Travel

Vi är många som väntar – och längtar

/ Leya / Lämna en kommentar

Enorm reklambanner till ”The Hobbit: An Unexpected Journey” | Capishe.

Så verkar inspelningarna av JRR Tolkiens  berättelse The Hobbit vara slutförda och det är dags att börja klippa – efter vad det sägs. Vi är många som ser fram emot och längtar efter premiären av den färdiga filmen sent i höst. Det har gått att följa inspelningarna eller tankar om och delar av dem via nätet med korta klipp av och med regissören Peter Jackson. Sir Ian McKellen, som spelar Gandalf, har också haft en intressant blogg att följa. Det var faktiskt via den vi hittade till inspelningsplatsen av Hobbiton i Matamata på Nordön.

Av vår vän och guide från Nya Zeeland , Rendall, förstår vi att den nya filmen inte är till så stor del inspelad ute i verkligheten som trilogin om Ringen är. Synd, eftersom Nya Zeeland, som inget annat land, kan erbjuda fantastiska miljöer för fantasy. Den här gången blir det mycket studio i Wellington och mycket green screen. Men, Hobbitons utemiljöer är riktiga, verkliga. Här ansträngde man sig för att hitta just de kullar som krävdes och inte en kraftledning syns så långt ögat når… Underbart att känna igen landskapet på postern med Gandalf.

En Hobbits drömland

Allting i Matamatas Hobbiton är minutiöst perfektionistiskt  tillverkat och byggt. Från minsta gardinremsa till handdekorerade postlådor.  Vi fick se Bilbos och Sams hus och alla de andras. Hos Sam står fortfarande hans odlings- och frölådor kvar, skottkärran och andra små kärl. På trappan till någons hus ligger en ränsel slängd och en vattenkanna lutar sig mot den lilla trädgårdsstolen. (Fantastiskt nog är samtliga växter som planterats i de små täpporna här sådana som växte i gamla engelska trädgårdar!) Däremot är alla inomhusscener inspelade i Wellington och Hobbitons husdörrar kan bara öppnas ca en halv meter inåt en jordvägg.

Anekdoterna är många och guiderna är duktiga på att berätta dem. Du kan förstå Peter Jacksons detaljnoggrannhet bara genom att veta historien bakom  eken ovanför Bilbos hus. Den är inte äkta därför att så små ekar finns inte. Man fick såga ner och montera ihop en ny ek efter berättelsens anvisningar om storlek och utseende. Nu hade man alltså en död ek. En skolklass sattes till att surra fast konstgjorda eklöv på hela trädet.

Efter Sagan om Ringen hade ju alla byggnader och all rekvisita monterats ner så inför The Hobbit fick teamet börja från noll och bygga upp allt igen.  När det gällde den nya eken gick man efter filmbilder på det första trädet. Den nya måste dessutom  göras mycket mindre än den gamla eftersom The Hobbit utspelar sig några tiotal år tidigare. Åter igen anlitades skolklasser för att montera på alla nya blad…

Eken syns i ett antal filmrutor och är mycket viktig för totalupplevelsen. Så, vi skruvar åt Jacksons minutiositet ytterligare ett snäpp med hjälp av plommonträden. Plommonträd växer sig helt enkelt för höga för hobbitar, så Jackson lät plantera päron- och äppelträd istället. All frukt plockades bort och ersattes med ditsurrade plommon. Scenen där hobbitbarnen äter plommon varar väl tre sekunder i den färdiga filmen.

Lite sörjer jag när jag tänker på alla möjligheter som landet har att göra äkta film – och inte tar dem. Jag förstår dock att det är svårt att resa, leva och spela in i svårtillgängliga områden och vänta in rätt väder och allt. Det kostar. Men jag är övertygad om att Peter Jackson inte ger upp sin perfektionism och sin kraft att göra fantastisk och trovärdig film.

Bram Stoker´s inspiration

/ Leya / 2 kommentarer

Abraham, eller Bram, Stoker (1847-1912) är den irländske författare som står som en fyrbåk i vampyrhistorien i egenskap av författare till alla tiders roman i genren, nämligen Dracula (1897). Romanen var inte den första i genren, men det är den som gått till historien som The Vampire Novel.

