and providing positive reinforcement and a nurturing environment. By contrast, the Chinese believe that the best way to protect their children is by preparing them for the future, letting them see what they’re capable of, and arming them with skills, work habits and inner confidence that no one can ever take away.


Sen kan man fråga sig varför den svenska skolan är på spikrak kurs nedåt. Vi kanske varken kan eller vill importera den kinesiska uppfostringsmodellen, men… kanske vi bör rannsaka oss själva, alla vi föräldrar, då och då.

När våra far- och morföräldrar växte upp, hade man en helt annan inställning till att via skola och utbildning skapa sig en bättre framtid. Vi har en gång varit en toppnation när det gäller utbildningsnivå och kvalitet. Vi kan väl inte på fullt allvar tro, att Sverige och Västerlandet är på god väg att bli omsprungna av Kina,  såväl i utbildning som i ekonomisk utveckling, bara på grund av skolan – eller?

Kvällens pralin

A Very Long Engagement, eller Un long dimanche de fiançailles blev kvällens njutning. Audrey Tautou finns för evigt etsad på min näthinna som Amelie, men gör här en roll som även den mjukt lägger sig till ro i mitt hjärtas kammare. Stark och orubblig ung kvinna som oförtrutet, mot alla odds, söker sin älskade som befaras ha dött vid Somme under första världskriget.

Små fina ansiktsmuskler avslöjar hennes sinnesstämning och beslutsamhet. Små fina kroppsrörelser, och repliker lika sparsmakade. Tempot skönt och miljö och tidsfärg bedövande vackert. Och så franska språket. Poesins och kärlekens  språk framför alla andra.

Marion Cotillard spelar också en liten, men stark kvinnoroll. Krigsscenerna är många och grymma, men kan inte besegra den allt genomsyrande känslan av uthållighet,  livsvilja och hopp.

Inte blodigt eller sockersött amerikanskt – utan stilsäkert och läckert franskt. Som en chokladdragerad pralin – direkt ur Chocolat – mellan fingertopparna, och sötman när du smakar den – och vet att allt snart är över.

Förgänglig skönhet – förevigad

Cattleya

Tropical Pointer

Och så vänder de sina ansikten mot mig igen – januaricattleyorna. Fulländad skönhet och glädje. ”Tropical Pointer” var min absoluta favorit, men blommade ihjäl sig för något år sedan. Just nu blommar ”Prince”, med flera. Tyvärr verkar det omöjligt att finna ett nytt exemplar av Tropical Pointer. Nya hybrider tas fram hela tiden. Kamerans uppfinnare är min hjälte.