Vartill man använder en varm källa

24 januari, 201225 januari, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

Varma källor har alltid fascinerat mig. Från mitt första möte med Islands fantastiska naturbad och sprutande gejsrar uppe i norr till Nya Zeelands puttrande lerpölar långt i söder. Äger du en varm källa så äger du mycket. Vi tar en rundtur genom några speciella användningsområden.

Det första man tänker på är kanske att bada i de mineralrika källorna. Den vanligaste temperaturen för badkällor är 38, 39, 40 och 41 grader.

Tvagningsstenar ligger på murkanten

För den trötte vandraren finns det källor för enbart fotbad. Den här vilade vi fötterna i efter en promenad i en helt vanlig stadspark.

Mer än tio minuter gick det inte att sitta här - då stack det i fötterna

Maorierna använder fortfarande sina outdoor kitchens – trots att de har fullt utrustade, moderna kök i sina bostäder. För att de ska använda sitt moderna inomhuskök krävs det full storm och regn! Maten sänks ner i en stor pool med 99 gradigt vatten…

Matpool, Rotorua

…eller också ångkokas den i små gropar med trälock. Köttet underst och grönsakerna överst. Mycket saftigt – ingen disk!

Ångkokning av mat, Rotorua

”To get this, you will have to marry one of our people!” Vår guide, Waimaria, var en helt underbar maorikvinna. Hon kunde konsten att berätta – både om traditioner och om sitt stolta folk.

En stor turistattraktion är gejsrarna. Den största är Pohutu Geyser, som regelbundet skickar sina kaskader något 30-tal meter upp – helt utan hjälp. Ingen såpa här inte. Waimaria poängterade mjukt att på naturen väntar man. Vi människor kan ändå inget annat göra.

Pohutu Geyser

Naturligtvis utvinner man också ren energi i stor skala. Vi besåg ett gigantiskt värmekraftverk, ett av de största – om inte det allra största – i världen.

Ren energi!

För maorierna betyder de varma källorna också historia och tradition. Vattnet har fortfarande en läkande och helande kraft.

Maori, historia och tradition

I krig med svårt sårade i strid kunde man helt enkelt utverka vapenvila för att hövdingar och stora krigare från båda sidor skulle få bada i dessa varma källor. Mineralerna hjälpte till att läka såren fortare och bättre.

Läkande källor

Man kan också bara njuta av skönheten i dessa naturens kraftfulla underverk. Det har man säkert gjort i alla tider.

Rotorua

Gejserområdet, Rotorua

Mudpool, Rotorua

Skogens Fader

21 januari, 201222 januari, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

Kauriträden är ikoner för alla nya zeeländare och en Taonga – en stor skatt – för maorierna. Kauri tillhör de största träden i världen och kan bli upp till 6 meter eller mer i diameter. Ofta är det kanske 18 meter till första grenen på den släta, raka stammen. Maorierna byggde sina krigskanoter av stammarna, vilka kunde ta 100 krigare. Och då var kanoten alltså byggd av en enda stam.

Kauris täckte från början stora delar av Nya Zeeland, men finns nu bara kvar längst upp i norr. De är fredade för avverkning, men har drabbats av kauri dieback, en svampliknande sjukdom som kan angripa och döda det största träd. När vi gick in i området fick vi noggrant decinficera våra skor och vi ombads att hålla oss på de anlagda träspänger som fanns. Trädens rötter är också mycket känsliga, vilket är ytterligare en anledning att hålla oss på broarna.

Vandringen till de största träden tog ganska lång tid. Inte för att det var lång väg, utan för att det delvis var vägen som var målet – här stämde verkligen det gamla talesättet.

Subtropisk regnskog med trädormbunkar. Mamaku.

Artrikedomen är stor, inte minst av ormbunkar. Mamaku blir närmare 20 meter hög och tillhör tveklöst de vackraste av dem alla. Silver tree fern, med silvervit undersida, har blivit Nya Zeelands nationalemblem. Andra arter som förekommer rikligt är Whe och Wheki.

Långsamt går jag stigen fram mot de stora kaurijättarna. Den subtropiska regnskogen är min värld. Ljuden, dofterna, de magnifika växter och djur som lever här rör vid mitt innersta.

Från marknivå...

...och upp till the canopy - regnskogens tak

På skyddande träspänger mot kauriträden

Först kom vi till ”De fyra systrarna”. Fyra stora kauriträd som växer mycket tätt tillsammans. De är så höga att du inte ens kan skymta deras kronor däruppe . Bara att gå runt stammar och rötter är oerhört imponerande.