Bram Stoker var författare och tidningsskribent och mycket intresserad av vetenskap och medicin. Han var faktiskt en avlägsen släkting till Sir Arthur Conan Doyle och kände flera av den tidens stora engelska författare, bland andra Oscar Wilde. Stoker var också personlig assistent till skådespelaren Henry Irving – vilken ägde The Lyceum Theatre i London. (Stoker hade titeln Business Manager där.)

En av höjdpunkterna på resan till Scarborough var naturligtvis en vandring i Bram Stokers fotspår. Efter flera somrars vistelse i Whitby, Yorkshire,  förlade han nämligen en del av handlingen i Dracula hit.

This is where he lived in Whitby

Efter flera års research i Europa om folklore och vampyrer, och efter somrarna i Whitby, skrevs romanen klart och gavs ut 1897. Den är skriven i ett slags realistisk stil där författaren använder sig bland annat av dagboksanteckningar, brev och nyhetsklipp för att göra storyn trovärdig. När den kom ut blev den inte en omedelbar succé, men hamnade i ”skräckroman”-genren direkt precis som Mary Shelley´s Frankenstein.  Andra likheter är att båda romanerna har flera berättare som delger sin syn från olika perspektiv – ytterligare ett trovärdighetsknep för att få läsaren med sig.

Then as the cloud passed I could see the ruins of the abbey coming into view, the church and churchyard became gradually visible. Whatever my expectation was, it was not disappointed, for there, on our favourite seat, the silver light of the moon struck a half-reclining figure, snowy white.

En vandring på kyrkogården i skymningen försätter dig garanterat i rätt stämning.  Inte för inte benämns Dracula också som a Gothic novel.

The abbey

1922 gick romanen upp som film, Nosferatu, med Max Schreck i huvudrollen och på samma tema har sedan dess spelats in ett nästan oräkneligt antal filmer. Så sent som 1992 spelades den in igen av Francis Ford Coppola med några av vår tids stora skådespelare: Gary Oldman, Winona Ryder, Sir Anthony Hopkins och Keanu Reeves.

What?

/ Leya / Lämna en kommentar

?

Terminsslut för min del idag. När ska yrkesrollen falna och glöda bara, vila, om inte på sommarlovet? Även om lovet numera inte är mer än ca 7 veckor istället för den gamla klyschans juni, juli, augusti. För min del återstår dock en del efterarbete och sedan två veckor att varva ner. Det betyder ca 4 veckors reell semester, för när det närmar sig i början på augusti igen är det dags att tagga upp för nya utmaningar.

Det blir lagom att avsluta med en liten engelsk fadäs före falnandet. Stavfelen var nämligen nästan mer regel än undantag på affärsskyltar i Scarboroughs hamnkvarter. Varför klagar jag på mina elever?

Hus och fasader

/ Leya / 2 kommentarer

Grått och trist i England? Nej, alldeles förtjusande! Och husfasader – allt från vad man traditionellt förknippar med landet till riktiga smällkarameller.

Päron- och jordgubbsglass?

Mera färg!

South Bay, Scarborough

South Bay, Scarborough

Med vackert skepp i fönstret mot gatan

Skorstenar i skönt kvällssken

Yorkshire pudding och andra livsnödvändigheter

/ Leya / 4 kommentarer

Är man i Yorkshire så ska man känna på den typiska maten för området. Det fick vi göra med besked. Vår eminente lärare och guide, Nicholas Waters, lyckades verkligen få oss att äta. Mycket, gott och typisk mat från England och Yorkshire. Får man fresta lite?

Full English breakfast

Varje morgon gällde full English breakfast – om man inte sa något annat. Korv, ägg, bacon, bönor, tomat, svamp och hash (en sorts potatiskaka, amerikansk idé). Som jag redan visste blev jag snabbt van vid en så stor och bastant frukost…sen är det svårt att avstå. Suget när man kommer hem kvarstår och yoghurt och flingor känns inte direkt som något alternativ med substans.

Cottage pie

Efter en lång vandring i småkyligt väder satt det bra med varm cottage pie! Malet kött under potatismostäcke och lots of gravy. Sås är man verkligen förtjust i här. Till allt kom det mycket, och för all del god, sås som dränkte hela rätten. Och så lite grönsaker förstås.

Yorkshire pudding

I Haworth åt vi på The White Lion, ett riktigt fint ställe med riktigt vällagad mat. Jag lovar att vi var mätta efter den här… Äkta Yorkshire pudding har flera köttskivor inuti och massor med sås. Inga grönsaker till! God öl serveras överallt och här rekommenderades vi prova ”Mary” – någonting. Ingen blev förstås besviken. De olika orterna verkar sätta en ära i att ha ett eget öl som smakar speciellt.

Picnic i parken

En kväll skulle det ordnas ett ”English tapas meal” vid stranden. Aldrig, trodde vi. I den vinden! Men jo, Nicholas fick rätt att vinden skulle mojna, och kvällen blev riktigt ljum och vacker. Massor med mat… Så många pajer eller smakprov av pajer har jag aldrig ätit någon gång. Här avsmakades säkert ett tiotal sorter varav några var riktigt goda. Ofta är de dock inte så smakrika de här pajerna – mycket potatis i en del. Den absolut godaste, mest smakrika och kraftfulla var steak and kidney pie. Smulor och kanter lämnades i en liten kartong till måsarna.

Paj på paj och lite annat tilltugg

Även speciella, typiska och populära drickor testades. Den godaste, ja, den enda drickbara faktiskt, var en skotsk dryck som hette Irn Bru. Alla andra smakade alltför sött.

Nicholas med favoritdrycken

Kanske den mest typiska rätten, den som för evigt förknippas med engelsmännen, är fish and chips. I Scarboroughs hamnstråk, under de firanden som hölls för Queen Elizabeth, formligen stank hela området av fish and chips. Folk satt, stod och gick med denna tidningspappersserverade rätt i händerna.

Fish and chips eaters, here there and everywhere

Sista kvällen skulle vi ha en riktigt stor, fin och extra god middag. ”The world´s best fish and chips?” kallades den. Mmmjaa, tänkte vi nog lite till mans. Men på The Magpie Café i Whitby blev vi allt annat än besvikna. Avskedsmiddagen kunde inte varit bättre.

The world´s best fish and chips! With champagne!

Serverad med utsökt champagne! Men, det var inte champagnen som gjorde ”det”, utan det här var verkligen en fantastiskt god rätt som platsar på den flottaste restaurang. Caféet ligger i hamnen i Whitby och där är ständig kö utanför. Så, se till att du har gott om tid på dig när du går dit!

The Magpie Café i Whitby

Struggling – eller vi jobbar på det…

/ Leya / 4 kommentarer

Någon som inte gillar brittisk humor? John Cleese, Monty Python eller Mr Bean, ”Black Adder”? Själv har jag alltid älskat britternas humor och skrattat gott åt deras filmer. ”A Fish Called Wanda”, ”Fawlty Towers” (Pang i Bygget) eller ”Life of Brian”. I vardagen är de lika roliga, faktiskt. Inte bara Cleese och Atkinson utan många vardagsmänniskor också. Det kan gälla allt från skyltar till TV, personliga uttryck eller dekaler.

Vägarbeten är vanliga, där som här, och vår initierade guide upplyste oss om innebörden av detta märke:

”Man struggling with an umbrella”

Och visst, visst fick vi erfara att det regnar mycket i England…

Att man sedan gör något positivt av det jobbiga – som trafikhinder och vägarbeten – är en bra sak:

Building What?

Sugen på bio, någon?

Nedanstående skylt står parkerad bland gravarna på St Mary´s kyrkogård i Scarborough…

?

Vågar man?

Frågan är om man raggar nya gravplatsköpare eller vad, och vad doktorn ordinerar är osäkert… Hursomhelst kan jag skriva under på följande konstaterande när det gäller tillståndet i världen:

Watch out!

Wuthering Heights – Another Story of Love

/ Leya / 2 kommentarer

På väg upp till Top Withens och ”Wuthering Heights” var allt som jag föreställt mig det. Det öppna landskapet, de flyende molnskuggorna över heden och den ljumma vinden. Emily Brontës roman om familjen Earnshaw och familjen Linton speglar landskapet både i sig, i händelser och i karaktärer. Lika vild är Cathy och lika otämjt djurisk framstår Heathcliff. De två är oskiljaktiga som barn och Cathy ”är” Heathcliff. De två är ett.

Molnskuggor över heden

Emily Brontë, och säkert de andra syskonen Brontë också, brukade ofta vandra över heden och det sägs att Emily brukade gå till den här bäcken där hon gärna satt på en sten och betraktade de porlande små vattenfallen.