De fyra systrarna

Det är ganska mörkt inne i regnskogen, och kauriträdens bark är blåaktig med röda märken. Stammen är ganska slät, men har vackra små lavar och andra växter som i sin tur lever och växer på dem.

Kauristam

Nu närmade vi oss de verkliga jättarna, de som är 1000-2000 år gamla. Det kändes i hela kroppen. Långt innan jag kommit fram, redan när jag läste om dem, hade jag starkt gripits av dessa uråldriga väsen.

Tane Mahuta

Vördnad fyller mig till bredden inför honom, skogens herre, men jag vet också att en ännu mer vördnadsbjudande jätte väntar oss längre fram – skogens fader.

Inne i regnskogens dunkel begrundade var och en av oss mötet med den högste av dem alla – Tane Mahuta – medan vi tysta vandrade vidare framåt mot – ja – hur skulle han möta oss? Den vackraste av dem alla skulle han vara, så stod det om honom, Te Matua Ngahere. Ett lugn sänkte sig över oss när det långt borta syntes en ljusning mellan träden. Jag ville inte gå fortare, jag ville dra ut på längtan och väntan, dra ut på mötet med den vördnadsvärde. Bara en svag krökning i spängerna, och så….

Te Matua Ngahere

Levande i skogens alla ljud stod han där. Vi människor var alla tysta, vi få som var där. Bara tysta och höll om varandra. Sakta gick vi fram till kanten av spängerna.

Te Matua Ngahere - Skogens Fader

En dag på stranden

17 januari, 201217 januari, 2012 / Leya / 3 kommentarer

Kilometerlånga, bländvita eller vulkaniskt grå stränder. Stränder av mjuk sand, av rosa snäckskal eller av pimpsten. Stränder utan en människa. Varför? Kallt i vattnet kunde det ju inte vara. Hajar? Stilla havet, Tasmanska havet…Ganska snart förstod vi – starka underströmmar och många drunkningsolyckor gör att man inte kan gå mer än någon meter ut. Badbara stränder finns, men varningar utfärdas och flaggor hissas, så är du ute efter en ordinär sol-och-badsemester ska du inte åka till Nya Zeeland. De fantastiska vågorna gör dock vissa stränder på ostkusten till ett surfparadis.

En dag på stranden är ett annat äventyr här. Följ med en morgon på Coromandelhalvön. Tänk dig det brusande havet, ibland så saltstänkt strand att det inte går att prata med varandra ens om man är nära. Men, det är ju inte därför du är här.

Opoutere, Coromandel

På väg ut på stranden

Stranden vid Opoutere är bara en av de orörda, magnifika stränder vi besökte. Vid det här laget hade min kamera gått sönder, så fotona är tagna med en liten Canon. Men ändå. Känslan och skönheten är där. Vi bodde mitt ute i regnskogen, cirka 10 minuters promenad från havet, men vaknade till dess brus och till skogens fåglar varje morgon.

Boll av sammanhängande små djur eller skal av djur

En stor del av tiden på stranden ligger jag på knä och studerar de små detaljerna. Underliga snäckformationer, uppspolade djur och växter.

Strandade eller ditblåsta från skogen bakom?

Sällsynta arter som Variable Oystercatchers och New Zealand dotterel lever här…

Variable oystercatcher finns bara på Nya Zeeland...

...precis som den väl kamouflerade New Zealand dotterel

Liten dotterel i sanden på stigen

…och naturskyddet och engagemanget från befolkningen är omfattande. Ingenstans finns det väl så många nationalparker och skyddade områden som här. Ca 1400 exemplar är allt som finns kvar av just den här fågelarten och frivilliglistorna fylls snabbt för att vaka över dem vid ebb, då de är som mest utsatta. Den inplanterade possum är en pest. Den äter allt från skotten på de högt vördade kauriträden till andra inhemska växter och djur. Lösspringande hundar är också en fara för till exempel kiwin – som ju inte kan flyga.

I gott sällskap

Och jag är sist, som vanligt...

När vi vänder upp mot skogen igen hittar vi en liten blå pingvin uppspolad på stranden. I svår storm händer det att de inte klarar det – hur goda simmare de än är. En blå pingvin är inte större än kanske 30-40 centimeter. De häckar bland annat i närheten av Peter Jacksons villa i Wellingtons utkanter.

Blå pingvin

Upp genom skogen tillbaka mot vandrarhemmet. En skön morgon i naturen. Liv och död hör samman – det känns så enkelt här.