Vid bäcken

Fallen

På vår väg upp över heden får jag plötsligt syn på en stor, brun  hund som skuttar och far över tuvorna. Vid en närmare titt ser jag att det är två hundar. Efter ytterligare några sekunder inser jag till min förskräckelse att det istället är en hund som jagar ett lamm. Vi blir stående och väntar – hunden och lammet kommer rakt emot oss. Lammet skuttar skräckslaget förbi  och nedåt ravinen medan en i vår grupp ställer sig mitt i vägen för hunden, som tvingas retirera och lämna sitt byte.

Lammet var nu på andra sidan ravinen och vi hörde mamman ropa på det från vår sida. Den lille svarade med ljus stämma och mamman fortsatte oförtrutet att ropa.

Då kommer en jeep  körande mot oss över heden och ut stiger en man som jag misstolkar för att vara hundägaren. Som hundägare själv skämdes jag över släktet efter den händelse vi just bevittnat, så jag var på väg att säga något barskt. Mannen visar sig dock vara fårfarmaren och han var helt uppgiven när han pratade om hur hundägare struntar i att hålla hundarna kopplade trots förbud på dessa marker att ha dem lösa. Vi hade själva sett skylten. Så, han står kvar och hoppas att mamman och lammet ska finna varandra igen.

Återförenade

Längst ner i ravinen har de äntligen återförenats och tillsammans, som två små prickar, är de på väg upp mot vår sida igen. Fårfarmaren väntar och kontrollerar in i det sista så att de verkligen mår bra. Vi kan alla pusta ut.

Hela dramat kanske tog 5 minuter, men det var långa, ängsliga minuter. Vi pratar om händelsen när vi vandrar vidare mot ”Wuthering Heights”, eller det man tror är förebilden för berättelsen. Alla är glada och jag tänker på hur stark även denna kärlek är, kärleken mellan mor och barn. Som den passion som rasar i Cathy och Heathcliff? Jag vill inte tro att det bara är instinkten som styr.

Efter ett tag har paret hunnit ifatt oss och vill passera, men vågar inte. Så går vi då åt sidan och släpper fram dem.

Tätt, tätt

De tittar noga, sen trippar de förbi oss och vidare upp mot ruinen. Tätt, tätt tillsammans. Lammet skyddat på andra sidan mamman.

Tillsammans mot ”Wuthering Heights”

Är då detta den sanna och riktiga platsen för romanens Cathy och Heathcliff? ”Wuthering Heights” kapitel I sidan 2:

Wuthering Heights is the name of Mr. Heathcliffs dwelling. ”Wuthering” being a significant provincial adjective, descriptive of the atmospheric tumult to which its station is exposed in stormy weather. Pure, bracing ventilation they must have up there at all times, indeed: one may guess the power of the north wind blowing over the edge, by the excessive slant of a few stunted firs at the end of the house; and by a range of gaunt thorns all stretching their limbs one way, as if craving alms of the sun. Happily, the architect had foresight to build it strong: the narrow windows are deeply set in the wall, and the corners defended with large jutting stones.

Ro

Beskrivningen från boken stämmer mycket väl in, och äntligen har tackan och lammet varandra igen.

The long, winding road up there…


Mera Yorkshire – och lite andra djur

/ Leya / Lämna en kommentar

Yorkshire har mycket att bjuda resenären och vi kunde bara besöka en bråkdel förstås. Vi var ju inte där som turister utan på fortbildning. Något jag gärna skulle ha sett mer av är Flamborough Headland. Efter ljuvligt förmiddagste i Filey – med tidningsarbete – begav vi oss mot de berömda klipporna.

Stranden i Filey

Det är ingen lång resa mellan dem, men landskapet är helt annorlunda.

Anslagstavlan signalerar…här skulle jag ha vandrat några timmar om jag vore vanlig turist

Naturskyddsområde med många häckande sjöfåglar, bland annat lunnefågel. Underbar vy med ljumma vindar över havet och de fina kritklipporna.

Vi såg många vandrare på väg

Inte Dover kanske, men lika vackert

När vi lämnade havet för att åka vidare mot York mötte vi detta ekipage. Ingen av oss tycker kanske att denna lösning på sådana problem är bra, men det var intressant att se hur det fungerar i verkligheten. Typiskt att  råka på fenomenet i England -hundälskande som de är. Frågan är hur rätt mot djuret det här är.

Mopsen släpade bakbenen och var förmodligen förlamad

Hundar och andra djur i Yorkshire

/ Leya / Lämna en kommentar

I anglo-saxarnas läger

Engelsmännen är ett hundälskande folk. Kanske älskar de alla djur, precis som jag. Alla utom fästingar förstås. Var någonstans i näringskedjan de är nödvändiga är för mig en gåta.

Aldrig har jag sett så många hundar per capita. Säkert varannan flanör hade en hund i andra änden av snöret. Ofta hittade jag två eller till och med tre stycken där.

Allt från stolta vinthundar till

… ettriga små

Barn är inget hinder

Inte finns det bara många hundar, utan de får också följa med överallt. På pubar, i affärer, på stranden – ja överallt dit husse och matte går.

Fri att sträcka ut

Med matte på café

Någon begränsning finns det dock… tydligen samma som för barn!

Mmm. Totalt främmande för oss men fullständigt naturligt för engelsmännen!

Trots den anmärkningsvärda mängden hundar såg jag bara en enda hundbajskorv ligga på gatan. En enda. Kanske har detta sin grund i vad som finns anslaget på den här lyktstolpen?

Något för Sverige att testa?

Jag säger inte att det är toppen att få ta med hunden in överallt där mat serveras, men jag tror knappast engelsmännen är sjukare än vi. Lite överkänsliga är vi allt, en del av oss. Och som sagt, kanske det finns något att dra lärdom av i engelsmännens hundvärld.

Här hemma ser jag ofta lämningar som borde tagits upp av hundägaren, och mycket ofta ser jag också hundbajspåsar –  med innehåll(!) – slängda både på gator och i buskage. (Inte en enda sådan såg jag under hela veckan i Yorkshire.) Kan någon förklara hur folk tänker där?

SJ, SJ gamle vän…

/ Leya / 4 kommentarer

Perrong på järnvägsstationen i York

På väg tillbaka från Scarborough till Manchester var vi tvungna att byta i York. Det var kvällens sista tåg och vi måste komma fram till Manchester på kvällen för att hinna med flyget hem tidigt på morgonen. På stationen fanns väl bara vi fyra och ett par personer till, när man i högtalarna meddelar att tåget är ca 15 minuter försenat. Vi började fundera över om vi skulle klara bytet i York. Vi hann bara fundera några minuter innan en uniformsklädd dam glider ut från kontoret och meddelar att om vi missar det andra tåget kommer de att sätta oss i en taxi till Manchester.

Vilken fantastisk service! tänkte vi. Några minuter till gick, och ut kommer samma dam igen och meddelar att de kommer att försöka hålla vårt tåg i York, men skulle vi ändå missa, så får vi naturligtvis en taxi. Nu var vi ännu mer imponerade över tågservicen och pratade om hur otroligt det var att vi inte hade behövt fråga om någonting – de bara ordnar allt ändå! Inte kan man låta bli att jämföra med hemma i Sverige…

Nu kom tåget in på stationen. Innan vi hinner stiga på meddelar damen att någon kommer att möta oss när vi går av i York för att dirigera oss till rätt perrong och väntande tåg. Vid det här laget var vi fullständigt euforiska över den brittiska tågtrafiken. Men, det var inte slut med servicen än. Väl ombord på tåget kommer den kvinnliga konduktören och undrar om vi vill ha vatten – samt delar ut vattenflaskor till alla medan hon vänligt säger att vi blir omhändertagna i York och i händelse att vi ändå missar kommer vi att få en taxi till Manchester. Även hon var alltså informerad om vår belägenhet.

I York möts vi på perrongen av en järnvägstjänsteman som visar oss var det väntande tåget finns. Vi tackar så mycket och rusar med rasslande väskhjul mot det hägrande målet. Och vi hinner.

Medan vi pustar ut i de bekväma sätena och försöker vila lite, diskuterar vi kvällens fantastiska upplevelse av transpennine express och dess personal. Otroligt imponerande! Att vi senare råkade ut för slagsmål och dryckenskap i kupén är en annan sak. Även detta sköttes smidigt av personalen, för framme vid Manchester Airport öppnades inte dörrarna förrän ett antal poliser tagit posto utanför och enkelt kunde gripa slagkämparna innan det var dags för oss att gå av.

Någon som varit med om samma smidighet från SJ? Innan du hinner fråga är allting ordnat?