Opoutere, Coromandelhalvön

Land of the long white cloud

15 januari, 201217 januari, 2012 / Leya / 3 kommentarer

Moln, vin och får

Så har jag lämnat Nya Zeeland, men mitt hjärta lämnar det aldrig. Maorierna kallar landet för ”Land of the long white cloud”. Jag ska försöka visa lite av vad namnet kan innebära.

Formation över fälten

Naturfolk kommer alltid att veta mer än vi om naturen och dess hemligheter. Vi andra har kommit så långt bort från verkligheten att vi har tappat den känsla och kontakt som vi en gång fötts med. Somliga, lyckliga, har kvar en del av den närheten och kan fortfarande förstå det ursprungliga språket.

Någon målar med stora penseldrag

Det går mot kväll

Nu är det sent, och sista bilden är också tagen ganska sent på kvällen. Som alla kvällar där, var det lugnt och varmt. Bara fåglarnas rop i natten.

Sent lägger molnen sig till ro bortom bergen

Fiordland National Park och katamaran mot Tasmanska havet

6 januari, 20126 januari, 2012 / Leya / 3 kommentarer

En av resans höjdpunkter är utan tvekan vägen till Milford Sound och båtturen på fjorden. Vägen dit är 14 mil genom mycket varierad natur: Sydbokskog, subtropisk regnskog och alpin terräng. Fjorden är 16 kilometer lång och 265 meter djup. Jag visste att den skulle vara minst lika vacker som de norska fjordarna, och – här får de nog se sig slagna. Bland annat när det gäller djurliv och växtlighet i omgivande terräng. Det mest berömda berget här är Mitre Peak med sina 1692 meter. Ena väggen går ner i en dal och den andra stupar brant ner i fjorden.

Mitre Peak, Milford Sound

Milford Sound, Fiordland, Nya Zeeland

Bowen Falls störtar 160 meter ner direkt på din högra sida när båtfärden startar. Fallet ar Nya Zeelands högsta. Djurlivet i fjorden är mycket rikt och varierat, och härligast var att se pälssälar sola sig på klipporna och delfiner hoppa kring båten. Det regnar kolossalt mycket här – närmare bestämt 8 meter om året. Det betyder att det regnar ca varannan dag om man slår ut det över året. 2-3 meter sötvatten ligger ovanpa saltvattnet, vilket ger förutsättningar för ett helt unikt djurliv.

Bowen Falls, Milford Sound

Milford Sound, Nya Zeeland

Hemvägen gick över Sydalpernas branta vägar, genom snöklädda pass och trolska sydbokskogar. Vi hade turen att få se två exemplar av Kea, den snölevande papegojan, men fick tyvärr ingen bild på dem. Alla som läst Tolkiens Sagan om Ringen eller sett filmerna, kan känna Enternas närvaro i skogarna vid lake Gunn. Och ingenstans smakar naturligtvis vattnet så gott som i glaciärernas brusande smältvattenfloder.

Fiordland National Park, Nya Zeeland

Kiwi

19 december, 201119 december, 2011 / Leya / Lämna en kommentar

Du kan inte ta miste på i vilket land du är...

Kiwi. Det är så du kallas om du bor på Nya Zeeland. Öppna, vänliga och gästfria – är mitt första spontana intryck av människorna här. Miljötänket genomsyrar allt, och alla uppmaningar är vänligt men bestämt formulerade. Konst är också stort och annorlunda här. Konst för både stora och små!

Kiwin är nationalsymbolen framför andra, denna skygga, nattlevande varelse som är så skör och ömtålig att det är ofattbart att den levt kvar ända in i på 2000-talet. Fågeln kan inte flyga, och dessutom saknar den bröstben, så den faller lätt offer för lösspringande hundar som orsakar den svåra krosskador.

Mycket färg! Grönt för de böljande fält och betesmarker som svart/brun/vitprickiga av nötkreatur och får sträcker sig ändlöst mot horisonten. För den fantastiska regnskogen med sina jättelika trädormbunkar som solfjädrar bland kaurijättarna på Nordön. Rött för girlander och tomtemössor, röda gatlyktor och slösande pohutukawa eller Christmas tree.

Märkligast är att se betande kor under vajande palmer.

Långt borta och nära

13 december, 201113 december, 2011 / Leya / 2 kommentarer

I skymning och gryning verkar allt både långt borta och nära. Om du vilar i upplevelsen existerar varken tid eller rum. Det är så gott att vila – utan tid och rum.

Kreativa bullar…

8 december, 20118 december, 2011 / Leya / 2 kommentarer

Huset fullt av bullbakande ungdomar, bästa julmusiken, skratt, plåtar, saffranshundar och vanliga hundar, mjöl och disk upp till taknocken – underbart!

Här kommer några av kvällens alster…